Rädd för att vara ensam resten av livet

Varför har du inga vänner? Dumpade du dem när du fick en flickvän?

Beroende på vad du gör för tillfället så kan du ju försöka skaffa nya vänner där. Högskolan som du börjar på i höst kommer nog också bjuda på många möjligheter till att träffa både nya vänner och potentiella flickvänner. 

Orkar du inte vänta tills dess så kan du helt enkelt ta kontakt med tidigare vänner som du kanske har negligerat och be om ursäkt och hoppas på att de vill börja umgås med dig igen.

Antalet vänner är för mig oviktigt, det som spelar roll är huruvida han besitter social kompetens eller ej. Ensamhet kan ha många orsaker men jag ser gärna att han kan föra sig i möblerade rum, så att säga. Att mannen är intressant i sig och utan större svårigheter klarar av att konversera med "vem som helst" på ett relevant och för båda parter berikande sätt är mycket viktigare än vilka han känner eller inte känner. Jag har dock själv inte något socialt behov att tala om, så mitt perspektiv är från en anmärkningsvärt introvert synvinkel. Jag tror dock att många kan hålla med om att det är viktigare att du vårda dina intressen och utveckla dig själv först och främst. Det är trots allt dig en partner ska leva med, inte dina vänner. 
Du behöver garanterat inte heller vara orolig för att bli forever alone. Du är 26 och ska börja plugga till hösten. Det är ju som upplagt för att träffa nya bekantskaper, vänner och dejter! De flesta människor söker kontakt med andra så ni kommer vara många på skolan som alla vill exakt samma sak - att träffa nytt folk och skapa nya relationer. Var inte rädd för att snacka med folk och låt din karaktär lysa igenom så kommer det gå av sig självt. 

Håller med Malvax!

Men dock känner jag oxå att jag kommer leva ensam resten av livet då alla mina vänner antingen har barn eller planerar att skaffa barn och hela köret.. Själv är man singel och har förlorat HAN man trodde man skulle skaffa familj och gifta sig med

Jag förstår dig ensamkille24 då jag känner och varit med om exakt samma sak...

Jag har absolut inga problem att prata med folk. Men problemet ligger i att när jag hade mitt senaste förhållande som var så pass långt försvann också mina vänner, jag valde inte att ta bort dem. Dem valde att ta bort mig. Typiskt, va? 

Så just nu sitter jag väl mest och trånar på att jag eventuellt ska komma in på högskolan och knyta nya bekantskaper men samtidigt finns den där onda känslan inom mig att det inte kommer funka och kanske hitta någon ny vän eller någon att dela sitt liv med.

Samtidigt som man får den där paniken över att alla skaffar barn och så sitter du där och har ingenting.

Bara funderar på allt det här från och till, då jag egentligen hatar att vara ensam själv och har alltid varit van med att ha någon i närheten.

Kan förstå hur du känner dig till en del.

Men jag personligen ser inte till antalet vänner eller utseendet.
Det viktigaste för mig är personligheten.

Har själv levt i ett långt förhållande och nu så håller det på att rasa rätt så bra.
Förlorat dom flesta av mina vänner, för dom inte gillade honom.
Livrädd för vara ensam, för även om man har barn, är det inte samma utan en partner.

Men precis. Jag har inga vänner kvar, eller jo jag har det men jag har inte umgåtts med dem på evigheter och anledningen till det är att dem inte bor i stan längre.

Så jag har egentligen ingen förutom min hund, men det är ju inte samma sak egentligen. Så vad gör man?

Står och väntar på att man kommer in på högskolan i höst för att ev knyta nya kontakter?

Alltid lika tråkig när vänner flyttar och man tappar kontakten.
Vänta till hösten är ju ett tag, sitta själv är ju inte det roligaste.

Och lära känna nya är inte det lättaste heller i dagens samhälle.
Många som är fixerade på sig själva och försöker man vara vänlig får man tyvärr ofta ovänliga blickar tillbaka. Tyvärr.

Du är bara 26. Du har all tid i världen att träffa nya vänner och flickvän. Har du någon sport eller annat fritidsintresse du kan utöva så kanske du kan hitta vänner inom det.