Partner som ignorerar en - bara att stå ut med?

Jag har vant mig, så de senaste gångerna har jag bara väntat ut det. Har insett nu att det aldrig kommer att bli bra mellan oss, det är ändå alltid något han är missnöjd med. 

Han vill att jag ska ha självförtroende och våga visa känslor säger han, jag var inte så bra på det i början, men det blir ju inte bättre av att man känner sig hånad och idiotförklarad. 

Han har "tröttnat på mig" ungefär årligen och då har jag gråtit och lovat försöka bättra mig för att inte bli lämnad. Kommer inte göra det nästa gång.

Alla andra än mig är han som vanligt mot, nästan extra trevlig och pratsam mot barnen jämfört med annars. Jag går och låtsas vara glad för barnens skull och för att inte göra honom ännu surare och känner mig utmattad inombords. 

Men han vidhåller att det inte är för att straffa mig.

Jag grubblar och grubblar över hur jag ska bete mig för att inte förlänga tystnaden, kollar webbhistoriken för att se om han söker bostad åt sig. Säger något, försiktigt, som jag verkligen tänkt ut och som känns rätt, får ingen reaktion, ångrar mig och tänker att nu kommer det bli förlängning bara för att jag sade så. Försöker smyglyssna när han pratar i telefon. Jag låtsas att allt är bra när min mamma ringer och undrar hur det är med oss. Har lite svårt att svara när hon undrar om vi ska planera att göra något/åka någonstans tillsammans om ett par veckor, för jag har ju inte en susning om hur det kommer att gå med någonting i den nära framtiden.

Ibland bryts tystnadsperioden slutligen med att han fäller domen "jag är trött på dig" så man vet nämligen aldrig.

Grejen är den att jag en gång i tiden fått en Asberger-diagnos på mig, vilket jag själv tycker känns helt fel. Det har hänt mycket i min barndom som påverkat mig till att bli så inåtvänd som jag var då när min mamma (som var konflikttrött nyseparerad tonårsförälder) övertalade mig att gå med på utredning. Bland annat anorexia som enbart behandlades med ät-träning och piller, inget gjort åt det psykiska måendet.

Den där stämpeln på mig är dock väldigt behändig för alla andra, alla problem och konflikter kan liksom skyllas på att jag är konstig. Och socialen hänger upp sig på den gång på gång, antagligen pga den de tycker jag ska leva med hans tystnad för de är "oroliga ifall vi skulle separera" för att "han är så viktig för barnen och då riskerar han bli mindre närvarande i deras liv".

Jag har stått i stlhms bostadskö i dessa 9 år och kunde skaffa bostad där det finns bättre chanser för mig att få jobb.

Men jag är rädd för att om jag (eller han) lämnar skulle socialen börja jaga mig och enbart mig med påståenden att jag inte kan ta hand om mina barn, trots att det är jag som skött barnen alla år och orsaken till att förskolan tog kontakt med socialen var bl a att jag verkade oerhört stressad vilket berodde mycket på ständig rädsla för att göra honom missnöjd.

Det var barnens förskola som anmält oss till socialen, de hade upplevt att jag, som alltid skötte lämningar och hämtningar, var stressad och tjatade mycket på barnen, samt att det stora barnet sagt något om att pappa gjort henne illa en gång för länge sedan. Jag försökte studera på distans vilket krävde mycket tid och jag försökte använda all tid barnen var borta till studierna för att jag inte hann annars, han tyckte att jag inte brydde mig om att hålla rent för att jag inte tog av min studietid till att diska och städa så att han slapp se stök och stående disk när han kom hem och tänkte laga mat.
Stora barnet hade en jobbig period med mycket bråk, kunde sätta sig och tvärvägra gå till/från dagis för att hon inte hade lust. Jag kände mig stressad att komma hem fort med barnen på eftermiddagarna för att hinna städa och diska. 

Klagar han så spelar det liksom ingen roll vad jag säger, jag bryr mig inte och så är det. För städa tar väl inte så lång tid så det kan jag gott ta av min egen tid. Socialen håller med. Då skulle jag ju slippa känna stress över städningen. (Det är bara det att det är totalt meningslöst att städa på studietid när man sedan hämtar två barn som stökar ner igen på nolltid innan han hunnit komma hem.)

Jag vågar inte riktigt säga emot honom, minst av allt bli arg, för jag kan ju bli bemött med tystnad och vet hur skitjobbigt det är.

Det blev utredning och familjebehandling som dragit ut på tiden allt som allt ca 2 år, och som nyligen avslutats med just detta - att de inte är oroliga för barnen nu men skulle bli oroliga om vi gick isär, för att pappan då riskerar bli mindre närvarande för barnen. Vi blev rekommenderade att söka hjälp hos familjerådgivning/parterapi.

Det där med att han gjort illa dottern är inget jag minns har hänt och han har väldigt sällan tagit hand om barnen själv när jag inte varit med. Jag har försökt prata med henne om det och hon vidhåller att det ska ha hänt en gång när hon var tre år, hon nämnde det på dagis när hon var 6. 

Socialen hängde inte upp sig vidare på det iallafall när vi förklarat att det inte förekommer våld i hemmet. 

Det handlade mest om att få till bättre rutiner och samarbete kring rutiner. Efter att de fått höra om våra relationsproblem (dvs när  jag inte orkade hemlighålla längre att han behandlar mig som luft och sitta och låtsas allt är bra på mötena mitt under en tystnadsperiod), tyckte de det var viktigt att prata om vår relation. Men tja, de accepterar hans förklaring att det är så han reagerar när han är ledsen, och tycker att jag ska prata om det med andra och låta honom vara när han är tyst. 

Det är liksom det jag känner mig konfunderad över, jaha ja, kan man prata med vänner och familj då utan att de ropar "psykisk misshandel" och "lämna!" ? 

En gång i tiden, innan han började ignorera och tröttna på mig med jämna mellanrum, kämpade jag mot familjen för att få vara med honom - och då använde familjen Asperger som argument för att jag inte fattade vad jag gjorde. 
Därför har jag varit rädd för att bli lämnad. Och varit rädd för att han ska hitta någon annan och bli lycklig med vilket skulle bekräfta hur himla konstig och omöjlig jag är att leva med - han har nämligen också använt sådant mot mig när vi haft olika åsikter, att jag är så himla konstig, "ingen tänker som jag", medan han själv tycks vara säker på att ha hela världen på sin sida. 

Jag tar åt mig och skäms ännu mer över att vara jag, och tror att jag är omöjlig för någon alls att leva med. 

Har haft några okvalificerade deltidsjobb i stockholm innan andra barnet, vilket tar tid att pendla till och från. Sedan fick han skiftjobb här på orten och det finns inte mycket jag kan söka här som går att kombinera med det. Har läst en del högskolekurser medan jag varit hemma och det finns massor av relevanta jobb inne i Stockholm om jag inte bodde så långt ifrån. Det som finns på deltid där kräver de oftast att man ska studera samtidigt i x antal år framåt och/eller så ligger arbetstiderna så att det inte går ihop med hans jobb. 
Därför har det rullat på så här att jag gått hemma och skött barn och distansstuderat längre än jag tänkt. Sedan detta med socialen hände har jag känt en väldig oro och kass självkänsla, inte vetat vad som ska hända och därför inte vågat satsa på att skaffa jobb.
Om man liksom får ett jobb och sedan kommer det ett chockbeslut från socialen så att man bryter ihop och måste ta en massa ledigt för att de vill tvinga på en åtgärder eller ta barnen ifrån en, hur skulle det se ut? 

Nu är det avslutat men har dragit ut på tiden i två år, och resultatet var att de tycker jag får acceptera det som många anser vara psykisk misshandel för att de tycker det är bra att vi håller ihop. 

Nu känns det dock oundvikligt att det tar slut snart för jag orkar inte trycka ner mig och känna mig dum och förnedrad mer bara för att han ska stanna. Känslorna är slut, jag går och hoppas att han ska hitta någon annan. 
Om inte jag vågar ta upp det så kommer han säkerligen snart säga att han tröttnat på mig igen.
Jag har vant mig vid att inte våga ta upp sådant jag är missnöjd med för jag har känslan av att det kan han alltid vifta bort, säga att det beror på mig eller dra slutsatsen att vi måste separera. Eller bli tyst. 

Samtidigt är han en så himla snäll och omtänksam person och det borde jag förstå, jag borde förstå att han är jätteledsen när han tittar rakt igenom mig och skrattar åt dokusåporna på tv.
Jag borde förstå att han blir ledsen och frustrerad för att jag har svårt att vara öppen och visa känslor och ta för mig och säga vad jag vill.
Jag borde förstå precis hur det jag sagt får honom att känna sig utan att han behöver visa det med minsta min - han stänger av totalt mot mig en period och sedan får jag känna mig dum som inte fattade när han slutligen behagar förklara.

...och jag har tagit åt mig det där att jag borde fatta fast han visar absolut noll och ingenting.
Folk säger ju att "Aspergare"  inte kan läsa av andra, så fastän jag inte egentligen har några problem med sådant alls så tar jag åt mig och skäms och är rädd att den där diagnosen ska vara sann. 

För den gör att man slipper se orsaker till problem och konflikter, allt kan förklaras med Asperger. 
Jag hade konflikter med min mamma i tonåren och var inåtvänd - jag är ju socialt handikappad, det står ju på papper.
Att jag under hela uppväxten varit rädd för min pappa, som verkligen kunde få en att skämmas så man kände sig värdelös om man gjorde något fel och kunde bli hårdhänt när han blev arg, att jag just haft anorexi som inte behandlades på annat sätt än att lära mig äta annars blir det sond genom näsan, det behövde man inte bry sig om. 

Jag hade ett lindrigt återfall i ätstörningarna i slutet av min första graviditet, det märktes att jag "smygtränade" men det begreps inte att det hade med ätstörningar att göra, det uppfattades som tvångsrörelser och kopplades till Asperger. 
Att orsaken till det var en extremt stressig situation under graviditen med konflikter med familjen, oro över att hitta bostad på andrahandsmarknaden, om han ens skulle få uppehållstillstånd, ekonomin, gymnasiet jag försökte klara samtidigt då jag gick sista terminen - det behöver ju inte tas med i beräkningarna, när det står Asperger på ett gammalt papper väger det tyngre.

Jag mår dåligt i min relation - det går säkert också att bortförklara med Asperger, han är ju "normal" så det är väl mig problemen beror på om man frågar, och därför har jag dragit mig för att göra det.

Ja, jag behöver prata med någon. Känner inte att jag kan lita fullt ut på min familj eftersom de också använt den där stämpeln mot mig, om än länge sedan, och upplevt att familjemedlemmar/släkt pratar bakom ryggen på mig. 
Men LSS har jag svårt för.
Det är precis det: Jag vill bli bemött som en människa, och inte bli bemött (ännu en gång) som en människa med en stor felstämpel i pannan där allt utgår från den och att den stämmer, och som folk jag aldrig träffat förut kan komma och tycka att de vet bättre än jag själv hur jag fungerar. 

Tjaa... Vi har inte pratat mycket med varandra sedan socialen avslutade.

Det verkar som att han har ihop det med någon Kristina i smyg. Men det skiter jag i. Har mest svårt att hålla mig för skratt åt hur tarvliga folk kan vara. 

Han tror nog att jag inte har en aning om det, fattar kanske inte hur lättknäckt upplåsningsmönster på telefonskärmen är.

Det har hänt att jag sett misstänkta sms förut (fast det är inte så att jag brukar snoka i telefonen för jämnan), och blivit uppjagad och arg och konfronterat honom med det.
Då har han - ja just det - blivit tyst, ignorerat mig tills jag känt mig helt tillintetgjord, och sedan förklarat hur det ligger till. Att det varit en kompis bekant som han träffat en gång som på eget initiativ börjat skicka flörtmeddelanden mitt i natten, eller en annan gång att det var den förra ägaren till den begagnade telefon han köpt som hade skrivit med någon tjej. 
Jag får inte "attackera" honom och kräva förklaringar för då kan han inte prata, jag måste fråga lugnt och inte förutsätta att han gjort någonting, hur troligt det än verkar.  

Nu verkar det rätt tydligt att det är på riktigt och pågår, verkar som att de planerar att ses på något hotell i Kungens Kurva. 
Tror jag vet precis vem det är, har ju vant mig vid att luska reda på sådant på egen hand.
Enda frågetecknet är att konversationen nu pågår med en ny kontakt med annat namn och nummer, men han har kallat denna Kristina i början av den konversationen så det är troligen samma person. Som för övrigt är gift enligt personupplysningar på nätet.

Fortsätter se hur mycket jag kan ta reda på.

Idag har jag hittat: 

...Ett kvitto från Hotell Månen i Kungens Kurva, kontant betalning av rum. 
...En jacka innehållande 18 000 kronor i femhundringar och en påse kondomer. 
...Ett väldigt behändigt datorprogram som gör att det går att se vad han gör på datorn även när han surfar inPrivate/inkognito. (Idag har han t ex varit i videochatroulette medan jag var och hämtade barnen)
...På ett enkelt sätt som man skulle kunna avlyssna honom

Och så har jag bakom dolt nummer ringt upp den där kontakten han sparat som "K Josefin" och hörde "Hallå, det är Kristina" i luren. 

Nu vet jag exakt vem hon är och har dessutom fått tag i nummer till hennes man.

Nja, med "alla" menar jag då mina föräldrar och socialen främst. Och under min första graviditet gjorde jag misstaget att nämna det där på mvc, varvid barnmorskan ville ha mitt godkännande att ta kontakt med socialen för att jag kunde behöva lite "stöd" hette det, vilket sedan visade sig bli något helt annat.

Jag minns faktiskt inte, det var så mycket som hände den där tiden.

Jag avvaktar lite men ska kontakta mannen. Troligen i slutet av månaden när räkningarna är betalda för denna gång och Kristina dessutom har födelsedag. 

Nu har jag pratat med min mamma och berättat om otroheten och ignorerandet, och de vill hjälpa mig att flytta härifrån. 
Ska gå på lägenhetsvisning om ett par dagar.

Sambon är reserverad och går omkring och suckar när han är hemma, och porrsurfar när han tror att jag inte märker det.