Partner som ignorerar en - bara att stå ut med?

Att ens partner har för vana att låtsas att man inte finns i dagar, kanske veckor i sträck, när man sagt något som (uppenbarligen) ogillades - är det vanligt och helt acceptabelt?

Min sambo sedan 9 år och pappa till mina två barn har gjort detta många gånger, inte alltid har jag vetat ens vad som gjort honom sur. 
Jag har mått verkligen skitdåligt av att i perioder behandlas som luft medan han är så himla trevlig mot alla andra. Förtvivlat försökt på alla sätt att få ur honom några svar om vad som är fel eller vad han tänker, men nej. Så lagom roligt när jag är ekonomiskt beroende av honom, att gå och undra om han tänker flytta ifrån mig den här gången.  Efter några dagar, eller i ett fall en månad, behagar han tilltala mig och drar då vad han är missnöjd med och tycker jag borde ha vetat det själv.

Enligt honom är det bara hans sätt att reagera, det är inte menat som ett straff utan han kan bara inte prata när han är sur/ledsen ( dvs kan inte säga ett ord till just mig men kan skoja med barnen, snacka med kompisar i telefon, sitta och skratta åt ett tv-program medan jag sitter bredvid och gråter och förtvivlat försöker få kontakt).

Jag har skämts över det här och inte sagt det till någon närstående - om vi ska träffa min familj under en tystnadsperiod låtsas han vara som vanligt eller, oftare, sticker iväg innan de kommer så att jag får bortförklara varför han inte är med. 

Vi har varit i kontakt med socialtjänstens familjebehandlare och jag har berättat för dem om hans tystnadsperioder som jag upplever som ett straff och som är en stor anledning till att jag har känt mig stressad i vardagen och rädd för att göra "fel". 

De säger att eftersom det nu är "hans sätt att reagera" så får jag stå ut med att han gör så, jag borde låta honom hållas och prata med andra om hur dåligt jag mår. De tycker nämligen att han är viktig för barnen så de vill inte att vi ska gå isär.

Jaha, så det här är alltså som vilket relationsproblem som helst som man kan prata om utan att folk höjer på ögonbrynen? Eller?

Just det du skriver att du är rädd för att göra fel är en varningssignal. Man kan ju inte gå runt och vara rädd att säga något fel eller göra något fel i sitt hem bland de man älskar. Det skulle jag aldrig orka.

Hur blir han mot barnen när de gör honom upprörd? Brukar de också utsättas för denna tystnad eller är det bara du? Vad händer när barnen blir större?

Man måste ju kunna bli arg, men det är inte sunt att gå omkring och ignorera sin partner i veckor, ett par timmar möjligtvis sedan måste man ju kunna prata med varandra och släppa ilskan/irritationen.

Om det är sådan han är måste han ändå jobba på det för att ni båda ska kunna må bra i förhållandet. Det verkar inte som han är mån om att du ska må bra?