Är det några konstigheter att leva OCKSÅ för annat än sina barn?

Jag förstår inte riktigt själva begreppet. Jag lever med mina barn, men jag kan inte komma på någon enskild sak jag lever för.

Det är det där som är intressant, jag komma på flera saker och utan tvekan mina barn men jag kanske tänker fel rent språkligt eller något även om jag har mycket svårt att se det. Då får någon upplysa mig. Jag lever för mina barn och annat, mitt liv och dess värde är i mångt och mycket beroende av det jag ser mig leva för.

Jag kan inte tänka mig att det är bra för barn att ha ansvaret för föräldrarnas lycka på det sättet att barnen är det enda man lever för.

Jag tycker att uttrycket "barn ska vara i centrum, men inte utgöra centrum" säger väldigt mycket.

Jag tror att du gör en höna av en fjäder. Jag tror att det är extremt få som ENBART lever för barnet/barnen. Däremot så tror jag många anser att barnen, liksom andra nära relationer man har, är det viktigaste i livet. Jag trivs med mitt jobb. Jag har intressen etc men dem som står mig nära har ju en oerhört mycket viktigare roll i mitt liv. Hade mina barn gått bort så hade jobbet jag trivs med, mina övriga intressen känts rätt.....futtiga minst sagt.....meningslösa. Sedan beror det också i vilket stadie i livet man är. Det är skillnad att leva med en nyfödd och en 7-åring . Jag tycker om att leva med mina barn så inkluderar dem mycket i annat jag gillar. Två flugor i en smäll .

Jag tror mycket handlar om definitioner och vad man lägger i begreppen när man diskuterar sånt här.
Jag vill minnas att du och jag, TS, var i någon tråd där man diskuterade huruvida barn är 'meningen med livet', vilket är ungefär samma diskussion som att man 'lever för' sina barn.
Själv ser jag många meningar med mitt liv och lever för många saker.