HATAR barn!!!!!!!!!!

Så där tänkte jag också då jag var 17. Som 19-åring fick jag veta att jag inte kunde få barn och det kom som en chock, då började jag omvärdera. Jag insåg att jag personligen ändå hade haft en önskan att få barn senare i livet.

Jag ogillar fortfarande många barn, de som är skräniga och uppkäftiga. Jag tror dock benhårt att det är skillnad på hur man ser andras barn och sina egna.

Mitt eget föds förhoppningsvis friskt i augusti och jag grät då jag fick reda på att jag kanske blir mamma ändå nu när jag är närmare 30 och mer mogen för det. Jag förstår att det kommer vara en liten individ som är en blandning av mig och den människa jag älskar mest i hela världen. Det är upp till oss att barnet blir en fantastisk person.

Precis som A skrev så kan man inte bara plocka ett barn från ett barnhem. Det kostar flera hundratusen, kräver en lång process som kan ta flera år och det är inte ens säkert att man blir godkänd.

Alla gör sina egna barn. Om du aldrig kommer över ditt hat för barn så är det okej. Du behöver inte skaffa egna.

Du kan säkert lista ut att läkaren som gav mig det beskedet hade fel. På den tiden så var det inte en diagnos som många inom sjukvården hade koll på eller ens hade hört talas om. Jag har inte fått barn än, jag är gravid, men sena missfall eller tidig förlossning är vanligt så det är inte säkert förrän det är här.

Jag finner det i alla fall inte provocerande att vissa hatar/ogillar barn. Det är en rättighet att få göra det så länge man inte gör dem illa och alla bestämmer själva om man vill skaffa egna.

Känns som att det här går ganska off topic, det hör ju inte egentligen till diskussionen om att hata barn. Jag har Uterus Didelphys, dubbla livmödrar. Barnmorskan som upptäckte det samt första läkaren jag var hos förklarade att det inte var troligt att jag någonsin skulle få barn eftersom det generellt är svårare att bli gravid då man har UD och är skapt som jag och att det troligen skulle sluta i sent missfall om jag ändå blev gravid.

Denna syn har ändrats på de 10 åren som gått sedan dess tydligen, vet jag först nu, för nu vet man mer om tillståndet och det finns goda chanser trots att det är stor risk att det föds för tidigt.

Varför är min diagnos så viktig att få reda på? Det är precis som jag skrev, på den tiden som jag ogillade barn och kände att jag aldrig ville ha egna fick jag reda på att jag troligen inte skulle få valet och det gjorde att jag omvärderade det och upptäckte att jag personligen faktiskt var ledsen över att inte kunna välja i framtiden.