12 år, borta :-(
Hej, jag är en kille på 12 år. Jag har inte en ända person jag kan lita på förutom min mamma men, jag vill inte berätta allt för henne även om hon är det bästa jag vet. Jag har sökt upp fakta om depression på 1177 och har flera av symtomen som riktar sig mot depression.Skolan tycker jag inte om just nu, jag har inga "äkta" kompisar och min lärare trycker ner mig. Om vi börjar med kompisarna så har jag ca 4-5 kompisar som är okej. Ingen av de är speciellt snälla utan imiterar min röst och mitt kroppsspråk mm. Jag försöker säga ifrån men det blir inte riktigt av. Jag har en kompis som jag verkligen tycker om, för lite mindre än ett år sedan bodde vi grannar men nu har hon flyttat ca 4 mil bort. Hon är min absolut bästa vän, jag vet inte om jag är hennes men hon är iallafall min bästa jag någonsin har haft. Hon är den enda personen som har samma intresse som jag. Nu när hon har flyttat saknar jag henne otroligt mycket, vi var inte ihop utan var bara väldigt bra vänner. Jag tycker det känns som att en annan kille i min klass som hon varit/är kär i försöker komma henne närmare och det gör mig svartsjuk eftersom jag inte har någon annan vän
Om vi går vidare till min lärare så ligger det till såhär att hon brukar slänga ur sig taskiga kommentarer, göra elaka blickar mm. mot mig, det är tydligt!
Hon bjuder ofta på godis/efterrätter till klassen och då får jag oftast mindre än de elever som hon tycker om. För ett tag sedan ringde min mamma till henne och berättade vissa saker, då blev det bättre och hon försöker vara snällare nu.
Hemma har jag det egentligen toppenbra men det finns även synder här. Min pappa och jag har inte en bra relation alls, vi bråkar mycket och han skriker. Jag är självklart jätte ledsen över detta och önskar att jag hade en ordentlig pappa som gjorde saker med mig och min syster och som inte är så lat att han knappast hjälper till hemma utan bara tittar på sin mobil. Min mamma har varit sjukskriven under en längre period p.g.a att hon gick in i väggen inom läraryrket och har för precis ett tag sedan börjat jobba igen. Jag är orolig att det ska hända något med henne eftersom hon är det viktigaste i hela mitt liv och jag skulle inte kunna leva utan henne.
I huset jag bor har vi i familjen flera aggressiva grannar runtomkring. De förstör våra häckar, sätter ut stora fällor med syftet att fånga in våran lilla hund mm. Jag är rädd för de alla och håller mig därför alltid på avstånd
Utseende & Vikt Jag tycker inte alls om mitt utseende och inte heller min kropp. Mitt ansikte har vissa leverfläckar jag har grön/bruna ögon mm. Jag skulle egentligen vilja ha ett rent ansikte och blå ögon. Min kropp är jag inte nöjd med eftersom jag har ganska breda armar, stora lår, en utåt putande mage mm
~
Jag känner att jag skulle vilja bort från rikedomen, vara extremt fattig, nästan inte få någon mat, leva förr i tiden mm. Jag är rädd och får hjärtat ända upp i halsen om jag t.ex ska gå hem ensam från bussen efter skolan.
Om kvällarna kan jag nästan aldrig somna utan ligger och gråter och biter mig själv för att jag aldrig kan somna. Tillslut kommer mamma och pappa och ska gå och lägga sig, då brukar jag få gå in och lägga mig på golvet i deras rum.
~
Jag hoppas att någon har orkat läsa ända hit, texten blev lite lång :/
Jag mår inte bra alls, jag försöker att inte äta men det är svårt. Ingen i skolan vet om mina problem för ingen av de förstår hur det känns när man försöker förklara, den enda personen som vet är min mamma.
Hejdå! hoppas att du har en bra dag...
