12 år, borta :-(

Lilla vän, jag lider med dig och jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag upplevde liknande saker när jag var i din ålder. Jag blev väldigt mobbad i skolan, hade en pappa som bråkade och skrek på mig mest hela tiden, hade ytterst få vänner och kände mig ledsen nästan jämt. Min räddning var när skolans nya kurator gick runt och hälsade på alla klasser. Jag minns att vi hade geografi och jag gick i femman. Sen dröjde det inte länge förrän jag pga en händelse med mina mobbare blev ditkallad för samtal. Sen träffade jag henne en gång/v ända fram tills jag slutade nian. Hon räddade mitt liv, hon fick mig att se saker hos mig själv som jag inte själv såg. Hon lärde mig kanske inte älska mig själv men i alla fall acceptera och tycka att jag är okej.

Önskar du kunde anförtro dig åt någon vuxen och om du inte vågar det så kan du tex ringa BRIS eller liknade så du kan få någon att prata med. Vill du skriva till mig så får du gärna göra det. Jag mår idag bra, arbetar som sjuksköterska och är mamma till två barn 9år och 6år så jag kan trösta dig med att du kommer med största sannolikhet att må bättre så småningom.

Kram till dig