Hej!
Jag känner som du. Förlossningsrädd sen tonåren, så pass att jag inte ens vågade tänka mig att försöka få barn i mååånga år...men så i hög (förstföderske)ålder tog längtan över. Efter nästan 4 år o 6 missfall o utredning i Aten o en massa mediciner var jag så äntligen gravid igen. Jag sa direkt på inskrivningssamtalet att jag var rädd o behövde Aurorasamtal. Men först sent i graviditeten fick jag remiss o fick komma dit. Jag förklarade alla mina rädslor, de "gamla" om att spricka o skadas o bli inkontinent, de "nya" rädslorna att barnet skulle fastna o skadas eller dö (efter alla missfall o sista chansen) samt min höga ålder, min Crohns (livrädd för sfinkterruptur o att inte kunna hålla tätt) m.m
Jag fick inte KS!
Jag fick också komma till läkare o förklarade allt jag var rädd för, men erbjöds bara några extra kontroller i slutet o en lovan om att inte behöva gå över tiden.
Det slutade (trots att jag kämpade på med bara lustgas för att jag hoppades kunna slippa allt detta) med värkstimulerande dropp o yttre press o sugklocka o bebisen kom ut med pannan först (med ett jätteläskigt blåmärke/svullnad över pannan som i o för sig läkte fint o inte gav men)
Det var en mardröm o jag sprack en hel del,men läkaren sydde bra o det verkade läka o vi var förstås överlyckliga över att äntligen ha fått barn. Men efter några veckor upptäckte jag en bula i underlivet...det visade sig vara ett främre slidväggsframfall, samt nedsjunken livmoder.
Det tog 9 månader innan vi ens vågade ha sex (jag hade besvär o tyngdkänsla hela tiden o kissnödighetskänsla trots ihärdiga knipövningar)) Det blev inte bättre några månader efter amningsstopp, som läkaren sa, så till slut skickade gynläkaren mig till Bäckenbottencentrum för att träffa uroterapeut o där fick jag en prolapsring. Den hjälper inte så mycket, men vissa dagar känns det bättre, kanske för att det nästan är 11 månader sen förlossningen. Men jag är så ledsen att jag blev nekad KS o att de inte gjorde akut KS då på slutet. Jag förstår inte varför jag nekades, jag tycker att jag hade många starka skäl.
I mitt fall var det ju definitivt inte bättre att föda vaginalt, varken för mig eller min bebis.
Nu är jag rätt gammal ur "föda barn synvinkel" o det blir nog ändå inte fler barn. Men pga detta med framfallet är det ju rätt kört att ens försöka bli gravid, vi har bara haft sex 2 gånger sen förlossningen. Läkaren säger bara att det inte behöver opereras men jag har ju besvär (även om det är lite bättre nu) o oroar mig för lyft, känner av det varje gång jag lyfter mitt barn.
Hur ska det gå att jobba igen (jobbar inom vården o det är tunga lyft)?!
Hur ska det gå att lyfta bebis längre fram, när det blir tyngre tex. upp i gunga eller barnstol, osv?!
Tänk om jag kissar på mig?
Mitt knip är dåligt säger uroterapeuten, o jag har svårt att knipa rätt. Är rädd att något mer är sönder, musklerna?!
Så jag vågar inte föda vaginalt, inte förut o definitivt inte efter min förlossning.
Jag skulle vilja fråga den Bm o den läkare som pratade bort mina rädslor o nekade mig KS om de verkligen tycker att detta är OK, att man hela tiden ska oroa sig för o känna av sitt underliv, nästan 1 år efter förlossningen, om det är ok att inte ha ett sexliv, att känna skav o tyngd o obehag osv
Det verkar som att våra undelivsbesvär inte tas på allvar, att allt bara är normalt.
Jag blir så arg.
få hjälp och prata om de på aurora.
få hjälp och prata om de på aurora.