Evig längtan som värker

Ska vara rakt på sak.. Jag behöver tröst, förståelse, att inte vara ensam..

Jag har varit tapper på den här resan, men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. 

Facebook och instagram svämmar över med bilder på ultraljudsbilder, positiva teststickor, härliga magar, nyfödda barn.. Är så förbannat less!

För att göra ont värre fick jag nyligen veta att min syster väntar sitt andra barn.. Det var inte det värsta.. Inte heller att de försökt vänta för att jag och min man skulle hinna före. Det värsta är att jag orkar inte vara glad för deras skull. Jag är skit förbannad. När i h*lvete ska det bli våran tur?! 

Vilket gör mig till en hemsk syster.. Det gör att jag undviker dem, för jag orkar inte.. Vill inte höra hur hon mår och hur det känns..

Vi har ett ägg som väntar på oss i frysen, men jag vill inte sätta in det. För jag kommer att gå sönder om det inte fäster.

Har varit aktiv i en ivf tråd, men orkar inte med den heller. Orkar inte läsa om alla som plussar och som får många ägg till frysen. Om alla ruvare..

Jag behöver en tråd där jag slipper höra om alla som lyckas.. Kanske finns det fler en jag som behöver någonstans där man kan få vara ledsen och arg?

På´t igen bara!   Jag ruvar för fullt vilket är tortyr,men det är bara vänta och se...

Usch jag känner precis som du. Jag har tagit bort min facebook för jag orkar inte se!

Hur långt är ni i processen?

Vi har försökt bli gravida sedan september 2013. Väntar på insemination när mina sköldkörtelvärden gått ner, har ätit levaxin i snart en månad.. Jag försöker intala mig att det inte kommer hända, för att hålla förhoppningarna nere, för jag vet inte hur jag skulle hantera om det aldrig går. Vet ej heller hur många besvikelser jag orkar med.