Uppfostrar man inte barn längre?

Jag har alltid varit noga med att försöka uppfostra mitt barn att visa respekt och lyda Och att det INTE är ok att käfta emot när vi vuxna bestämt något. Jag har inte låtit honom bestämma något annat av vikt än var han gör med sina egna saker i sitt eget rum. Passar inte maten får han vara utan eller äta, Han beter sig exemplariskt normalt sett. Han plockar undan efter maten gör läxorna direkt utan tjat och tar ansvar för sina kamrater och småsyskon. Dessutom tycker jag han verkar relativt harmonisk. Naturligtvis med vissa undantag men överlag riktigt trevlig kille. Varannan vecka är han hos den andra föräldern då har jag fått höra att han käftar emot vägrar göra läxor skriker och gapar. Där vet jag att han får bestämma vad han ska äta. Han får spela tv spel när han vill i stort sett. Den andra föräldern vänder ut och in på sig för att vända hans humör genom att göra "roliga"saker och han klagar ständigt över att ha tråkigt. Tom skolan har sagt att de märker stor skillnad på beteendet från vecka till vecka. Till saken hör väl att den andra föräldern ofta tappar tålamodet och då spårar ut och skriker och gapar på sonen på ett i överkant aggressivt sätt.

Just saying

Jag har alltid varit noga med att försöka uppfostra mitt barn att visa respekt och lyda Och att det INTE är ok att käfta emot när vi vuxna bestämt något. Jag har inte låtit honom bestämma något annat av vikt än var han gör med sina egna saker i sitt eget rum. Passar inte maten får han vara utan eller äta, Han beter sig exemplariskt normalt sett. Han plockar undan efter maten gör läxorna direkt utan tjat och tar ansvar för sina kamrater och småsyskon. Dessutom tycker jag han verkar relativt harmonisk. Naturligtvis med vissa undantag men överlag riktigt trevlig kille. Varannan vecka är han hos den andra föräldern då har jag fått höra att han käftar emot vägrar göra läxor skriker och gapar. Där vet jag att han får bestämma vad han ska äta. Han får spela tv spel när han vill i stort sett. Den andra föräldern vänder ut och in på sig för att vända hans humör genom att göra "roliga"saker och han klagar ständigt över att ha tråkigt. Tom skolan har sagt att de märker stor skillnad på beteendet från vecka till vecka. Till saken hör väl att den andra föräldern ofta tappar tålamodet och då spårar ut och skriker och gapar på sonen på ett i överkant aggressivt sätt. 

Just saying

Därför att du i flera inlägg beskriver att barn mår bra av att daltas med och att passivaggressiva skuldbelägganden som att "mamma blir ledsen om du inte följer med" är ok. Dn typen av kommunikation sker på ett sätt som barnet inte behärskar och kan tolka för vad det är. Det blir o ärligt och om man nu pratar om dysfunktionell så .. ja det med. Sen anser jag väl att man borde ha mer på fötterna än ett inlägg innan man kallar en familj för dysfunktionell. Så jag är tveksam till den meningen. Sen att du väljer att göra den analysen och dessutom haspla ur dig den till en främmande människa säger kanske lite om resultatet av en viss typ av uppfostran.