Uppfostrar man inte barn längre?

Jag har aldrig umgåtts så mycket med andra föräldrar när mina barn var små.
Så jag kan då inte utgå från annat än min egen familj och mina barn.
Det där med vägra äta olika saker känner jag över huvud taget inte igen i min familj. Mina barn har alltid ätit allt som ställts fram. Många smaker har haft en kortare eller längre inkörsperiod. Så var det till exempel med tortilla och tacos med alla tillbehör. Det tog säkert fem-sex gånger innan de började uppskatta den maten. Senare började de älska den - om man nu kan älska mat.

Själv har jag alltid ätit allt. Varit nyfiken. Provat och velat veta mer och velat ha recept. Naturligtvis smittar detta förhållningssätt till mat av sig på ens barn. De gör som deras förälder gör. 

När jag var liten hade vi varken bilbälte eller cykelhjälm. Det var liksom inte uppfunnet än. 
När mina barn blev stora nog att cykla, fanns hjälmlagen redan och en av mina klasskompisars bror är hjärnkirurg som hörs i radio och ses på tv ibland. Hans berättelser - och andras - har självklart fått både mig och andra att begripa varför hjälm är livsviktigt. 
Så när barnen skulle börja cykla började även jag med hjälm. Nu cyklar jag ju knappt något alls sedan barnen föddes. Men jag var ju deras förebild, så det var bara att visa hur man gör.
Det där med läggtiden kan jag till vis del känna igen, men det beror på att mina barn är två olika individer, med sina respektive svårigheter och läggning. Medicinska hinder har gjort att det ena barnet har svårt att somna, lägga sig i bra tid och inte vända på dygnet. Senare har studieval och intressen/yrke gjort det barnet till en utpräglad nattuggla.
Det andra barnet har lagt sig när tröttheten kommit smygande. Och det har alltid varit i bra tid.
Så olika kan barn vara. Trots att jag som förälder alltid har funnits där som ledare och hjälpare.
Något mina barn har lärt sig betydligt mycket bättre än jag gjorde när jag var barn och ung, är att inte ta vuxnas ord som lag, utan protestera när en vuxen trycker ner, missbrukar sin auktoritet och kränker en yngre individ. 
När jag var barn lydde vi fyra syskon alltid våra föräldrar och andra vuxna, även om deras agerande var fel. Vi ifrågasatte inte ens oförrätter, vilket dagens barn är betydligt duktigare på att göra. Åtminstone många av dem. 

För mig personligen är det viktigaste att mina barn klarar sig själva så fort de är mogna för det. Mitt äldsta barn reste själv ut i Europa vid 17 års ålder. Korta resor visserligen, men inte alla släpper iväg sina barn helt ensamma till okända städer och nya miljöer.
Nu klarar de ju problemlösning och socialt samspel sedan många år tillbaks, så jag vet att de är kapabla att ta ansvar för varandra och sig själva. Nu är de nyss fyllda 21 och 19. Som förälder anser jag att de är mitt ansvar tills jag dör, vilket nog inte alla håller med om. 
Jag är verkligen ingen curlingförälder eller hönsmamma, men mitt agerande gentemot mina barn hjälper ju dem att växa och mogna. Att då kunna ta egna beslut när man är redo för det och kunna hålla fast vid dem utan att bli förvirrad, är något man måste börja lära sig när man är relativt liten. Man måste lära sig se sambanden mellan orsak och verkan baserat på ens egna val och beslut. 
Lär man sig det, begriper man att det inte funkar att vara uppe halva natten för att sedan kunna orka med en hel skoldag.
Och hoppar man över maten för att man inte vill äta, kommer man att bli trött, gnällig och hungrig. Det är bra att lära sig konsekvensanalys redan när man förstår och kan se samband.

Jag har alltid haft en ärlig och öppen dialog med mina barn och det har jag igen nu. Det går att diskutera deras val, deras önskningar och deras eget ansvar, utan att jag egentligen ens har tagit upp det. De förstår och har krav på sig själva. Det är ju både bra och mindre bra när deras krav på sig själva är alldeles för högt ställda. 
Jag tycker nog inte att mina barn är så väldigt annorlunda än sina kompisar. De är självständiga, välartade och kreativa. Och de sköter sig. Studerar och trivs väldigt bra på sina utbildningar båda två. Kommer till mamma när de behöver stöd och tröst när livet kärvar eller krisar. Jag är fortfarande deras ledsagare och förebild. Mina egna livserfarenheter är sådant som de numera kan ta del av för att de förstår så mycket mer än när de var små.
Att vara konsekvent i sitt ledsagande som förälder ger trygghet för barnet. För det behöver man ju inte förbjuda och agera diktator. Oftast räcker det med att föregå med gott exempel och att ha en kommunikation om varför man gör si och inte så. Barn är ju kloka, inte dumma. 

Mycket beror på vilket område man befinner sig i. Det finns gott om olyckliga, struliga, uppmärksamhetstörstande, protesterande barn i många segregerade områden i Sverige. 
Där jag bor beter sig barnen inte så, men där jag jobbat som lärare i de segregerade områdena i de centrala delarna av kommunen, har barnen slagits, strulat, skrikit och mått dåligt väldigt ofta.

Det är riktigt; mina barn har aldrig matvägrat. Eller de har kanske ätit dåligt någon gång ibland när de var små. Men det var ju ingen big deal. De åt igen när de blev hungriga.
Jag förstår att du tycker samhällets och andra föräldrars fördömanden är jobbiga: det skulle jag också tycka. Det kan ju även gälla andra saker än matvägran.

Jag vet inte om du betraktar mig som "jag vet bäst"-pretto? 
Kan absolut säga att så inte är fallet. Jag ger sjutton i vilka kläder andras barn har på sig och här hemma har dyra märkeskläder aldrig haft en plats.
Däremot har jag faktiskt aldrig sett matvägrande barn - bara hört talas om fenomenet. Men jag har jobbat som kokerska på dagis och fritids, så jag har sett vilken grå fattig och trist matkultur många barn har med sig hemifrån. Jag behöver bara gå till bekanta vuxna för att se vilka matvanor de överför på sina barn. 
På det sättet kanske jag kan uppfattas som fördömande, utan att det är fallet. Folk har ju med sig sina matvanor från sin egen barndom och bär dem vidare med sig till nästa generation. Folk i allmänhet äter inte sådan mat som till exempel i tv-kockarnas receptböcker. Och många är nog inte heller så allmänt intresserade av att använda recept och kokböcker, så det blir väl inte så många nyttiga måltider. Många kanske lägger en snygg kokbok på soffbordet. Där får den ligga. sedan är det MCDonalds, pizzerian eller pannkakor som erbjuds. 
Jag skulle själv totalvägra äta om jag fick sådan kost oftare än två gånger i månaden.
Jag har haft turen att växa upp med en matälskande mamma, som aldrig var rädd för att prova nya saker. Hon var duktig i köket. Som dotter till en "bonde", kunde hon både köra traktor, plocka höns och odla. Och laga mat.
Matlagningen och odlandet tog hon med sig till mig och mina syskon.
Alla har inte sådan tur med maten som jag har haft. Det förstår jag.
Därför har det blivit så att mina barn hellre ätit wok, thaimat, bouillabaise, borsjtj och sushi än pannkakor, spaghetti eller makaroner med köttbullar, hamburgare och pizza. De har helt enkelt väldigt sällan fått de rätterna hemma.
Det är väl snarare så att det är VI som betraktas som kräsna av andra, inte tvärtom.
Visst händer det att jag gör plättar eller blinier, men då med alla möjliga tillbehör så att det blir en fullvärdig måltid. Bara pannkaka duger inte som lunch eller middag i mitt hushåll.Som efterrätt efter en fullmatad soppa är det okej, däremot. Fast ganska tråkig mat. Hellre frasiga våfflor med sylt och vispad grädde i så fall.
Självklart har barn nycker och det kan säkert resultera i att de vägrar äta. Sedan är det ju så att barn inte svälter sig själva till ohälsa. När de blir tillräckligt hungriga äter de. Och då kan det nog många gånger vara bättre om de får i sig en hel semla än tio ärtor och två köttbullar.
Jag anser att man måste avdramatisera maten. Låt den vara något att samlas runt, dela med sig av sin dag till sin familj. Äter man inte på två tre dagar, så lär man äta när man blir tillräckligt hungrig och ser de vuxna äta.

När jag har träffat på barn som har betett sig illa eller galet på något sätt, har jag alltid påpekat det för dem. Kanske föräldern finns i närheten, men inte reagerar på situationen. Att då en annan vuxen tillrättavisar genom mjuk tillsägelse eller upplysning om vad som är fel, brukar fungera alldeles otroligt bra. Det finns gånger då jag bett andra föräldrar att tillrätta mina barn om de betett sig galet.
?It takes a whole village to raise a child?
Sedan finns det ju vuxna som mobbar barn också. De vill man undvika att ha nära barnen, men det är svårt när det handlar om mobbande lärare. 
Det viktigaste man kan ge sina barn är självförtroende och självkänsla. De måste få lära sig att ingen annan har rätt att sätta sig på dem eller kränka dem. Vilket faktiskt är rätt vanligt.
Så jag vet inte ...

Är det så himla svårt att få välartade ungar? 
Med konsekvens kommer man långt. Och med avledning när det låser sig.a Och genom att föregå med gott exempel och vara en värdig förebild. Med andra ord: barnen gör som du gör och inte som du säger att de ska göra.
Det visar sig tydligt senare i livet bland annat med alkohol och tobak och utenätter i tidiga år.
Var som du vill att dina barn ska vara så tar de efter och blir likadana som du. Barn härmar vuxna. Du ska vara där som ledsagare och stöd, tröstare, support och på hejare. Och överösa barnen med kärlek. Det är mat och kärlek och trygghet de behöver. Det räcker så.

Förresten; mina barns förskolekompis som alltid kom till dagis sovande, i pyjamas, är i dag en mycket välartad och och trevlig ung man. Det var för väl att man inte började ifrågasätta barn och föräldrar då. Det hade gjort stor skada.

När jag var barn, skulle barn sättas för sig, ha särbehandling och foga sig. En del använder uttrycket lyda, vilket klingar mycket aggressivt och negativt i mina öron, så det använder jag aldrig. 
I praktiken innebar det att man aldrig sade emot en vuxen, gjorde som vuxna sa och placerades vid barn bord när det var kalas. Man var barn tills man blev myndig vid 18 - sedan var man plötsligt vuxen och skulle per automatik genast veta allt, ta ansvar och fungera i alla situationer.
Med en sådan behandling fick barn inte en chans att utvecklas efter ålder och förmåga. Min moster och min far har fortfarande inställningen "barnen för sig"!
Min mor hade en annorlunda syn på barn och växande. Hon släppte iväg mig ensam i Europa, på tågresa mellan Stockholm och Paris. Då var jag 14. Det var första gången, som följdes av fler. Hon pratade ofta om "frihet under ansvar", vilket var en populär inställning till uppfostran på 70-talet. Mina tre syskon hade samma uppväxtförhållanden som jag och vi har alla blivit ansvarstagande, kompetenta, välfungerande samhällsmedborgare. Och mer därtill.
Antagligen har min mors metoder medfört att jag har givit mina egna barn mycket eget utrymme, men med största möjlig kontroll på var de håller hus, vem de umgås med, vad de gör, hur andra uppfattar dem och vad folk tycker om dem.
Min äldsta klarar sig nu utmärkt på egen hand, boende i Europa. Den två år yngre får jag kanske bara ha kvar tills gymnasiet är avklarat. Fast jag hoppas på många år till.
När jag var barn, ung och ung vuxen - innan jag själv fick barn när jag var 30+ - hade jag en ohälsosam respekt för alla äldre. Det var sviterna efter min barndom med barnen för sig och total underkastelse där vuxnas ord var lag, som stökade till det för mig. Numera, efter att barnen kom, är jag tvärtom. Jag har tillrättavisat och fått upprättelse både mot privatpersoner och min advokat som betedde sig fel. Jag har stått på mig och fått rätt mot Vägverket och barnomsorgen. Plus en massa andra; både myndigheter och företag. 

Barn behöver i sin anpassade takt växa in i ansvarstagande, empati, social förmåga, hänsyn och andra önskvärda mänskliga beteenden.
Det betyder att de måste få vara med från början, i vuxna sammanhang, med vuxna, med mjuka och positiva tillrättavisningar, korrigeringar, en massa uppmuntran och otroligt mycket kärlek. 

Alla har vi varit barn en gång - även sura vuxna som retar sig på andras barn - och vi har alla varit fullständiga noobs när det gäller livet och hur man ska bete sig för att platsa i familjen och bland andra.

Man kan alltid fråga barnet "Varför"?. Varför slåss du, varför skriker du, varför gör du si och inte så? Det funkade jättebra när jag jobbade som lärare och det var osämja och oro i klassrummet. När man får prata om det som plågar och stör, blir det genast lite lättare. En bra vuxen som får och kan förvalta ett barns förtroende, kan räkna med det barnets utveckling och framsteg. 
Nästa gång du ser ett barn som kryper eller snubblar fram i butiken, på restaurangen, på trottoaren, i köpcentret eller var det nu kan vara; tänk att det kunde varit du själv i den åldern. 
När du ser och hör barn svära, skrika och bråka - fråga dem varför de beter sig så. Bara att du frågar kommer att få dem tappa fattningen och höra upp. De väntar sig säkert inte att någon bryr sig varför de gör som de gör. Du kanske till och med får ett svar om du stannar och väntar på det.