Uppfostrar man inte barn längre?

Var sak har sin plats och tid. Allt kan och ska inte diskuteras, vissa saker kan diskuteras och förklaras, men kanske inte varje gång i flera år, då har ju inte barnet förstått något av vad som du försökt förklara, vissa saker kan och ska diskuteras varje gång, för att det finns utrymme för att ta ställning i det enskilda fallet.

Många ser auktoritet som något fult och förstår då inte syftet med det.
Auktoritet är ansvar. När man kan ta ansvaret får man bestämma.
När det gäller barn så handlar det oftast om att de är just barn som inte kan/får/bör göra vissa saker, för de har inte nått den fysisk, psykiska och intellektuella mognads-, utvecklings- och kompetensnivån. Som vuxen/förälder har du i regel en större erfarenhet, kunskap och ansvar som barn inte har. Att förstå auktoritet handlar mycket om att förstå förhållandet mellan den som bestämmer och den som blir bestämd över och att detta är ett övergående stadium. När man har vad som krävs får man bestämma mer själv, först vad det gäller en själv och senare kanske även andra.
I yrkeslivet handlar auktoritet ofta om ansvar och att samordna resurser när fler är inblandade.

Det är ju bra om det funkar för dig.
Jag skulle dock högljutt och skoningslöst idiotförklarat den som inte sänker volymen på tv'n efter att man bett dem max två gånger, inte tar undan sin disk, inte kan skynda sig när det är bråttom, inte brer sina mackor själv o.s.v....om de inte vore barn...de kräver ju lite mer tålamod än så...oftast.

Det kan ju finnas mer än säkerhet som är viktigt och som vissa barn inte alltid tänker på: hänsyn, andras vilja, tider/tidspassning, hälsa, hygien mm.
Sedan kan det ju vara så att mycket av detta har barnen lärt sig och då känns det ju inte som att det är något man bestämmer....då kommer man in på självständighet som du också nämner...

Här hemma skulle exempelvis kosten bli väldigt ensidig om barnen alltid fick bestämma.

Jag håller med om detta, dock med invändningen att jag gärna samtalar, förklarar och diskuterar just för att lära barnen det de saknar, men tills de lärt sig alternativt mognat/utvecklats så pass så bestämmer jag/vuxen/förälder.

Inte min heller, vilket du ser om du läser rätt.Ja, jag håller med dig, barn förstår väldigt mycket om man anstränger sig lite och förklarar, men ibland kan viljan dra åt ett annat håll och då är det pek med hela handen...
Fostran är för mig att lära barn viktiga saker, inte minst i sociala sammanhang och barn som lärt sig blir mer självständiga och behöver inte bestämmas över på samma sätt hela tiden.

Jo, men kanske inte lika självklart för alla.

Mm, fast nu behöver man inte likställa fostran med blind lydnad.

Vad är fel i att skuldbelägga? Hur får man barn att förstå när de gör fel utan att de känner skuld? Är inte skuldkänsla en rätt naturlig konsekvens av att göra fel?

Fast om sonen slår lillasyster och jag säger åt sonen att inte göra det så blir det automatiskt en skuldbeläggning i och med att jag tydligt uttryckt att han gjort fel.
Det finns heller inget rätt att visa när det är saker man bara inte ska göra.

Är det inte bra att försöka få barn att förstå känslor hos andra när de bemöts av olika beteenden?

Är det inte så att det är just känslan av skuld som får människor att avstå från illa handlingar, i den mån de gör det?
Varför ska man mörka med att det gör ont att bli slagen och att lillasyster blir ledsen då?

Jag har upplevt barn som fått en fostran där skuldbeläggning undvikits och där har resultatet blivit att allt som händer är någon annans fel, t.o.m. döda ting kan få skulden. Barnet välter ett glas: "-fast det var inte mitt fel, det var glaset".
Du får närmare redogöra för det positiva i detta.