• Tom Araya

    Uppfostrar man inte barn längre?

    Rosmarin skrev 2015-03-19 21:14:21 följande:
    "Det var bättre förr och ju för desto bättre."

    :)

    TS. Förr uppfostrade man barn för att leva i ett auktoritärt samhälle där man lydde de som var högre i rang utan att ifrågasätta. Då passade en auktoritär uppfostran fint.

    Idag förväntas vuxna kunna resonera, ta egna beslut och lyssna på andra. Då passar ett mindre auktoritärt och inkluderande sätt att uppfostra. För de som är vana vid den gamla skolan kan detta uppfattas som curling.

    Sen finns det ju självklart de föräldrar som verkligen curlar sina barn, men de är i minoritet. Tror dock att pendeln kanske svängde lite för långt ett tag där under 70-talet med den fria uppfostran. Men det är väl inte direkt någon som sysslar med det idag.
    Var sak har sin plats och tid. Allt kan och ska inte diskuteras, vissa saker kan diskuteras och förklaras, men kanske inte varje gång i flera år, då har ju inte barnet förstått något av vad som du försökt förklara, vissa saker kan och ska diskuteras varje gång, för att det finns utrymme för att ta ställning i det enskilda fallet.

    Många ser auktoritet som något fult och förstår då inte syftet med det.
    Auktoritet är ansvar. När man kan ta ansvaret får man bestämma.
    När det gäller barn så handlar det oftast om att de är just barn som inte kan/får/bör göra vissa saker, för de har inte nått den fysisk, psykiska och intellektuella mognads-, utvecklings- och kompetensnivån. Som vuxen/förälder har du i regel en större erfarenhet, kunskap och ansvar som barn inte har. Att förstå auktoritet handlar mycket om att förstå förhållandet mellan den som bestämmer och den som blir bestämd över och att detta är ett övergående stadium. När man har vad som krävs får man bestämma mer själv, först vad det gäller en själv och senare kanske även andra.
    I yrkeslivet handlar auktoritet ofta om ansvar och att samordna resurser när fler är inblandade.
  • Tom Araya
    Rosmarin skrev 2015-03-19 23:17:27 följande:
    Absolut, all uppfostran måste ju vara åldersadekvat. Och det finns nyanser av allt.

    Vänder mig mest mot de som anser att barn ska lyda föräldrarna och därmed punkt.

    Min princip för uppfostran är att behandla mitt barn som vilken annan människa som helst. Personen i fråga verkar dock vara relativt påverkad och inte förstå språket så bra, så det får man ju ta hänsyn till också :)

    Vissa tycker säkert detta är en olämplig jämförelser, men det funkar för oss. Får alltid höra att våra barn är så väluppfostrade och trygga.
    Det är ju bra om det funkar för dig.
    Jag skulle dock högljutt och skoningslöst idiotförklarat den som inte sänker volymen på tv'n efter att man bett dem max två gånger, inte tar undan sin disk, inte kan skynda sig när det är bråttom, inte brer sina mackor själv o.s.v....om de inte vore barn...de kräver ju lite mer tålamod än så...oftast. Drömmer
  • Tom Araya
    pica pica skrev 2015-03-19 23:20:35 följande:

    Slutsats: mer spiraler och andra preventivmedel åt (kvinn)folket! Färre barn, färre problemCool


    Skrattande
  • Tom Araya
    CissiJissi skrev 2015-03-20 06:37:52 följande:

    Just de tre exemplen i ts känner jag att det är viktigt att vi bestämmer åt barnet. Men där det inte är någon fara eller risk får barnet mycket frihet till självständighet och vilja, men aldrig på kompromiss av någons säkerhet etc.


    Det kan ju finnas mer än säkerhet som är viktigt och som vissa barn inte alltid tänker på: hänsyn, andras vilja, tider/tidspassning, hälsa, hygien mm.
    Sedan kan det ju vara så att mycket av detta har barnen lärt sig och då känns det ju inte som att det är något man bestämmer....då kommer man in på självständighet som du också nämner...

    Här hemma skulle exempelvis kosten bli väldigt ensidig om barnen alltid fick bestämma.
  • Tom Araya
    Anonym (Ps) skrev 2015-03-20 06:41:11 följande:
    Jag är enormt imponerad *ironi* av de här föräldrarnas övertro på sina barns logiska resonemang och långsiktiga tänkande. Det finns liksom inte på många år men ändå envisas vissa med att samtala och diskutera...
    Jag håller med om detta, dock med invändningen att jag gärna samtalar, förklarar och diskuterar just för att lära barnen det de saknar, men tills de lärt sig alternativt mognat/utvecklats så pass så bestämmer jag/vuxen/förälder.
  • Tom Araya
    tankfull skrev 2015-03-20 08:18:00 följande:
    Och där kom till sist det enda inlägget hittills av dig Tom Araya som jag inte håller med om. Samt det där med att "idiotförklara" nån som inte plockar undan efter sig. Inte alls min melodi som förälder kan jag säga!
    Inte min heller, vilket du ser om du läser rätt.
    tankfull skrev 2015-03-20 08:18:00 följande:
    Jag har alltid lagt ribban högt och utgått ifrån att barn förstår mycket mer än många vuxna tycks tro. Att prata mycket med barnet och förklara saker är tålamodskrävande men oj, vilken skillnad det blir på barnet jämfört med barnet till nån som alltid pekar med hela handen! Och jag menar INTE att det inte finns tillfällen då man måste bestämma över barnet som en auktoritär vuxen.
    Ja, jag håller med dig, barn förstår väldigt mycket om man anstränger sig lite och förklarar, men ibland kan viljan dra åt ett annat håll och då är det pek med hela handen...
    Fostran är för mig att lära barn viktiga saker, inte minst i sociala sammanhang och barn som lärt sig blir mer självständiga och behöver inte bestämmas över på samma sätt hela tiden.

  • Tom Araya
    Anonym (Ps) skrev 2015-03-20 09:46:09 följande:
    Det är självklar för mig med men tack för att du skrev det.
    Jo, men kanske inte lika självklart för alla.
  • Tom Araya
    Harmagedon skrev 2015-03-20 17:51:11 följande:

    Få saker är så farligt som lydiga vuxna. Att fostra barn till blind lydnad skulle därför något av det vidrigaste jag kan tänka mig.


    Mm, fast nu behöver man inte likställa fostran med blind lydnad.
  • Tom Araya
    Rosmarin skrev 2015-03-20 16:51:25 följande:
    Det håller jag med om! Var för onyanserad i mitt svar där. Borde skrivit in en kommentar om det. Aldrig okej att skuldbelägga.

    Tack för att du uppmärksammade det.
    Vad är fel i att skuldbelägga? Hur får man barn att förstå när de gör fel utan att de känner skuld? Är inte skuldkänsla en rätt naturlig konsekvens av att göra fel?
  • Tom Araya
    Rosmarin skrev 2015-03-20 21:31:05 följande:
    Skuldkänsla är naturligt ja. Att skuldbelägga är däremot inte något jag varken vill göra eller få gjort mot mig. Därför behandlar jag inte heller mina barn så.

    Ett alternativ till att skuldbelägga är att visa/berätta hur man gör rätt. Men om du verkligen tycker att skuldbeläggande är enda sättet att visa barn att de gjort fel så tror jag tyvärr inte vi kommer få ut så mycket av att diskutera. Det går så totalt emot allt jag står för när det gäller barnuppfostran.
    Fast om sonen slår lillasyster och jag säger åt sonen att inte göra det så blir det automatiskt en skuldbeläggning i och med att jag tydligt uttryckt att han gjort fel.
    Det finns heller inget rätt att visa när det är saker man bara inte ska göra.

    Är det inte bra att försöka få barn att förstå känslor hos andra när de bemöts av olika beteenden?

    Är det inte så att det är just känslan av skuld som får människor att avstå från illa handlingar, i den mån de gör det?
    Varför ska man mörka med att det gör ont att bli slagen och att lillasyster blir ledsen då?

    Jag har upplevt barn som fått en fostran där skuldbeläggning undvikits och där har resultatet blivit att allt som händer är någon annans fel, t.o.m. döda ting kan få skulden. Barnet välter ett glas: "-fast det var inte mitt fel, det var glaset".
    Du får närmare redogöra för det positiva i detta.
Svar på tråden Uppfostrar man inte barn längre?