Uppfostrar man inte barn längre?

Och föräldrarna är slappa för att de är rädda för att anmälas. Och det är där det går fel. Samt att det har gått fel tidigare och då är det nästan försent att börja uppfostra.

Våra tonåringar vet vad som gäller för det har vi förklarat. Om de har det så dåligt här hemma att de känner att de måste anmäla oss, den dagen det händer kommer de att hamna i fosterhem. Så vi har bett dem att fundera väldigt noga innan de får några dumheter för sig. Våra ungar har alltid fått veta, sedan de var små att handling får konsekvens. Om de är beredda på att ta konsekvenserna får de ju utföra handlingen. På det här viset har vi alltid fått dem att tänka efter före. Men så är det också så att vi har aldrig backat och alltid varit konsekventa. Så de vet att vi leker inte och hotar inte. Bara talar om att "du får göra som du anser är rätt men jag/vi gör det som vi anser vara rätt".

Ja, vi pratar. Om allt möjligt. Intressant definition du har av att misslyckas när våra ungar är välartade, hövliga, hjälpsamma och har bra betyg. En är på väg till ett toppuniversitet utomlands om ett år. 

Och ingen av dem beter sig som egocentrerade småkungar som tror att världen kretsar kring dem. De får inte heller ett nervsammanbrott för att de måste ut med soporna, städa sina rum, klippa gräset och, ve och fasa, utan att få betalt för det. Inte heller blir de helt hysteriska för att de inte får använda mobiler vid matbordet, keps och mössor av vid detsamma, håller upp dörren för folk, inte tränger sig före, osv. De slängde sig inte heller stortjutande på golvet i butiken när de var små och vi inte köpte glass. En av dem gjorde det en gång. Aldrig mer. Det var nämligen inget spännande när pappa gick iväg. Pyjamas på sig till dagis hände också en enda gång. När ungen fick gå huttrande till carporten och sätta sig in en iskall bil i bara pyjamas och prickiga gummistövlar i -7 grader insåg han att så skoj var det inte. Och mamma vände inte om heller, han fick ha hundens pläd över sig. 

Så din definition av att misslyckas ger jag inte mycket för. Du verkar nämligen inte så upplyst om ordets innebörd.

Det där har jag också lyckats med, utan att hota mina barn med fosterhem. Att behöva göra det är misslyckat, ja.

Det där har jag också lyckats med, utan att hota mina barn med fosterhem. Att behöva göra det är misslyckat, ja.

Jag trodde faktiskt sedan tidigare svar i olika trådar, att du var vettigare än den där du svarar till men bevisligen inte. Du läser också likadant som den, synd, hade en helt annan syn på dina inlägg tidigare. Var har jag skrivit att jag använt hot som uppfostringsmetod?

Om jag minns rätt, vilket jag gör, har jag skrivit att vi har gjort det klart för våra ungar att om de någonsin funderar på att anmäla oss är det bäst att de är övertygade om att de vill det. För om de har det så pass dåligt hemma att de känner att det ska anmälas då får de flytta till fosterhem. Det är ju bättre för dem. Så att de slipper bo i ett hem där det är så illa att de är nödgade till att anmäla. Hur ni kan få det till hot övergår mitt förstånd.

Men, men... Vi kryper inte och har aldrig gjort så för våra ungar. Att mamma eller pappa blir ledsen för att du slår på mamma eller pappa? Så fan heller. Om du slår så blir du ledsen för att det får konsekvenser helt enkelt.  Jaså det tyckte du inte om? Fint, då kanske du tänker på det nästa gång innan du börjar slå, skrika, kasta saker, osv. Konsekvent men rättvist. Har funkat utmärkt. Och våra ungar är framåt och frispråkiga dessutom. Och som det ser ut, kommer de också att fortsätta studera och ha bra yrken precis som sina föräldrar. Bra, va?

Självklart snackar jag om småbarn som slår, 3-4 år gamla. Trodde det framgick, det är väl inte 10-åringar som slåss, skriker och kastar saker? Inte hos oss i varje fall men jag förstår associationen, det är så det ser ut nuförtiden då ungarna bestämmer och får nervsammanbrott om någon inte gör som de vill. Det är just det vi har sluppit tack vare bra uppfostran.

Vad mer exakt menar du med vägledning och hur tycker du det skiljer sig från fostran?

Inga konsekvenser alls av att bryta mot regler?

Inga konsekvenser alls av att bryta mot regler?

Ja, sådant eller att lördagsgodis, tv-/filmtittande, datortid, roliga aktiviteter mm brinner inne om man inte sköter sig.Kan du försöka se det ur andras perspektiv, som  kanske inte haft det så lätt med att få barnen att sköta sig.

Exempel: Om jag sagt till X antal gånger att sänka ljudet på TV'n och det inte efterföljs så går jag till slut och stänger av tv'n och då är det färdigtittat för resten av kvällen. Den typen av konsekvens anser jag vara försvarlig och ibland nödvändig.

Fostran är för mig att sätta gränser för hur man beter sig. Det kan även vara regler som att plocka rätt på saker man tagit fram, ställa undan sin disk o.s.v.
Hänsyn till andra ingår mycket i detta. Små barn kanske inte riktigt har förståelse för hur störande hopp och spring klockan sju en lördag morgon eller gap och skrik i trapphuset kan vara för grannarna, då måste jag sätta en gräns för det.

Jag tycker det är enklast om man har regler från början som föräldrarna är överens om, sedan om de aldrig behöver användas som en gräns är det ju jättebra.

Jag vet många som inte har fasta regler. Problemet blir då ofta att tolerans och tålamod inte går ihop i förhållande till barnens beteende. Jag har låg toleransnivå d.v.s. ganska höga krav på gott uppförande (ska inte likställas med begränsning i lek och utveckling), men jag har samtidigt ganska stort tålamod vilket innebär att mina gränser för vad som är okej ligger betydligt lägre än nivån där jag kan bli riktigt arg.
Hos de som har svårt att sätta gränser är det ofta tvärt om. Hög tolerans men i vissa fall ett tålamod som inte matchar. Det slutar då i gap och skrik, i vissa fall än värre när föräldern tappar tålamodet. Detta kan även uppstå barn emellan, exempelvis syskon. Tålamod och humör är också svårt att förhålla sig till då det kan variera från stund till annan och beroende på individer, medan gränser kan vara mer fasta och konsekventa.
Detta anser jag vara ett klockrent exempel på syfte med gränser och hur det kan göra gott.

Jag upplever att din syn av behov av gränser grundar sig på hur ditt barn beter sig, men så är det ju inte för alla och det är svårt att veta på förhand.

Hur vet barn och föräldrar att det gått för långt om man inte har en gräns för det?

Om man lär sina barn empati istället för att fokusera på regler så blir det naturligt för dem att tänka på hur deras beteende påverkar andra. Ingen "gräns" kommer därför överskridas av respekt för andra. Alla i familjen behöver vara tydliga med sina behov bara. Och att man lyssnar på varandra. Som vilka vuxna som helst.