Uppfostrar man inte barn längre?

Men det är väl jätteolika hur föräldrar uppfostrar sina barn?! Det finns föräldrar som är släpphänta för att de inte orkar ta konflikter och det finns föräldrar som säger nej till barnen utan att reflektera varför. Jag låter min dotter ta en del beslut och lyssnar på hennes vilja eftersom jag tror att hon blir mer självständig om hon lär sig tänka efter själv och inte jämt ha nån som tar besluten åt henne. Därmed inte sagt att hon får bestämma ALLT! Det var någon som sa en sak jag tycker är klokt: "Jag låter mitt barn bestämma om han vill ta på sig den blå eller den gröna pyamasen. Att det är sovdags och att han ska gå och lägga sig är det inget snack om." Ungefär så försöker jag tänka som förälder! Det finns absolut kassa föräldrar i dag men det fanns det förr också! Hur tänker du då TS? Vad är det som gör att du tycker det var bättre förr?

Duktig förälder som är konsekvent och orkar hålla ut. Det är ju enda sättet.

Jag tittade på inslaget men förstår inte vad du menar?

Jag tyckte inte att det var särskilt tydligt uttryckt att skärmtiden påverkar barns känslor och hur de kan hantera motgångar? Låter lite som att du drar dina alldeles egna slutsatser tycker jag. Mannen i inslaget pratade mest om inlärning och brus. Att det kan vara stressande med ständigt brus ifrån TV:n och att det kan vara positivt att läsa information i pappersform. Att ett barn inte kan ta ett nej har nog med helt andra saker att göra.

Jag håller verkligen med! Himla trist med vuxna som beter sig oartigt! Många svär friskt också, undrar vad de säger till sina barn om de tar efter...

Och där kom till sist det enda inlägget hittills av dig Tom Araya som jag inte håller med om. Samt det där med att "idiotförklara" nån som inte plockar undan efter sig. Inte alls min melodi som förälder kan jag säga!
Jag har alltid lagt ribban högt och utgått ifrån att barn förstår mycket mer än många vuxna tycks tro. Att prata mycket med barnet och förklara saker är tålamodskrävande men oj, vilken skillnad det blir på barnet jämfört med barnet till nån som alltid pekar med hela handen! Och jag menar INTE att det inte finns tillfällen då man måste bestämma över barnet som en auktoritär vuxen.

Oj, vad jag inte håller med!!! Är lärare och träffar barn vars föräldrar kommunicerar med barnen och de som inte har föräldrar som kommunicerar och förklarar. Vilken skillnad det är!!! Och det är INTE barn med föräldrar som bryr sig för mycket som får problem!

Fast det där är ju bara ett exempel på en argumentation när barnet inte får som det vill och mamman inte säger till ordentligt. Att ge en förklaring till varför man ska gå hem (för att laga mat) tycker jag är bättre än att bara komma med " vi ska gå hem för att JAG säger så", men tonen är helt avgörande. Jag tycker inte att en "mesig" förälder är att likställa med en förälder som i olika sammanhang förklarar saker för barnet och samtalar med det. Att ett barn vill få leka, som i exemplet du tog, är högst förståeligt. Det är det barn vill helst av allt. Ett barn som är kuvat skulle troligtvis inte ens våga uttrycka det den önskar, och det är hemskt. Om man som vuxen ibland tar sig tid att leva i nuet som barn gör och inte alltid ha så bråttom med alla måsten så kan barn och vuxna få ut mycket av samvaron - och det tror jag faktiskt många föräldrar missar. Ett barn som uppfostras till att ständigt lägga sin egen vilja åt sidan blir ju väldigt behagligt för omgivningen, men frågan är hur barnet utvecklas som människa. Visst finns det föräldrar som är "mesar", oftast är det nog de föräldrar som varken orkar med konflikter eller orkar med att förklara saker för barnet.

Jaha, jag tänkte nog mer på uttrycket att "idiotförklara" någon, barn som vuxen. Jag gillar inte ordet idiot.  Men vilken vuxen brer inte sina mackor själv? Utgick nog ifrån att du pratade om barn och läste lite för snabbt.  Ursäkta.

Jag håller helt med dig om att barn som fått en bra grund inte behöver bestämmas över hela tiden! Jag räknar med att min dotter uppför sig som man ska då hon är borta eftersom jag lärt henne vissa grundläggande, sociala regler.

Wow.

Men det finns vuxna som retar sig på barn bara av princip, för att de inte gillar andras ungar. Då kan man vända ut och in på sig som förälder och det blir aldrig tillräckligt bra ändå.

En människa som tycker illa om barn bara för att de är barn och som har en förutfattad mening om att alla barn är ouppfostrade får ingen respekt av mig! Precis som en människa som tycker illa om araber bara för att de är araber! Ett dåligt beteende är en sak, det kan man ogilla, men har man inte gjort något fel ska man inte behöva ta emot avsky. Det har jag ingen respekt för alls!

Och sådär brukar folk svara som inte kan acceptera att diskussionen inte utvecklas längre.

Det är tydligen så att barn upp till 14 års ålder kan ha en begränsad förmåga att kunna fokusera på mer än en sak i taget. Således är det farligt för barn att släppas ut i trafiken då de t.ex. kan ha svårt att gå över gatan och samtidigt som de drar upp blixtlåset på jackan ha koll på om det kommer några bilar. Så när ditt barn sitter framför TV:n och helt fräckt ignorerar dina tillsägelser om att sänka ljudet så kan det finnas en förklaring till detta - barnet är helt absorberat av TV-programmet och fokuserar bara på det! Är det då rättvist att bestraffa barnet? Jag blir också irriterad när mitt barn inte verkar lyssna men jag har i bakhuvudet att det faktiskt kan bero på att hon är ett barn med begränsad förmåga att kunna fokusera på flera saker samtidigt. Jag skulle ställt mig framför TV:n för att få odelad uppmärksamhet och upprepat tillsägelsen, inte straffat genom att inte låta barnet se på TV mer.

Så tänker jag också! Bra uttryckt! Livet är inte svart eller vitt, det finns en himla massa nyanser däremellan! Både du och sextiotalisten har fattat det!

Jag tänker såhär: ska man ha regler då måste man vara konsekvent till varje pris och därför bör man tänka efter noga så att det är en väldigt bra regel. Som att man alltid ska borsta tänderna innan man går och lägger sig. Det är en regel som inte behöver ruckas på. Men säg att du som förälder har regeln att barnen ska gå och lägga sig kl 20 på en vardag och kl 21 på en lördag. Och så råkar det vara så att det är en superbra film på TV som ditt barn vill se och den råkar sluta kl 22 på lördagen (och går inte att se på något annat sätt). Är regeln då fortfarande att barnet måste lägga sig kl 21 eller kan man göra ett undantag? Om man har regeln att barnet måste äta upp sina grönsaker eller äta en viss mängd på tallriken innan han/hon går från bordet - får man inte rätt dåligt samvete om det visar sig att barnet hade dålig matlust för att det höll på att bli kräksjukt? Skulle du tvinga barnet att ta på sig de kläder du lägger fram utan att tjafsa om du själv hade kunnat känna hur mycket de kliar eller skaver? Jag kanske är för blödig ibland men jag skulle själv inte vilja att nån stängde av mitt TV-program för att jag inte hade uppfattat att de bett mig sänka ljudet, eller att nån tvingade mig att ha på mig obekväma kläder eller äta mer mat än jag orkar (och det är inte så lätt att veta hur mycket man vill ha när man lägger upp på tallriken). Barn är också människor och om jag vill bli behandlad på ett visst sätt så gäller det för barnen också.

Jag förstår vad du menar med att barnets mognad kan få styra gränserna - håller helt med! Sen tror jag att en hel del föräldrar underskattar vad barnen kan förstå och inte, även i rätt låg ålder. Jag vet inte om jag har fått en smart unge ifrån början eller om hon har blivit smart för att jag alltid pratar med henne men jag häpnar ofta över hur mycket hon förstår trots ringa ålder! Låter kanske skrytsamt, men det är sant. Så i mitt fall har det fungerat bra utan så många fasta regler, men jag kan också förstå att det kan fungera på ett annat sätt i andra familjekonstellationer med exempelvis flera barn och rättvisesituationer m.m. Just därför stör jag mig på dem som säger att föräldrarna "nuförtiden" inte uppfostrar sina barn! När det kan se så olika ut i olika hem och situationer! Om jag skulle bli dömd som förälder för att jag sitter och surfar på mobilen en gång under dotterns gympapass så skulle jag bli jäkligt sur eftersom jag är med och hjälper till varenda gång annars! Så saker och ting är inte alltid som de ser ut. Inte riktat mot dig, bara en allmän reflektion.