Uppfostrar man inte barn längre?

jag håller med.

då jag var ung så lekte jag vatten krig, och "krig" med trä vapen som min morfar hade gjort till oss, vi sköt även med pilbågar som min morfar hade fixat ihop. 
vi hade snöbollskrig och var allmänt aktiva utomhus. 

jag fick min första fungerande mobiltelefon när jag var 15 år gammal, för mina föräldrar ansåg att jag inte behöver mobiltelefon innan jag är nog gammal

jag som liten var tvungen att gå och lägga mig i tid, när jag var väldigt ung var jag tvungen att va i säng vid 8, sen då jag vart äldre så höjdes tiden såklart till 10-12. 

och idag.. ta mina kusiners barn som exempel. 

de fick en iphone och ipad direkt då de kunde gå. jag vet även att deras barn går och lägger sig då de vill, vilket oftast är runt 12-2 på natten. 

jag vet också att dessa 2 pojkar sitter uppe och spelar datorspel som även jag spelar och de är idag 13 och 7 år gammal. som jag sagt tidigare, då jag var i deras ålder så lekte jag utomhus och spelade hockey,fotboll och basket. 

men tänk såhär... fråga din mamma eller pappa va de gjorde då de var unga? de tycker säkert att de vi gjorde va väldigt konstigt också. 

vi tycker att vår uppväxt är det rätta eftersom det är så vi gjorde det på vår tid.
 dagens barn har bättre teknik och "bättre" grunder än vad vi hade då, och det hakar nya föräldrar på.  jag kan garantera att om 20-30 år så kommer dessa ipad -iphone fanatikers barn vara lika förvånade över att deras föräldrar använde något som hete ipad och iphone under deras uppväxt.

Nej. Barn ska inte vara med och bestämma om  allt. Vissa saker naturligtvis och anpassat efter ålder. Andra saker bestämmer föräldrar.

Jag läste en artikel i Dn som beskriver mycket av det jag känner igen:

"Att tillrättavisa ett barn som gör något dumt mot någon eller som håller på med något farligt tycker Kim är en självklarhet. Men en del föräldrar blir både kränkta och förbannade, säger han.

??Många ser det som sitt livsprojekt att se till att deras barn aldrig ska stöta på några svårigheter, de fungerar hela tiden som en sköld mellan sina barn och resten av världen och de är så oerhört rädda för att barnet ska känna sig sårat eller kränkt. Barnen ska växa upp curlade och fina. Aldrig få sig en näsbränna. Därför blir de sura när någon säger till deras barn."

Varför ska barn lindas in i bomull? Varför är det så förbannat hemskt att uppfostra sina barn och varför blir föräldrar arga när jag som utomstående säger till ungar som uppför sig illa medan föräldrarna bara fortsätter att dricka sin latte eller surfa på mobilen och själva struntar i barnens uppförande?

Som jag ser det är föräldraskap inget annat än ett specialfall av ledarskap. 
I varje grupp finns det en eller flera ledare, formella eller informella. 
I en familj måste det alltid vara någon av föräldrarna som har den rollen, allt annat leder till kaos och olycka. 
Problemet som jag ser är att många föräldrar idag verkar anse detta vara "odemokratiskt" och gå emot  "principen om allas lika värde". Istället ska familjen sakna ledare och alla vara med och bestämma lika mycket. 
Tyvärr är inte det en bra idé eftersom barn saknar omdöme och erfarenhet som de vuxna har, därför är det orättvist mot barnet att ge dem ett ansvar de inte har någon möjlighet att hantera. 

Som ledare kan man givetvis delegera ansvar och makt till andra medlemmar i gruppen, så det finns inget fel i att den vuxne låter barnen bestämma vissa saker när det passar. Det måste dock alltid vara den vuxne som bestämmer när och hur detta sker, och det är alltid den vuxnes ord som gäller i slutändan p g a dennes bättre omdöme och erfarenhet. 

Ibland tror jag att vi svenskar är demokratiskadade, och att vi tror att demokrati innebär att alla ska få sin vilja igenom hela tiden, även barn, annars blir man kränkt... 

Jag håller med dig i det mesta utom i delegering av ansvar, min bestämda åsikt är att ansvar aldrig kan delegeras, bara uppgiften.

När jag var barn, skulle barn sättas för sig, ha särbehandling och foga sig. En del använder uttrycket lyda, vilket klingar mycket aggressivt och negativt i mina öron, så det använder jag aldrig. 
I praktiken innebar det att man aldrig sade emot en vuxen, gjorde som vuxna sa och placerades vid barn bord när det var kalas. Man var barn tills man blev myndig vid 18 - sedan var man plötsligt vuxen och skulle per automatik genast veta allt, ta ansvar och fungera i alla situationer.
Med en sådan behandling fick barn inte en chans att utvecklas efter ålder och förmåga. Min moster och min far har fortfarande inställningen "barnen för sig"!
Min mor hade en annorlunda syn på barn och växande. Hon släppte iväg mig ensam i Europa, på tågresa mellan Stockholm och Paris. Då var jag 14. Det var första gången, som följdes av fler. Hon pratade ofta om "frihet under ansvar", vilket var en populär inställning till uppfostran på 70-talet. Mina tre syskon hade samma uppväxtförhållanden som jag och vi har alla blivit ansvarstagande, kompetenta, välfungerande samhällsmedborgare. Och mer därtill.
Antagligen har min mors metoder medfört att jag har givit mina egna barn mycket eget utrymme, men med största möjlig kontroll på var de håller hus, vem de umgås med, vad de gör, hur andra uppfattar dem och vad folk tycker om dem.
Min äldsta klarar sig nu utmärkt på egen hand, boende i Europa. Den två år yngre får jag kanske bara ha kvar tills gymnasiet är avklarat. Fast jag hoppas på många år till.
När jag var barn, ung och ung vuxen - innan jag själv fick barn när jag var 30+ - hade jag en ohälsosam respekt för alla äldre. Det var sviterna efter min barndom med barnen för sig och total underkastelse där vuxnas ord var lag, som stökade till det för mig. Numera, efter att barnen kom, är jag tvärtom. Jag har tillrättavisat och fått upprättelse både mot privatpersoner och min advokat som betedde sig fel. Jag har stått på mig och fått rätt mot Vägverket och barnomsorgen. Plus en massa andra; både myndigheter och företag. 

Barn behöver i sin anpassade takt växa in i ansvarstagande, empati, social förmåga, hänsyn och andra önskvärda mänskliga beteenden.
Det betyder att de måste få vara med från början, i vuxna sammanhang, med vuxna, med mjuka och positiva tillrättavisningar, korrigeringar, en massa uppmuntran och otroligt mycket kärlek. 

Alla har vi varit barn en gång - även sura vuxna som retar sig på andras barn - och vi har alla varit fullständiga noobs när det gäller livet och hur man ska bete sig för att platsa i familjen och bland andra.

Man kan alltid fråga barnet "Varför"?. Varför slåss du, varför skriker du, varför gör du si och inte så? Det funkade jättebra när jag jobbade som lärare och det var osämja och oro i klassrummet. När man får prata om det som plågar och stör, blir det genast lite lättare. En bra vuxen som får och kan förvalta ett barns förtroende, kan räkna med det barnets utveckling och framsteg. 
Nästa gång du ser ett barn som kryper eller snubblar fram i butiken, på restaurangen, på trottoaren, i köpcentret eller var det nu kan vara; tänk att det kunde varit du själv i den åldern. 
När du ser och hör barn svära, skrika och bråka - fråga dem varför de beter sig så. Bara att du frågar kommer att få dem tappa fattningen och höra upp. De väntar sig säkert inte att någon bryr sig varför de gör som de gör. Du kanske till och med får ett svar om du stannar och väntar på det.

Ha ! Har inte läst hela tråden MEN föräldrar generellt uppfostrar sina barn (BARN).

Mina barn har alltid cyklat med hjälm annars har de inte fått cykla alls, mina barn har alltid fått äta den mat som serverats, om den inte har passat så har de fått vara hungriga. Mina barn när de har varit små har alltid gått o lagt sig kl 20.00. Det är verkligen "inga" problem att fostra BARN. Dock en helt annan sak att "uppfostra" tonåringar .... Fy f_n säger jag bara. Ungarna är alldeles för medvetna om vad man får & inte får göra idag. Man får inte tillrättavisa gnm att ta dem hårt i armen elr säga ngt för då kan de anmäla sina föräldrar för både det ena o det andra..... och de är likadana mot sina lärare som mot sina föräldrar

Det finns ingen respekt, den försvann med internet....

[quote=75049710][quote-nick]Rosmarin skrev 2015-03-22 20:42:42 följande:[/quote-nick]Eller så skördar du nu det du sådde när de var barn? Bara en reflektion. Jag vet ju inget om din familj.

Helt rätt, du vet inte ett dyft om min familj och allt är väl mitt FEL...... iaf är det det du insinuerar !

...

Döm aldrig ngn för du har ingen aning om vad den personen kämpar sig igenom.

Goodbye FL !

Jepp, håller med fullständigt om de olika ledarstilarna.
Och alla stilar kan funka bra i en familj beroende på individerna som ingår. 
Jag tror därmed inte att man kan säga "ledarstil A är bäst  när det gäller barn" för det kan skilja så otroligt mycket.
Vissa barn behöver tydliga gränser och omedelbar feedback när de gör fel, medans för andra funkar det bättre att ge 0-respons och positiv feedback när de gör rätt, helt olika från barn till barn vad som funkar bäst. 

Varför måste ett barn söka gränser bara för att. Jag resonerar som så. Man sätter gränser kring sig själv och lär barnet respektera ens egen och andras gränser.

För det första är empati inget självklart för små barn att förstå, det kommer med mognad.

För det andra anser jag att empati även måste kopplas till gränser för enbart empati är inte mycket till gräns.
Även om man inom familjen är tydliga med sina behov så finns människor utanför som man också måste respektera och visa hänsyn till.

För det tredje kan det finnas en mängd saker kring beteende och vad som är lämpligt eller olämpligt för barn att göra där empati inte är applicerbart alls.

Jag tänker såhär: ska man ha regler då måste man vara konsekvent till varje pris och därför bör man tänka efter noga så att det är en väldigt bra regel. Som att man alltid ska borsta tänderna innan man går och lägger sig. Det är en regel som inte behöver ruckas på. Men säg att du som förälder har regeln att barnen ska gå och lägga sig kl 20 på en vardag och kl 21 på en lördag. Och så råkar det vara så att det är en superbra film på TV som ditt barn vill se och den råkar sluta kl 22 på lördagen (och går inte att se på något annat sätt). Är regeln då fortfarande att barnet måste lägga sig kl 21 eller kan man göra ett undantag? Om man har regeln att barnet måste äta upp sina grönsaker eller äta en viss mängd på tallriken innan han/hon går från bordet - får man inte rätt dåligt samvete om det visar sig att barnet hade dålig matlust för att det höll på att bli kräksjukt? Skulle du tvinga barnet att ta på sig de kläder du lägger fram utan att tjafsa om du själv hade kunnat känna hur mycket de kliar eller skaver? Jag kanske är för blödig ibland men jag skulle själv inte vilja att nån stängde av mitt TV-program för att jag inte hade uppfattat att de bett mig sänka ljudet, eller att nån tvingade mig att ha på mig obekväma kläder eller äta mer mat än jag orkar (och det är inte så lätt att veta hur mycket man vill ha när man lägger upp på tallriken). Barn är också människor och om jag vill bli behandlad på ett visst sätt så gäller det för barnen också.

Till att börja med är ju empati att känna med andra människor, att förstå känslor.
Förutom att detta är en del i utvecklingen som dröjer några år för barn (och ännu längre till full utveckling), så finns problemet även för vuxna att förstå olika människors känslor. Det är lätt att utgå från en själv och glömma bort att andra reagerar, tycker och känner annorlunda.
Ytterligare en aspekt svår för barn är att analysera och förstå vad som givit upphov till det andra känner.
Människor i allmänhet och barn i synnerhet glömmer också väldigt lätt att tänka på andra än sig själv, vissa mer än andra. Det faller sig lätt så när barnets vilja går emot andras vilja eller gränser (exempelvis föräldrars, lärares, andra barn m.fl.).
Barn kan också ha svårt att förstå att ta hänsyn eftersom de har helt annan referensram för det än vad vuxna har.
Detta ger alltså inga tydliga gränser.

Mera konkreta exempel på där empati inte räcker är där inga andra människor än barnet är inblandat, att ge sig på döda ting.
Ett annat exempel är där ett beteende medför konsekvenser för någon på ett sätt som ligger utanför barnets tid och rum. Detta kan röra tider, ekonomi mm.

Dock tror jag som du på att lära, träna, stimulera och uppmuntra utveckling, men gränser kan behövas som "back up" när detta inte räcker hela vägen.