Tom Araya

Äldre 22 Mar 20:53

287 svar

Uppfostrar man inte barn längre?

Rosmarin skrev 2015-03-22 18:05:08 följande:

Självklar kan man delegera ansvar. Dock bara en delmängd av det totala ansvar man har. Om man inte kan delegera ansvar skulle ju inte några företag fungera. Eller hur menar du?

Därför att det är uppgiften man delegerar, inte ansvaret.
Chef A1 ger chef B2 ansvaret att lösa problem X. Chef B2 kan ge uppgiften till avdelning 5 och dess chef, men ansvaret gentemot chef A1 att problemet löses har han själv kvar, men visst innebär även en uppgift ett visst ansvar.
Därför säger man att uppgiften kan delegeras, men inte ansvaret. Det kommer från det militära där man har ledarskapsutbildning av hög kvalitet och mycket höga krav på att det fungerar i alla led.

Tom Araya

Äldre 22 Mar 20:58

#229

Illusion skrev 2015-03-22 15:57:21 följande:

Det tycker jag inte är att inta ett barnperspektiv, det vill säga genom att inte ta ansvar som vuxen för sitt eller andras barn. Snarare tvärtom.

Tom Araya skrev 2015-03-22 13:21:01 följande:

Barn har jag stort tålamod med om de inte beter sig direkt illa, utan bara är som barn är, men det är den vuxne jag ställer krav på och kan jag inte göra det så ska den inte förvänta sig allt för mycket av mig och andra vuxna heller. Här kommer även vuxnas roll som föredöme in, både inför barn och andra vuxna.

Det är ju toppen!Det finns många rättigheter som barn har som inte tillgodoses i realiteten. Tyvärr är oftast barns rättigheter geografiskt satta.

Då tolkade jag dig fel. Dock upplever jag att vissa ursäktar sig precis på det sätt jag nämnde.

Illusion skrev 2015-03-22 15:57:21 följande:

Det tycker jag inte är att inta ett barnperspektiv, det vill säga genom att inte ta ansvar som vuxen för sitt eller andras barn. Snarare tvärtom.

Tom Araya skrev 2015-03-22 13:21:01 följande:

Barn har jag stort tålamod med om de inte beter sig direkt illa, utan bara är som barn är, men det är den vuxne jag ställer krav på och kan jag inte göra det så ska den inte förvänta sig allt för mycket av mig och andra vuxna heller. Här kommer även vuxnas roll som föredöme in, både inför barn och andra vuxna.

Det är ju toppen!Det finns många rättigheter som barn har som inte tillgodoses i realiteten. Tyvärr är oftast barns rättigheter geografiskt satta.

Om du orkar och har lust får du gärna berätta mer, jag är seriöst intresserad, jag anar att du uppmärksammat förhållanden som alla (inkl jag) kanske inte tänker på...

Tom Araya

Äldre 22 Mar 21:04

#231

Anonym (Bella) skrev 2015-03-22 20:48:26 följande:

Så du menar att du tillrättavisar genom att utdela smärta till dina egna barn?
Riktigt hemskt om du frågar mig.
Helt rätt att de vet vad lagen säger.

Mina tonåringar har aldrig kroppsbestraffats fast å andra sidan skulle båda två kunna knyta både knut och rosett på mig utan att jag skulle kunna göra ett smack åt det. Det har inte heller hänt för vi visar varandra respekt.

Om man stoppar/hindrar ett barn från att göra något den inte får/ska göra genom ett hårt tag i armen, de är tillräckligt stora att förstå det, men skiter i det så det är det enda sättet så är det inte en bestraffning även om det är obehagligt (oftast inte smärtsamt förrän det blir motstånd).

Tom Araya

Äldre 24 Mar 13:06

#253

sextiotalist skrev 2015-03-24 08:06:05 följande:

Det är lustigt att jag känner ingen som använder hot som uppfostringsmetod, men runt omkring mig finns massor av trevliga skötsamma ungdomar som fixar studier och de som flyttat hemifrån har klarat det utmärkt.

Föräldrar skulle nog hellre kalla det för att de varnar för konsekvenser...

Tom Araya

Äldre 24 Mar 13:18

#258

sextiotalist skrev 2015-03-24 13:12:35 följande:

Och det har vi också sluppit, tack vare en bra vägledning

Vad mer exakt menar du med vägledning och hur tycker du det skiljer sig från fostran?

Tom Araya

Äldre 24 Mar 13:28

#260

sextiotalist skrev 2015-03-24 13:25:12 följande:

Vi har aldrig haft straff, ytterst få regler (de regler som funnits har då kommit pga det behövts)
Inte styrt vårt barn när det gäller kläder, inte bråkat om mat.
Visst har vi haft en rytm i vardagen, men den har inte varit pga vi har bestämt att det ska vara så, utan den har kommit av sig själv.

Normalt bordskick har kommit av sig själv, eftersom vårt barn har sett hur vi har gjort.
Vi har inte haft några fasta uppgifter, utan vi har hjälpt varandra när det behövts.
Vanlig artighet har kommit då vi är artiga själva.
Men visst har vi haft gränser, men det är sällan de gränserna har behövts testat, visst har vi bråkat och visst har jag sagt nej och stått fast vid det.

Inga konsekvenser alls av att bryta mot regler?

Tom Araya

Äldre 24 Mar 14:03

#263

sextiotalist skrev 2015-03-24 13:38:51 följande:

Däremot har vi haft naturliga konsekvenser. Smutskläder blir inte tvättade om de inte finns på nämnd plats, handdukar surnar om de bara ligger på golvet. Mamma/pappa förlorar lusten att göra något trevligt om man är otrevlig. Ja, jag har avbrutit resor någon gång.
Har man inte säkerhetsbältet på sig så står bilen stilla.

Ja, sådant eller att lördagsgodis, tv-/filmtittande, datortid, roliga aktiviteter mm brinner inne om man inte sköter sig.

sextiotalist skrev 2015-03-24 13:36:03 följande:

Nej, eftersom vi inte haft några sådana regler. Det har liksom inte behövts. Vad för konsekvenser skulle det vara.
Jo en konsekvens hade vi, man har ett bra uppförande vid datorn, svordomar och otrevligt beteende var inte OK, då rök internet. Men annars har vi inte haft sådana situationer där man behöver en konsekvens på det sättet.

Kan du försöka se det ur andras perspektiv, som kanske inte haft det så lätt med att få barnen att sköta sig.

Exempel: Om jag sagt till X antal gånger att sänka ljudet på TV'n och det inte efterföljs så går jag till slut och stänger av tv'n och då är det färdigtittat för resten av kvällen. Den typen av konsekvens anser jag vara försvarlig och ibland nödvändig.

Tom Araya

Äldre 24 Mar 14:53

#265

sextiotalist skrev 2015-03-24 14:11:11 följande:

Vi har inte hamnat i sådana situationer, lördagsgodis åt han inte (gillade det inte), datortid har han skött perfekt, mycket sällan diskussioner. TV´n har alltid stått på hemma och han har sällan fastnat framför den
Jag är fullt medveten om att det finns barn som behöver styras upp mer, som behöver mer stöd än vad vårt barn har behövt.
Men jag är väldigt säker på att många gånger så är man mer fixerad vid regler än syftet bakom den eventuella regeln.

Fostran är för mig att sätta gränser för hur man beter sig. Det kan även vara regler som att plocka rätt på saker man tagit fram, ställa undan sin disk o.s.v.
Hänsyn till andra ingår mycket i detta. Små barn kanske inte riktigt har förståelse för hur störande hopp och spring klockan sju en lördag morgon eller gap och skrik i trapphuset kan vara för grannarna, då måste jag sätta en gräns för det.

Tom Araya

Äldre 24 Mar 15:22

#267

sextiotalist skrev 2015-03-24 15:05:28 följande:

Antingen kommer detta naturligt, eller så måste man ha regler för detta.
Vi har aldrig haft regler för varken plocka upp saker (det har vi gjort när vi känt för det) eller plocka disk.
Gör jag i ordning efter maten ser jag helst att allt står kvar på bordet och ingen plockar ner i diskmaskinen, min sambo tycker annat.
Spring och hopp har vi aldrig haft regler för, utan ibland har det passat och ibland inte (vi bodde i villa på den tiden)

Jag tycker det är enklast om man har regler från början som föräldrarna är överens om, sedan om de aldrig behöver användas som en gräns är det ju jättebra.

Jag vet många som inte har fasta regler. Problemet blir då ofta att tolerans och tålamod inte går ihop i förhållande till barnens beteende. Jag har låg toleransnivå d.v.s. ganska höga krav på gott uppförande (ska inte likställas med begränsning i lek och utveckling), men jag har samtidigt ganska stort tålamod vilket innebär att mina gränser för vad som är okej ligger betydligt lägre än nivån där jag kan bli riktigt arg.
Hos de som har svårt att sätta gränser är det ofta tvärt om. Hög tolerans men i vissa fall ett tålamod som inte matchar. Det slutar då i gap och skrik, i vissa fall än värre när föräldern tappar tålamodet. Detta kan även uppstå barn emellan, exempelvis syskon. Tålamod och humör är också svårt att förhålla sig till då det kan variera från stund till annan och beroende på individer, medan gränser kan vara mer fasta och konsekventa.
Detta anser jag vara ett klockrent exempel på syfte med gränser och hur det kan göra gott.

Tom Araya

Äldre 24 Mar 16:07

#271

sextiotalist skrev 2015-03-24 15:48:24 följande:

Inget som jag känner igen. De enda som jag känner som måste ha fasta regler är de som har barn med någon form av problematik, de andra jag känner resonerar ungefär som vi gör. Våra barn fungerar bra och beter sig artigt.

Nu har vi bara ett gemensamt barn, men även de som har fler barn har det fungerat bra att ha minimalt med regler.
Jag är själv uppfostrad med hårda regler och det var mer konflikter hemma hos oss än hos de kompisar som hade färre regler

Jag upplever att din syn av behov av gränser grundar sig på hur ditt barn beter sig, men så är det ju inte för alla och det är svårt att veta på förhand.

Hur vet barn och föräldrar att det gått för långt om man inte har en gräns för det?

Tom Araya

Äldre 24 Mar 19:03

#273

sextiotalist skrev 2015-03-24 18:01:40 följande:

Varför måste ett barn söka gränser bara för att.

Nej, det gör ju inte alla barn och uppenbarligen inte ditt. Det är ju kanonbra, men så funkar inte alla barn alltid. Det kan ju även variera i perioder för ett enskilt barn.

sextiotalist skrev 2015-03-24 18:01:40 följande:

Jag resonerar som så. Man sätter gränser kring sig själv och lär barnet respektera ens egen och andras gränser.

Jo och detta är precis vad jag menar. Sedan om barnen inte kommer i närheten av att passera dessa gränser så är det ju bra, men inget egentligt skäl till att inte ha gränser.

Tom Araya

Äldre 24 Mar 19:28

#277

Rosmarin skrev 2015-03-24 19:04:56 följande:

Om man lär sina barn empati istället för att fokusera på regler så blir det naturligt för dem att tänka på hur deras beteende påverkar andra. Ingen "gräns" kommer därför överskridas av respekt för andra. Alla i familjen behöver vara tydliga med sina behov bara. Och att man lyssnar på varandra. Som vilka vuxna som helst.

För det första är empati inget självklart för små barn att förstå, det kommer med mognad.

För det andra anser jag att empati även måste kopplas till gränser för enbart empati är inte mycket till gräns.
Även om man inom familjen är tydliga med sina behov så finns människor utanför som man också måste respektera och visa hänsyn till.

För det tredje kan det finnas en mängd saker kring beteende och vad som är lämpligt eller olämpligt för barn att göra där empati inte är applicerbart alls.

Tom Araya

Äldre 24 Mar 19:42

#278

sextiotalist skrev 2015-03-24 19:09:00 följande:

Så resonerar jag också. Men många fastnar i regelverket och glömmer att reglerna är en konstruktion. Visst behöver man ibland regler , men för det är till för de som inte fixar det annars

tankfull skrev 2015-03-24 19:14:02 följande:

Så tänker jag också! Bra uttryckt! Livet är inte svart eller vitt, det finns en himla massa nyanser däremellan! Både du och sextiotalisten har fattat det!

Gränser är till för de som inte grejar detta med empati, kanske inte förstår, skiter i det eller glömmer bort samt alla tillfällen där empati inte är applicerbart.

Tom Araya

Äldre 24 Mar 20:41

#280

tankfull skrev 2015-03-24 20:19:13 följande:

Jag tänker såhär: ska man ha regler då måste man vara konsekvent till varje pris och därför bör man tänka efter noga så att det är en väldigt bra regel. Som att man alltid ska borsta tänderna innan man går och lägger sig. Det är en regel som inte behöver ruckas på. Men säg att du som förälder har regeln att barnen ska gå och lägga sig kl 20 på en vardag och kl 21 på en lördag. Och så råkar det vara så att det är en superbra film på TV som ditt barn vill se och den råkar sluta kl 22 på lördagen (och går inte att se på något annat sätt). Är regeln då fortfarande att barnet måste lägga sig kl 21 eller kan man göra ett undantag? Om man har regeln att barnet måste äta upp sina grönsaker eller äta en viss mängd på tallriken innan han/hon går från bordet - får man inte rätt dåligt samvete om det visar sig att barnet hade dålig matlust för att det höll på att bli kräksjukt? Skulle du tvinga barnet att ta på sig de kläder du lägger fram utan att tjafsa om du själv hade kunnat känna hur mycket de kliar eller skaver? Jag kanske är för blödig ibland men jag skulle själv inte vilja att nån stängde av mitt TV-program för att jag inte hade uppfattat att de bett mig sänka ljudet, eller att nån tvingade mig att ha på mig obekväma kläder eller äta mer mat än jag orkar (och det är inte så lätt att veta hur mycket man vill ha när man lägger upp på tallriken). Barn är också människor och om jag vill bli behandlad på ett visst sätt så gäller det för barnen också.

Kan man inte vara konsekvent så är det kanske inget bra som regel. Därmed inte sagt att enstaka undantag inte kan göras om goda skäl finns, det kan barn hantera och ändå uppleva det som konsekvent.

Gränser är inte alltid statiska. En 10-åring kan tillåtas göra saker en 5-åring inte får. Man kan också utveckla barns motivering till varför de ska få göra det de vill göra, när de klarar att motivera sig så att jag är beredd att flytta gränsen så har de visat på en mognad och utveckling där så kan och kanske bör göras.

Tom Araya

Äldre 24 Mar 21:58

#286

Rosmarin skrev 2015-03-24 21:26:19 följande:

Du har rätt i att empati inte är helt utvecklat vid födseln. Det var därför jag skrev att ska lära (träna) sina barn det. Och självklart sträcker sig empatin även utanför familjen. Respekt och empati händer ihop för mig.

Har du några exempel på när det inte räcker med empati och vanliga sociala koder (säga tack, vänta på sin tur osv)? Är inte riktigt med på vad du menar där.

Till att börja med är ju empati att känna med andra människor, att förstå känslor.
Förutom att detta är en del i utvecklingen som dröjer några år för barn (och ännu längre till full utveckling), så finns problemet även för vuxna att förstå olika människors känslor. Det är lätt att utgå från en själv och glömma bort att andra reagerar, tycker och känner annorlunda.
Ytterligare en aspekt svår för barn är att analysera och förstå vad som givit upphov till det andra känner.
Människor i allmänhet och barn i synnerhet glömmer också väldigt lätt att tänka på andra än sig själv, vissa mer än andra. Det faller sig lätt så när barnets vilja går emot andras vilja eller gränser (exempelvis föräldrars, lärares, andra barn m.fl.).
Barn kan också ha svårt att förstå att ta hänsyn eftersom de har helt annan referensram för det än vad vuxna har.
Detta ger alltså inga tydliga gränser.

Mera konkreta exempel på där empati inte räcker är där inga andra människor än barnet är inblandat, att ge sig på döda ting.
Ett annat exempel är där ett beteende medför konsekvenser för någon på ett sätt som ligger utanför barnets tid och rum. Detta kan röra tider, ekonomi mm.

Dock tror jag som du på att lära, träna, stimulera och uppmuntra utveckling, men gränser kan behövas som "back up" när detta inte räcker hela vägen.

Uppfostrar man inte barn längre?

INNEHÅLL