Den rödgröna minoritetsregeringen var ganska ifrågasatt redan från början. Sedan har svikna vallöften och skandaler bara rullat på, både från S och Mp. Personligen tycker jag att denna regeringen är den bedrövligaste Sverige har haft i modern tid.
Spännande att se vad ni tycker här inne, brukar ju vara en överrepresentation av vänsterradikaler här så förväntar mig ändå ett starkt försvar för denna flumregering...
Lite roligt hur du försöker få S till nazister genom den, och jag förstå du skrivit det vagt så det går att förneka.
Men så har vi den beprövade erfareheten också, som berättar det samma och där man försöker göra Socialdemokrater till nazister och genom lägga på ett ord som inte ens
De heter Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti och inget annat, och vi vet redan varför du skriver nationella.
Men tyvärr är S nästan motpol mot en nazism, medans SD står precis jämte och precis runt hörnet varit ett uttalat nazistparti.
Vi har lärt oss att flashy körmonologer, och i den monologen så är inte fakta som vem som godkänner vapenförsäljning utomlands nått som man bryr sig om i den monologen.
Som det är nu vill i alla fall SD och M stå upp emot Putins aggressioner ihop med länder som Tjeckien, Estland och UK.
Regering, än så länge, not so much.
Och ryggmärgsreflexen hos vilken demokratiskt lagd politiker som helst borde dessutom vara: OM regelverket är ett hinder för att stötta UA med vapen i detta nu så måste vi se över regelverket.
Inget av detta ändra SD var nazister precis runt hörnet, och denna projicering vad ska de ge oss?
Undrar då alla är döda, och det är inte de medlemmar som finns kvar i SD sen nazisttiden.
Vad säger det att någon vapenvägrar?
Du glömde av att berätta det.
De kommer inte backa, utan massiva åtgärder som är icke våldsamma.
Jag förstår du tycker det är tråkigt att man tar till sanktioner, men de är effektiva att störa deras pengar även om de försöker låtsas om annat.
För om det inte hade varit en sak, så hade dom inte ens kommenterat.
Både Günther och hans kabinettssekreterare Erik Boheman sammanträffade med Schnurre och sökte vinna tid. Att diskussionerna var påfrestande framgår inte minst av Bohemans omdöme om sin tyska motpart som »en oerhört vidrig person, ömsom sliskig och inställsam, ömsom iskall och förtryckande«.
Schnurre insisterade på ett snabbt besked och gjorde klart att ett svenskt nej skulle tolkas som en fientlig handling mot Tyskland.
Det blev inte lättare av att den finske ministern i Stockholm, Jarl Wasastjerna, också utövade påtryckningar på Günther. Den finska regeringen ville absolut att Division Engelbrecht skulle få transiteras genom Sverige.
...
Per Albin var noga med att inte avslöja vad han själv tyckte i sakfrågan. Han höll dock med Günther om att det vore utrikespolitiskt riskabelt att inte göra som tyskarna ville, trots att den svenska opinionen antagligen inte skulle tycka om det. Framför allt ville han inte att regeringen skulle spricka på frågan. Än en gång framförde Per Albin sin uppfattning att kungen hade hotat att abdikera.
Men det fanns fler starka viljor i regeringen, och den allra starkaste tillhörde finansministern Ernst Wigforss, en av det svenska 1900-talets starkaste politiker.
Wigforss hade en helt annan uppfattning om läget än Günther. Till saken hör att Wigforss var en intellektuell gigant som åtnjöt allmän respekt också i borgerliga läger, där man annars fruktade honom för hans socialistiska visioner.
...
När Wigforss fick ordet vräktes Günthers resonemang över ända. Här gällde det att välja sida i ett världskrig, och det var glasklart vad ett ja till Tyskland skulle innebära. Sverige skulle förvandlas till en nazitysk satellitstat, en bas för Hitlers krig mot Stalin. Om den svenska regeringen ville fortsätta att styra över ett demokratiskt och neutralt land fanns det bara ett svar att ge tyskarna, och det var ett bestämt nej.
Försvarsminister Sköld var också emot tanken att tyskarna skulle få använda svensk järnväg. Ett ja skulle innebära att Sverige gled in i den tyska maktsfären, och detta fick inte ske. Möjligen kunde man komma undan med ett bifall om man var säker på att det blev en engångseftergift, sade Sköld. Men svenskarna fick under inga omständigheter hamna i ett läge där Hitler visste att han kunde ställa upprepade krav på liknande transiteringar och alltid få sin vilja igenom.
...
Sköld slog också fast att om inte regeringen kunde enas vore det kanske bättre »att låta de tyskvänliga krafterna överta ledningen«. Han sade det inte rent ut, men alla begrep vad han menade: att samlingsregeringen kanske borde upplösas så att de borgerliga fick föra sin protyska politik på egen hand.
Per Albin skrämdes av Skölds scenario – en regeringskris i detta läge kunde mycket väl framkalla ett tyskt militärt ingripande i Sverige – och protesterade. Men försvarsministern hade en poäng. De borgerliga ministrarna var positivt inställda till det tyska kravet, medan socialdemokraterna var emot.
...
Under tiden hade Per Albin Hansson hunnit tänka igenom situationen och bestämma sig. I grund och botten var den tyska transiteringen av en stridande division på svensk mark lika förhatlig för honom som den var för Wigforss och Sköld. Men Per Albins överordnade mål var att hålla ihop samlingsregeringen. Om den sprack kunde vad som helst hända. Eftersom utrikesministern, kungen och de borgerliga aldrig skulle gå med på ett avslag måste Socialdemokraterna vika sig, allt för att rädda regeringen.
Avgörandet fälldes på den socialdemokratiska riksdagsgruppens möte. Per Albin förklarade att han var för ett ja till Tysklands begäran, eftersom ett nej skulle fälla regeringen. Dessutom hotade ju kungen att abdikera. I voteringen röstade likväl en överväldigande majoritet, 159 mot 2, nej till att bifalla tyskarnas begäran. Detta innebar, eftersom de borgerliga riksdagsgrupperna väntades förorda bifall, att samlingsregeringen var handlingsförlamad.
...
Därmed har vi nått fram till midsommarkrisens största gåta: kungens roll. Hotade verkligen Gustaf V med abdikation om inte socialdemokraterna gick med på tyskarnas krav? Utövade han den lilla personliga kungamakt han hade kvar till att pressa politikerna att göra Hitler till viljes?
Skrämde kungens ultimatum om en konstitutionell kris regeringen till att för sista gången i svensk historia böja sig för majestätet?
Något som talar för att kungen verkligen agerade offensivt är den så kallade Wiedrapporten, som prins Victor av Wied sände till Berlin den 25 juni. Enligt denna hade Gustaf V engagerat sig starkt i frågan för att hjälpa Tyskland. Men Wiedrapporten är en partsinlaga, och den är inte en ögonvittnesskildring. Prins Victor var inte med när »hotet« framfördes.
...
Vid en konselj i slutet av januari 1947 skrev Erlander i sin dagbok att Gustaf V ville ta död på ryktena om sitt agerande. Kungen förklarade att han »icke utövat någon påtryckning i form av abdikationshot«. Ett par dagar senare, när Erlander analyserat bevarade anteckningar och deltagit i en interpellationsdebatt om 1941 års händelser, hade han övertygats om att kungen talade sanning och att abdikationshotet var en bluff som Per Albin fabricerat. Eller rättare sagt, Per Albin hade på eget bevåg överdramatiserat riskerna, så att många uppfattade det som om kungen framfört ett hot.
Det mesta talar för att Erlanders bedömning är korrekt. Gustaf V var en gammal och erfaren monark som saknade skäl att ljuga om sin roll. Dessutom stämmer historien väl överens med vad vi vet om hur kungen brukade agera i krissituationer.
....
Klockan 19.00 på midsommardagen sammanträdde regeringen. Riksdagsgruppernas beslut rapporterades, men Per Albin Hansson valde till en början att endast redovisa resultatet av den första socialdemokratiska omröstningen. Efter en upphetsad diskussion frågade han de borgerliga partiernas representanter om de kunde tänka sig att, för enhällighetens skull, gå på den socialdemokratiska linjen och vägra tyskarna bifall. Svaret var nej.
I debatten framförde Sköld än en gång sin ståndpunkt att det nog var lika bra att upplösa regeringen, så att de tyskvänliga borgarna kunde regera vidare själva.
Den heta debatten fick ett förutsägbart slut. Eftersom det framkommit att socialdemokraterna hållit också en andra omröstning ville de borgerliga veta hur den utfallit. Och nu bekände Per Albin färg: jodå, de hade gått med på att vika sig om frågan hamnade i ett dödläge.
Men – och här utgick statsministern från vad Sköld sagt under diskussionen på midsommarafton – endast under förutsättning att det rörde sig om en engångseftergift. De borgerliga höll med. Ingen ville att Sverige skulle bli ett permanent genomfartsland för Wehrmacht.
Därmed var saken klar. Regeringen sade ja till tyskarnas begäran. Soldaterna i 163:e infanteridivisionen fick åka på svensk järnväg. Riksdagen informerades på förmiddagen den 25 juni, och vid 11-tiden bekräftade första och andra kammaren, som sammanträdde i hemlighet, regeringens beslut. För att det skulle vinna laga kraft klubbades det igenom på en konselj klockan 15.30.
Midsommarkrisen var över. Gustaf V tackade regeringen, särskilt Per Albin och Günther. Därefter mötte kungen prins Victor av Wied medan Günther sammanträffade med Schnurre. Båda klargjorde att transiteringstillståndet måste uppfattas som ett engångsfall. Det »fick inte betraktas som precedensfall eller ett politiskt principiellt ståndpunktstagande«. Tyskarna hade inga invändningar."
Både Günther och hans kabinettssekreterare Erik Boheman sammanträffade med Schnurre och sökte vinna tid. Att diskussionerna var påfrestande framgår inte minst av Bohemans omdöme om sin tyska motpart som »en oerhört vidrig person, ömsom sliskig och inställsam, ömsom iskall och förtryckande«.
Schnurre insisterade på ett snabbt besked och gjorde klart att ett svenskt nej skulle tolkas som en fientlig handling mot Tyskland.
Det blev inte lättare av att den finske ministern i Stockholm, Jarl Wasastjerna, också utövade påtryckningar på Günther. Den finska regeringen ville absolut att Division Engelbrecht skulle få transiteras genom Sverige.
...
Per Albin var noga med att inte avslöja vad han själv tyckte i sakfrågan. Han höll dock med Günther om att det vore utrikespolitiskt riskabelt att inte göra som tyskarna ville, trots att den svenska opinionen antagligen inte skulle tycka om det. Framför allt ville han inte att regeringen skulle spricka på frågan. Än en gång framförde Per Albin sin uppfattning att kungen hade hotat att abdikera.
Men det fanns fler starka viljor i regeringen, och den allra starkaste tillhörde finansministern Ernst Wigforss, en av det svenska 1900-talets starkaste politiker.
Wigforss hade en helt annan uppfattning om läget än Günther. Till saken hör att Wigforss var en intellektuell gigant som åtnjöt allmän respekt också i borgerliga läger, där man annars fruktade honom för hans socialistiska visioner.
...
När Wigforss fick ordet vräktes Günthers resonemang över ända. Här gällde det att välja sida i ett världskrig, och det var glasklart vad ett ja till Tyskland skulle innebära. Sverige skulle förvandlas till en nazitysk satellitstat, en bas för Hitlers krig mot Stalin. Om den svenska regeringen ville fortsätta att styra över ett demokratiskt och neutralt land fanns det bara ett svar att ge tyskarna, och det var ett bestämt nej.
Försvarsminister Sköld var också emot tanken att tyskarna skulle få använda svensk järnväg. Ett ja skulle innebära att Sverige gled in i den tyska maktsfären, och detta fick inte ske. Möjligen kunde man komma undan med ett bifall om man var säker på att det blev en engångseftergift, sade Sköld. Men svenskarna fick under inga omständigheter hamna i ett läge där Hitler visste att han kunde ställa upprepade krav på liknande transiteringar och alltid få sin vilja igenom.
...
Sköld slog också fast att om inte regeringen kunde enas vore det kanske bättre »att låta de tyskvänliga krafterna överta ledningen«. Han sade det inte rent ut, men alla begrep vad han menade: att samlingsregeringen kanske borde upplösas så att de borgerliga fick föra sin protyska politik på egen hand.
Per Albin skrämdes av Skölds scenario ? en regeringskris i detta läge kunde mycket väl framkalla ett tyskt militärt ingripande i Sverige ? och protesterade. Men försvarsministern hade en poäng. De borgerliga ministrarna var positivt inställda till det tyska kravet, medan socialdemokraterna var emot.
...
Under tiden hade Per Albin Hansson hunnit tänka igenom situationen och bestämma sig. I grund och botten var den tyska transiteringen av en stridande division på svensk mark lika förhatlig för honom som den var för Wigforss och Sköld. Men Per Albins överordnade mål var att hålla ihop samlingsregeringen. Om den sprack kunde vad som helst hända. Eftersom utrikesministern, kungen och de borgerliga aldrig skulle gå med på ett avslag måste Socialdemokraterna vika sig, allt för att rädda regeringen.
Avgörandet fälldes på den socialdemokratiska riksdagsgruppens möte. Per Albin förklarade att han var för ett ja till Tysklands begäran, eftersom ett nej skulle fälla regeringen. Dessutom hotade ju kungen att abdikera. I voteringen röstade likväl en överväldigande majoritet, 159 mot 2, nej till att bifalla tyskarnas begäran. Detta innebar, eftersom de borgerliga riksdagsgrupperna väntades förorda bifall, att samlingsregeringen var handlingsförlamad.
...
Därmed har vi nått fram till midsommarkrisens största gåta: kungens roll. Hotade verkligen Gustaf V med abdikation om inte socialdemokraterna gick med på tyskarnas krav? Utövade han den lilla personliga kungamakt han hade kvar till att pressa politikerna att göra Hitler till viljes?
Skrämde kungens ultimatum om en konstitutionell kris regeringen till att för sista gången i svensk historia böja sig för majestätet?
Något som talar för att kungen verkligen agerade offensivt är den så kallade Wiedrapporten, som prins Victor av Wied sände till Berlin den 25 juni. Enligt denna hade Gustaf V engagerat sig starkt i frågan för att hjälpa Tyskland. Men Wiedrapporten är en partsinlaga, och den är inte en ögonvittnesskildring. Prins Victor var inte med när »hotet« framfördes.
...
Vid en konselj i slutet av januari 1947 skrev Erlander i sin dagbok att Gustaf V ville ta död på ryktena om sitt agerande. Kungen förklarade att han »icke utövat någon påtryckning i form av abdikationshot«. Ett par dagar senare, när Erlander analyserat bevarade anteckningar och deltagit i en interpellationsdebatt om 1941 års händelser, hade han övertygats om att kungen talade sanning och att abdikationshotet var en bluff som Per Albin fabricerat. Eller rättare sagt, Per Albin hade på eget bevåg överdramatiserat riskerna, så att många uppfattade det som om kungen framfört ett hot.
Det mesta talar för att Erlanders bedömning är korrekt. Gustaf V var en gammal och erfaren monark som saknade skäl att ljuga om sin roll. Dessutom stämmer historien väl överens med vad vi vet om hur kungen brukade agera i krissituationer.
....
Klockan 19.00 på midsommardagen sammanträdde regeringen. Riksdagsgruppernas beslut rapporterades, men Per Albin Hansson valde till en början att endast redovisa resultatet av den första socialdemokratiska omröstningen. Efter en upphetsad diskussion frågade han de borgerliga partiernas representanter om de kunde tänka sig att, för enhällighetens skull, gå på den socialdemokratiska linjen och vägra tyskarna bifall. Svaret var nej.
I debatten framförde Sköld än en gång sin ståndpunkt att det nog var lika bra att upplösa regeringen, så att de tyskvänliga borgarna kunde regera vidare själva.
Den heta debatten fick ett förutsägbart slut. Eftersom det framkommit att socialdemokraterna hållit också en andra omröstning ville de borgerliga veta hur den utfallit. Och nu bekände Per Albin färg: jodå, de hade gått med på att vika sig om frågan hamnade i ett dödläge.
Men ? och här utgick statsministern från vad Sköld sagt under diskussionen på midsommarafton ? endast under förutsättning att det rörde sig om en engångseftergift. De borgerliga höll med. Ingen ville att Sverige skulle bli ett permanent genomfartsland för Wehrmacht.
Därmed var saken klar. Regeringen sade ja till tyskarnas begäran. Soldaterna i 163:e infanteridivisionen fick åka på svensk järnväg. Riksdagen informerades på förmiddagen den 25 juni, och vid 11-tiden bekräftade första och andra kammaren, som sammanträdde i hemlighet, regeringens beslut. För att det skulle vinna laga kraft klubbades det igenom på en konselj klockan 15.30.
Midsommarkrisen var över. Gustaf V tackade regeringen, särskilt Per Albin och Günther. Därefter mötte kungen prins Victor av Wied medan Günther sammanträffade med Schnurre. Båda klargjorde att transiteringstillståndet måste uppfattas som ett engångsfall. Det »fick inte betraktas som precedensfall eller ett politiskt principiellt ståndpunktstagande«. Tyskarna hade inga invändningar."