Varför jobbar ni så mycket?

Hade inte både jag och min sambo jobbat heltid med det vi arbetar med hade vi inte haft råd med vår fritid, med hus och bilar. Och att betala all j*vla skatt för att andra ska kunna gå ner till deltid och ta hand om alla sina ungar och att gå och skrota. 

Om inte vi hade behövt betala så pass mycket skatt som vi gör (inkomstskatt, bilskatt, moms, allt möjligt annat) hade vi kunnat arbeta betydligt mindre, ha privata försäkringar för all vård och allt annat vi behöver och ändå kunnat ha råd med det som vi har nu.

Det kan vara bra att tänka lite längre än näsan räcker, vet du.

Då måste jag fråga dig: Hur blir det mitt ansvar eller en befogad extrakostnad för mig, att du ska få spendera extratid med dina fritidsintressen, d.v.s. dina barn?

Pga de här formuleringarna:
- "Först och främst vill jag säga att jag inte dömer någon"
Väldigt konstig synvinkel och referensramar.

- "Vad jag däremot har oerhört svårt för att förstå är varför det är så viktigt med en karriär och ett heltidsarbete? Det innebär ju i längden att man ägnar den största tiden av sitt liv åt att jobba och att sova.Ytterst få timmar går till familj, vänner och andra fritidsintressen.
Är det verkligen att leva?"
Hon verkar glömma att vi andra som har faktiskt valt bort barn och som har satsat på välbetalda yrken som kräver lite mer faktiskt betalar en massa skatt för att andra ska kunna ägna sig åt sina ungar och slå sig för bröstet att de minsann är bra föräldrar som spenderar tiden med ungarna. Fast det hade de inte kunnat utan alla skattepengar som går till gratis MVC, BVC, barnbidrag, underhållsstöd, bostadsbidrag, socbidrag, osv. Som vi andra som arbetar inom den privata sektorn och betalar massor med skatt står för.

Det är faktiskt provocerande eftersom vi som har ansträngt oss och har bra bruttolöner ändå måste hålla andra med pengar och därmed får enbart ca hälften som disponibel inkomst. Utöver det betalar vi skatt på skatt för att momsen, bilskatten, pensionen, förtjänst på aktier, husförsäljning, etc, etc, etc i all evighet, har finansierats av redan skattade pengar. Tänk bara hur lite vi som ansträngt oss för att komma dit vi är hade behövt arbeta om inte vi fått finansiera andras lättja.

Hemskolar du?

Eftersom du nämnde "närvarande föräldrar", ville jag bara fråga... Svårt att spendera sin tid med barnen om de är i skolan...

Upprepar:

Nu citerade jag det där med att bli rik, det kanske var en felformulering egentligen. Kanske bättre att säga "det är inte de låga inkomsterna som gör dig fattig utan de höga utgifterna".

Jag har en bekant som har en månadslön på kanske 25 000 kr. Han har haft heltidsjobb sen vi slutade gymnasiet. Till skillnad från de flesta andra därhemma på landet.

Nu tio år senare så har han 0 kr i sparpengar. Han ägde en lägenhet med sitt ex, han hade 2 000 i buffert när han flyttade därifrån. De hade lånat till kontantinsatsen av exets mamma. Han skaffade sen en hyresrätt för 3 500 kr/månaden. Hade krediter på 80 000, köpte en bil för 120 000, har nu sålt bilen och köpt en sprillans ny med nya tjejen för 400 000 kr. Herrejävlar! :-O

När han blev sjukskriven var han så pank så han inte ens hade råd att ha kvar NetFlix.

Nu är det här ett extremt exempel, både han och jag. Men faktum är att jag har "levt" (definiera "leva"...) mer, har mer sparpengar och jobbar bara varannan vecka. Märkligt så det kan bli...

Jag har bara väldigt svårt att förstå varför man väljer att jobba 50 timmar i veckan för att kunna köpa en jäkla massa prylar.

Pappa valde jobb med hjärtat (vården...), mamma gick ner till 75% när ungarna var små (pappa "behövde" inte för han hade lediga dagar mitt i veckan ibland att vara med oss). Vi var fyra syskon i en stor villa. Vi hade det inte fett men samtidigt inte fattigt. Hellre närvarande föräldrar än en video, haha! För inte ens det hade vi, eller TV1000 etc.

Ser tillbaka på barndomen med mycket värme i hjärtat.

Finns inget enkelt svar på den frågan, men för att nämna några anledningar så yrkesstolthet, arbetsmoral, bekräftelsebehov, att jag gillar mitt jobb, gemenskap, och helt enkelt brist på något annat vettigt att göra.

Jag gillar mitt jobb.
Jag gillar att folk behöver mig, att dom uppskattar vad jag gör.
Jag blir bekräftad på ett sätt jag inte blir någon annanstans.
Jag får användning av min kompetens och min erfarenhet.
Jag gillar att umgås med mina kollegor och den gemenskap det innebär.

Andra väljer att åka hem och sätta sig framför TV'n och låta iq-poängen sjunka i takt med att Paradise Hotell eller Melodifestivalen sätter nya bottenrekord vad gäller dålig underhållning. Jag väljer att istället hjälpa andra, lära mig saker, träffa nya människor och samtidigt tjäna pengar.
Folk får gärna kalla mig arbetsnarkoman om dom vill, det gör mig absolut ingenting då jag inte kan se vad som skulle vara dåligt i det.

Skulle jag dö och folk sa "han jobbade jättemycket" så kan jag inte tänka mig en bättre komplimang. Jag gjorde någonting med mitt liv, jag satt inte framför TV'n eller i en solstol och brände tid.

Jag har full förståelse för dom som prioriterar tid med sin familj, det gör faktiskt jag också, men handen på hjärtat, hur många är det som egentligen spenderar tid *med* sin familj, och inte bara i närheten av den? Jag ser hur många som helst som säger att dom ska hem till "familjen" för att sedan åka hem, säga hej till partnern, lägga ungarna och sedan sitta framför tv'n eller datorn resten av kvällen. Ofta då med ena partnern framför tv'n och den andra framför datorn, så inte ens det delar man.
Sådan "dötid" spenderar jag hellre på jobbet, så att när jag umgås med min familj så umgås vi verkligen! Kvalitet framför kvantitet!

Jag tycker du missar poängen, jag gör också hellre något konstruktivt än att titta på tv. Människor kollar i snitt på TV 4 timmar om dagen. Jag kollar kanske på TV 4 timmar i veckan, jag försöker alltid att se Tottenhams matcher plus en timme här och där om det är någon TV serie min flickvän följer. Inget ont om människor som gillar att kolla på TV, spela dataspel, kolla film etc, men jag, väljer hellre att göra något annat. 

Det går att jobba mer än normalt och även ha tid över för familjen, det finns tidsspill i alla möjliga situationer, bara att ta sig till och från arbetsplatsen kostar tid, då kan man till exempel välja att bo nära sin arbetsplats, minimalt med tid läggs då på att röra sig från A->B->A. Det finns tid att spara in på väldigt mycket, så en sak utesluter inte en annan, det handlar i slutändan om hur effektiv man är och hur mycket av vardagens tidsspill man fixar att eliminera.  

När ni är döende och påväg att dö kommer ni ångra att ni la så mkt tid på att arbeta. Den tiden skulle ha gått till nära o kära.

Det tvivlar jag faktiskt på.
Har mycket svårt att tänka mig att när jag dör kommer att tänka "jag önskar att jag häckat framför tv'n mer medans barnen spelade dataspel."

Läs mina tidigare inlägg.
Jag tycker att jag ganska klart förklarat att jag föredrar kvalitetstid med familjen framför att häcka framför tv'n.

Det har jag aldrig sagt, men jag märker att du redan har bestämt dig för vad mina åsikter är så jag släpper detta nu. Inget jag säger verkar ändå gå fram. :)

Jag tror John reagerar på att du faktiskt likställde "sitta vid tvn och hålla om frugan och ha barnen i soffan och titta på en bra film eller program som hela familjen uppskattar,tända lite ljus, ta en fika och kanske tända i brasan" med "häcka framför tv'n".

Som jag ser det är det två extremt skilda saker, och hela diskussionen blir totalt meningslös om du inte kan se skillnaden.
Det är en enorm skillnad på att umgås med familjen framför tv'n, vilket är vad du syftar på, och att i ren lathet slänga åt ungarna en platta och själv sjunka ner framför någon hjärndöd dokusåpa, vilket är vad John pratar om. När du likställer dom två situationerna bara för att dom båda innehåller ordet tv så försvinner liksom poängen med att försöka diskutera med dig.

John pratar om "kvalitetstid" vilket för dig mycket väl kan vara att ha hela familjen framför tv'n, så ni pratar egentligen om samma sak. Du verkar dock ha reagerat på att John råkade nämna ordet "tv" som något negativt och verkar nu försöka försvara något som aldrig ens varit ifrågasatt.