Avskyr min sambos dotter

Jag tycker visst hon kan ha en åsikt om det.
Det är inte sant att alla föräldrar vill ha sina barn hos sig  hela tiden.
Jag tycker inte hon ska göra saker med barnet på tumanhand. Varför skulle de gå på tivoli eller lekland? Hon tycker inte om barnet och kommer inte tycka om barnet mer när hon härjar på ett ställe fullt med barn.
Jag skulle snarare ge ts rådet att värna sitt eget utrymme. Hon behöver inte umgås med barnet på tumanhand. Ha egna intressen och värna dem. 

I början när jag träffade min sambo så gick jag all in. Engagerade mig massa och sånt. Barnet är nu 6 år och var 3 när vi träffades. Jag har inte gjort någonting ensam med henne en enda gång. Någon gång har vi åkt en bit i bilen tillsammans, någon gång har min sambo varit borta och jag har varit själv med henne hemma (dock högst motvilligt). Jag skulle aldrig, som det ser ut nu, få för mig att bara göra något hon och jag, men ser gärna att min sambo och hon gör saker själva (vilket leder till egentid hemma). Jag fick det mycket bättre när jag slutade engagera mig så mycket och prioriterade mig själv: att sticka och träna när jag ville, hängde med vänner när jag ville och inte planerade mitt liv efter sambon och barnet. Jag och sambon umgås mest när barnet är hos sin mamma. Funkar skitbra för mig. Ts, du behöver inte bry dig så mycket om barnet helt enkelt. Om du känner som du gör alltså. Lev ditt liv på samma sätt som tidigare och se din och sambons egentid som ett plus!

Men driver du? Poängen som uppkommer här ovan är att dubbelmoralen är skrattretande. Mamman ska få lämna en trist relation trots att hon valt att skaffa barn med mannen. Mannen har inte varit våldsam, antagligen skulle han då inte ha barnen (exempelvis) halva tiden. Hon har valt något annat, exempelvis en ny relation istället för att hålla ihop sin familj. Hon vet att om hon väljer att separera så kommer hon inte att vara med sina barn hela tiden, men hon väljer ändå att lämna relationen. Hur kan samma människa kritisera barnets andra förälder och eventuell partner till denna för att de vill ha lite tid på tumanhand? Hur kan man kritisera en helt utomstående människa för att inte hoppa av glädje av att vara med ett barn som någon annan har skapat? Hur kan man ställa orimliga krav på andra människor, och dessutom troligen klaga om det skulle fungera? Hur ofta tror vi egentligen att en bonusförälder kan göra rätt? Om personen inte engagerar sig tillräckligt så får personen skit för det, om personen engagerar sig för mycket så får personen skit för det. Inget är rätt, liksom. Men att kritisera andra för att välja bort sitt barn när man själv gör samma sak är patetiskt. Troligen genomsyrat av extrema mängder skuldkänslor och rädsla.