DU skapar DITT liv!

Jag är i den situationen att jag har ett par olika mentala funktionshinder, plus social fobi, dessa sammanlagt har gjort att jag har väldigt svårt att sluta isolera mig o istället ge mig ut o träffa folk. Fastän jag inget hellre vill. På vilket sätt tycker du att jag skulle "välja lycka" då? O på vilket sätt har jag valt att må dåligt (gör vad jag kan m h a mediciner, terapi t ex)? Hur menar du att jag valt hur jag själv mår? Mina omständligheter är inget jag kan påverka o rå över själv nämligen.

Vill fråga dig som verkar vara expert. Hur kan jag med det jag berättat om, "välja att vara lycklig" o att det inte ska styra mitt liv? Hur ska just jag ta mig i kragen som du skrev om?

Du säger att du inte alls har problem med empati eller att sätta dig in i andras skor. Men det säger inget annat än att du saknar indikt. Din teori ligger på samma nivå som ett barns som inte kan förstå komplexiteten av den mänskliga hjärnan. Hela ditt tankesätt utgår från den teoretiska verkligheten enbart och är totalt utesluten från hur verkligheten faktiskt ser ut. Lite typ anorektiker har själva valt sjukdomen och väljer att vara olyckliga för allt dom behöver göra är att börja äta och tänka rätt. Folk med fetma får skylla sig själva för allt dom beböver göra är att äta rätt och träna. Folk med missbruk får skylla sig själva för dom valde själva att ta drogen och kan välja att inte ta den.

Och ja. Så är det. I teorin. Inte i verkligheten där man måste spela in alla faktorer som psykologi, historia och fysiologi.

Vad grundad du det absurda påståendet att alla kan välja sina liv och välja att vara lyckliga? För att du lyckades och du minsann såg folk i misärens afrika vara lyckliga? Dina tankegångar saknar djup. De är endimensionella.

TS: Jag föreslår att du läser på lite om dystymi t ex. Det anses vara en "mildare" variant av "äkta" (klinisk) depression, fast i kronisk form. Läs gärna personliga historier om hur livet ter sig för en med dystymi, så kallad mild depression.
Jag som har levt i ca 40 år med detta skulle hellre välja klinisk depression, som man oftast kan återhämta sig ifrån och som i de flesta fall svarar på behandling och medicinering.

Med dystymi är hela världen ständigt grå, tillvaron känns hopplös, man är totalt utmattad och allt känns meningslöst. Inget, och ingen, kan egentligen ge mig glädje och lycka mer än några få minuter.
Inget JAG SJÄLV gör får mig att må bättre, mer än för en kort stund, även om jag gör det jag älskar mest och träffar människor som gör mig (borde göra mig) glad och lycklig.

Jag VILL må bättre och har försökt med allting: självhjälpsböcker och annan litteratur för att försöka förstå mitt tillstånd, olika samtalsterapeuter, terapier (glöm inte mindfulness som är det universala botemedlet mot ALLT!) och alla möjliga slags mediciner. Jag HAR tagit mig själv i kragen och försökt vända mitt liv i rätt riktning, men varje gång slutar det i elände eller katastrof. Det jag trodde var rätt val visade sig bli värsta tänkbara...

Inte blir det heller lättare av att då och då försämras och glida in i en klinisk depression. Pga flera diagnoser (och flera andra orsaker) svarar jag inte på antidepressiva (eller andra) mediciner.
Jag har t o m bett om elchocksbehandling, men psykiatrikern vägrade, samtidigt som h*n säger att det inte finns något mer att göra. Alla har gett upp hoppet om mig, hur ska jag orka kämpa själv då? Särskilt när man inte får rätt stöd från psykiatrin, snarare inget alls, som helst bara skriver ut piller (billigast).

Kanske hade jag lyckats få ett normalt liv om jag hade svarat på medicinering, om det inte hade varit så svåra biverkningar så att jag inte ens kunde fortsätta med de få mediciner som gav någon effekt över huvud taget.
Jag antar att jag inte vill dö, men jag orkar heller inte leva pga att allt ter sig totalt meningslöst och hopplöst. Mänskligheten är dömd till undergång, det är bara en tidsfråga. Och jag önskar ständigt att jag hade en enkel möjlighet att ta livet av mig, snabbt och smärtfritt...

Antar att allt är mitt eget fel (och tar på offerkoftan), eftersom jag blev mobbad som barn då jag inte passade in någonstans utan avvek från normen. Som vuxen fick jag diagnoser och förstod varför jag känner mig som en utomjording.
Men denna ensamhet och utanförskap triggade igång det som redan fanns i mina gener: den medfödda sårbarheten, skörheten som gjorde att jag redan som 5-åring levde i en dystymisk värld.

Men livet är ju så enkelt eller hur? Man kan inte förvänta sig ständig lycka och glädje, men de flesta känner åtminstone att det är värt att leva. Mår man dåligt så tar man sig bara i kragen, skärper till sig och ser till att bli frisk/må bra istället för att sitta och gnälla med offerkoftan på...

Detta är inte gnäll, det är ett konstaterande av att alla människor är individer och därmed unika. Alla upplever vi livet och världen på olika sätt. Vissa av oss hade oturen att få något "fel" på kroppen eller hjärnan, kanske även du TS har den genetiska förutsättningen för dystmi, depression eller hjärtinfarkt.

Men pga hur ditt liv har sett ut, hurdant din personlighet präglades under uppväxten, så har du sådan TUR att du aldrig behöver få veta hur livet känns när man har dystymi (eller vilken annan diagnos som helst).

TS: Hoppas du kan glädja dig över att vara frisk, istället för att gnälla på de som är sjuka. De allra flesta kämpar så hårt de kan på all möjliga sätt för att må bättre, oavsett diagnos...

Mina föräldrar gängade och 9månader senare föddes jag. Var det då JAG som skapade MITT liv?

Jag mår dåligt för jag tycker det är för sent för mig att gå någon utbildning jag från början ville. Är 25 nu och det tar x antal år innan utbildningen är klar.. och jag har inte ens slutgiltiga gymnasiebetyg. 
Så jag är oerhört missnöjd med situationen, men vet inte om jag tycker det är värt att börja på en resa jag inte vet om den kommer bli avslutat sas. 

Jag mår dåligt för jag tycker det är för sent för mig att gå någon utbildning jag från början ville. Är 25 nu och det tar x antal år innan utbildningen är klar.. och jag har inte ens slutgiltiga gymnasiebetyg. 
Så jag är oerhört missnöjd med situationen, men vet inte om jag tycker det är värt att börja på en resa jag inte vet om den kommer bli avslutat sas. 

TS, du har rätt i det du säger i grund och botten men jag upplever att det inte riktigt är så ändå men jag kan bara tala för mig själv.

Jag har Aspergers och håller på att medicinera bort min ADHD (tar Concerta) och jag har inte kunnat flytta från den stad jag bor i ännu pga. att jag inte har fullständigt gymnasiebetyg, så där är det samhällets fel, jag är inte dum i huvudet, jag blir bestraffad för att samhället är så hårt.

Fast det där kanske var dåligt sagt men så känns det för mig iaf.