Hej hörni,
Jag undrar hur ni ser på detta.
Jag är, enligt vad 99% av personer jag möter, som faktiskt kommenterar på mitt utseende, att jag är väldigt vacker. En sån som får både tjejer och killar att vända sig om och titta en extra gång.
Jag är inte en översittartyp, snarare tvärtom. Varmhjärtad och empatisk.
Hur kommer det sig att ingen någonsin kommer i närheten av att ens visa intresse för mig?
Börjar känna mig rätt ensam i mitt liv som nyskild :(
Jag är mer eller mindre i samma sits.
Det är så att många killar inte vågar att stöta på snygga/söta tjejer för dom är rädda att få nobben för dom tror att tjejen kan få nån kan få nån som är snyggare än dom är
jag har samma problem...tur att vi ändå inte är ensamma
Så vad gör man åt det?
Jag ser mig själv med väldigt självkritiska ögon. Jag kanske inte är allas "cup of tea", men tror att jag faller dom flesta i smaken. Av den enkla anledningen att jag är lätt att göra med, söt, vacker, empatisk, förstående till gränsen galenskap. Och för att 9 av 10 tjejer och killar säger samma sak. Du är perfekt, du kommer inte ha några problem att hitta någon ny.
Jag är nyskild. Dumpad, nyskild. Vilket gör att jag ser mig sjäv med betydligt mer självkritiska ögon, över gränsen till att tycka illa om mig själv, in och utvändigt kritisk.
En f.d man som tar gör givet, att han ska kunna både behålla kakan och äta den. Dvs vara skild, men ändå ha sex. Han säger att han inte kan säga att han älskar mig pga olika anledningar, men "bryr sig om mig". Jag säger att det inte ger mig några som helst inviter till att lämna ut mig själv.
Vad har ni gjort åt saken? Slänger ni ut er själva i dejtingvärlden? Väntar ni på den perfekta eller någon som vågar ta chansen?
Jag såg bra ut när jag var yngre och är nästan lättad över att åldras för min erfarenhet var ungefär som din. Jag fick mycket uppmärksamhet av män men det var nästan alltid typen som vill bevisa något genom att erövra en snygg tjej.
Jag har alltid varit känslig och lite nördig, jag misstänker starkt att jag har vissa aspergerdrag och då är det rätt tufft att ha ett utseende som inte speglar ens inre utan drar till sig machomän. De män jag var intresserad men var för blyg att visa intresse för vågade antagligen inte komma fram till mig eller kanske antog att jag var korkad för att jag var blond och snygg.
Du kommer att få svar om att du inbillar dig saker etc. men det behöver inte vara så. Det finns en låt jag gillar som beskriver det bra. "God forbid you be an ugly girl, 'course too pretty is also your doom, 'cause everyone harbors a secret hatred for the prettiest girl in the room.""
Gör inte som jag och vänta på att rätt kille kommer fram, utan ta egna initiativ.
Hej hörni,
Jag undrar hur ni ser på detta.
Jag är, enligt vad 99% av personer jag möter, som faktiskt kommenterar på mitt utseende, att jag är väldigt vacker. En sån som får både tjejer och killar att vända sig om och titta en extra gång.
Jag är inte en översittartyp, snarare tvärtom. Varmhjärtad och empatisk.
Hur kommer det sig att ingen någonsin kommer i närheten av att ens visa intresse för mig?
Börjar känna mig rätt ensam i mitt liv som nyskild :(
Tack för svar!
Ja, det kanske är så att man ska vara en översittare, men det har aldrig varit min melodi. Jag tar hellre ett steg tillbaka. Jag utgår absolut inte från att 80% av människor jag mött säger att mitt yttre är något som faller ut väl i deras ögon. Jag raggar inte heller, och tror inte heller att jag utstrålar en desperat nyskild kvinna. Snarare att jag ser måttligt intresserad ut. Vilket jag i nuläget är, men jag saknar vänner, manliga som kvinnliga. Och självförtroendet tog sig en rejäl törn i och med skilsmässan.
Jag är klok, har ett fantastiskt bra jobb där jag tjänar bra, tog över huset i skilsmässan. Så jag klär både i dress och blåbyxor :D och fixar det galant.
Ibland undrar jag vad jag ska med en man till, men saknaden finns där. Framförallt när man varit gift i 15 år och endast är 35. Man har vuxit upp med varann och har ingen aning om hur dejtingdjungeln fungerar.
Kan ni "snygga" tjejer hålla med mig om att man verkar ha lite sämre självförtroende och självkänsla jämfört med "alldaglliga" damer?
Jag är också skild med ett par knoddar i bagaget. I början ville jag ta det lugnt och "komma över" exmannen. Efter nåt år började jag bli desperat efter närhet. Dejtade som tusan. Och insåg att det inte alls var det jag ville. Fanns hela tiden en man jag var intresserad av, trots att många omständigheter gjorde att vi inte kunde pröva vår lycka.
Jag la av med allt dejtande och fokuserar på att finna en man som passar mig och som jag verkligen vill ha. Jag tror att när vi blir för sugna på närhet kan vi välja män vi egentligen inte passar med. Så släng inte ut dig, utan ta det lugnt.
Dessutom ang utseende så vill jag poängtera detta. Att ett vackert yttre kommer inte få en man bli förälskad i dig. Tänk dig att han ser en snäll, empatisk vacker madame som småler vs en vacker lejoninna som tar för sig o inte är så förbannat snäll.....vem fångar hans intresse? Ta för dig och sluta upp med att vara för snäll, det är något vi flickor fick lära oss att vara som små för att inte trampa på männens utrymme. Sanningen är att en snäll (nu ska man inte heller vara elak, men du fattar nog) flicka är döööötrist
Men hur träffas man?
Skönheten, du har helt rätt i att vi flickor kanske är för snälla. Jag är definitivt uppväxt med attityden att mannen är "mannen i huset", men inser att jag faktiskt klarar av det mesta själv.
Herregud, jag bor i ett hus från 50-talet i sthlms-området som behöver renoveras och inser nu efter 6 månader som separerad att jag klarar av det själv. Uppenbarligen är det en man som uppskattar mig, respekterar mig och älskar mig som jag söker, behöver. Jag söker inte aktivt, dvs dejtar. Det kanske framgår att jag fortfarande älskar min f.d man, trots att jag känner att han gjort allt man kan göra för att stöta bort en annan människa. (Jag hatar dig ingår inte mitt känsloregister för att inviter).
Jag har inte bråttom, men jag saknar närheten :(
Har inte så många vänner att ty mig till heller, så ensamheten blir ibland oerhört påtaglig...
Känner igen mig i det där. Skaffade man o barn innan 25 och 12 år senare ska man börja om på nytt. Och du håller ju på att upptäcka hur mycket du inte visste om dig själv innan (du kan ju renovera).
Pretty girls problem är att vi alltid fått uppmärksamhet pga av att vi sett bra ut. Man minns ju själv hur det räckte som ung att se bra ut så hade man några killar att välja mellan. Med ålder kommer även förståndet, även männen inser att det inte räcker med att vakna bredvid tusensköna varje morgon, utan det i kombination med en personlighet är vad som behövs. Det märks ju att du inte kommit över separationen än samt att du är i fasen att lära känna dig själv på nytt. Och det är bra. du är på rätt spår. Jag tror att det är just denna utveckling du behöver. Låt den ske, kärleken kommer. Men jag tror inte du är redo än. Bygg upp din personlighet, börja med den.
Men hur träffas man?
Skönheten, du har helt rätt i att vi flickor kanske är för snälla. Jag är definitivt uppväxt med attityden att mannen är "mannen i huset", men inser att jag faktiskt klarar av det mesta själv.
Herregud, jag bor i ett hus från 50-talet i sthlms-området som behöver renoveras och inser nu efter 6 månader som separerad att jag klarar av det själv. Uppenbarligen är det en man som uppskattar mig, respekterar mig och älskar mig som jag söker, behöver. Jag söker inte aktivt, dvs dejtar. Det kanske framgår att jag fortfarande älskar min f.d man, trots att jag känner att han gjort allt man kan göra för att stöta bort en annan människa. (Jag hatar dig ingår inte mitt känsloregister för att inviter).
Jag har inte bråttom, men jag saknar närheten :(
Har inte så många vänner att ty mig till heller, så ensamheten blir ibland oerhört påtaglig...