Gör ett litet test för att se om han verkligen vill bli hjälpt och om han inser att han ljuger. Du vet ju att han ljuger så förklara att du blir gladare om han erkänner. Varje gång han vet att han ljög ska han erkänna direkt - ja jag vet att jag ljög. Varje gång du kommer på honom med att ljuga frågar du honom - vet du om att du ljög? Är du sjuk? Vill du ha hjälp?blir han arg, frågar du vill du bli lugnare, harmoniskare eller blir det bättre om jag låtsas att jag tror på lögnerna, andra kan märka det med vet du? Istället för att ljuga kan du ta en paus och säga låt mig tänka, tänk klart över hur du ska formulera dig, eller säg vi tar det senare och tänk igenom saken i lugn och ro innan.
Självklart vet jag att det inte är min uppgift att "fixa" honom. Han vet inte var han ska vända sig och därför frågade han mig om jag visste det och skrev därför här.
Självklart har jag valet att gå, men jag har redan gjort valet att stanna.
Som sagt, tips om var HAN kan vända sig och förhoppningsvis även JAG då vi är två som ska få det här att fungera tillsammans, mottages tacksamt.
Jag förstår också att det kanske är en omöjlighet att han någonsin ändrar sig. Greppar väl minsta möjliga chans till att det ska bli någorlunda "bra" igen.
Men som sagt så har jag redan gjort mitt val och det är att stanna i dagsläget, naivt och dumt är det säkert. Men mitt val!
Och ja, han tog upp att han ville gå och prata med någon när jag frågade hur han hade tänkt sig framtiden. Men som sagt vet han inte var han ska vända sig.
Men nu har jag tagit fram numret till närmaste vuxenpsykiatri som han får ringa och boka en tid hos.
