"Bonusmammor", varför allt gnäll?!

Jag börjar ledsna rejält på att se dessa trådar om hur jobbiga era styvbarn är, hur mycket ni avskyr dem, hur era förhållanden förstörs av dem e.t.c.! Ett litet axplock, och detta är bara från första sidan!

* Ska jag vara barnvakt åt min mans barn?
* rkar inte med styvdottern!
*Avskyr min sambos dotter
*Klarar inte att vara styvmamma!

Och detta är rätt "snälla" rubriker ändå...

När ni ¨blev tillsammans med mannen ni lever med så visste ni att han hade barn, right? Ni var medvetna om att det inte bara skulle vara ni och den här fantastiske mannen som ni prompt vill leva med, utan att det skulle finnas en eller flera personer till med i sammanhanget, eller hur?

Varför tänkte ni er inte för lite mer innan ni flyttade ihop med karl'n? Det klagas och gnälls ofta över att styvbarnen är så jobbiga, att de verkar avsky er o.s.v. Är det så konstigt? Alla barn vill att deras föräldrar ska vara tillsammans, men när ni kommer in i bilden omöjliggör ni det. Kanske tror barnen också, rätt eller fel, att det var på grund av er som mamma och pappa skildes, ännu en orsak att avsky er i deras ögon. Ibland undrar man vilka som är barn och vilka som är vuxna, när ni inte kan inse och ta hänsyn till sådana basala saker!

Ni är de vuxna, de är barnen. Barn kan vara elaka utan att riktigt förstå varför själva. De kan säga "Jag hatar dig!"  och agera som om de faktiskt gör de, men innerst inne är de förvirrade, kanske ledsna, de kanske känner en stor sorg över att mamma och pappa inte längre är tillsammans och tusen andra känslor - ingen av de känslorna är dock hat. De vet kanske inte riktigt vad de känner.

De kanske "testar" den här nya vuxna människan som plötsligt kommit in i deras liv utan att någon frågade vad de ville och tyckte, och den vuxna människan reagerar med att tycka att de är jobbiga, att "inte orka med dem", inte "klara av dem"... Stackars ungar!

Innan någon säger "Du är väl inte styvmamma själv" kan jag säga att jo, det är jag. Och jag har varit det i snart 12 år. Så det är inte så att jag sitter och predikar om något jag inte vet något om!

Jag tycker att man ska ha en lång "betänketid" innan man flyttar samman med en man som har barn. Prova att vara hos honom någon helg ibland när barnen är där, för att känna på hur det verkar vara. Ta allt i barnens takt, på deras villkor. Tänk på att de är barn, du är den vuxna. Du ska kunna hantera de eventuella konflikter som uppstår, och kan du inte det finns bara en lösning, och den är inte att mannen väljer bort sina barn till förmån för er som en del vill. Nej, då får ni avstå från den där mannen, eller ha ett särboförhållande tills barnen flyttar hemifrån.

Men sitt inte och gnäll här om hur hemskt allt är och hur mycket ni avskyr era "bonusbarn"! Och kalla dem inte "bonusbarn" och dig "bonusmamma" om ni inte  kan fördra varandra - "bonus" är något positivt! Barnen är ingen positivt för dig, och du är sannerligen inget positivt för dem!

Vad trött jag blir på människor som bara kan se att deras sak är rätt.. deras sätt är det bästa. Och de vet hur ALLA ska göra.

Jag är bonusmamma sedan många många år tillbaka. Jag har från första början tagit fullt ansvar för min bonus. Jag är helt delaktig i planering, uppfostran osv. Jag älskar min bonus.

Men - för det första har jag valt att varit helt delaktig, och tänk - jag kan fullkomligt förstå att alla inte väljer precis som jag...

För det andra kan jag ibland vara så jäkla urless på min bonus att jag bara vill spy. Precis som man kan vara på sina biologiska barn... Skillnaden är att om jag startar en tråd och skriver att jag är så trött på min dotters tonårstrots, hennes sura miner och att hon aldrig hjälper till så får jag stöttning av andra föräldrar. För det ÄR jobbigt att ha barn ibland.

Skriver jag däremot i styvfamiljsforumet att jag är så trött på min bonusdotter och art hon bara gnäller - ja då kommer människor som du och berättar för mig att "jag visste vad jag gav mig in på" och "om det inte passar kan du dra". Eller "hoppas pappan inser vilken fruktansvärd människa du är och lämnar dig"..

Så kan du SNÄLLA upplysa om varför en bonusförälder har större krav på sig än föräldern själv? Och vad sjutton det är för föräldrar som sätter barn till världen om de inte klarar av att ta hand om dem själva eftersom de tydligen måste ha en bonusmamma som tar över mammans roll?

Och nej. Bara för att du är bonusmamma så vet du INTE hur alla har det. Varför barnen beter sig illa. Varför msn inte vill bli förälder. Varför mamman lägger sig i allt.

Du VET inte och du skulle nog må väldigt bra av en rejält stor skopa empati och förmåga att inse att alla inte är som du eller vill leva sitt liv som du. OCH att det finns pappor som är HELT på det klara att de VÄLJER en annan kvinna än mamman.

Skriver du samma till de som har egna barn också?
Jag har nog haft ett relativt lätt liv som sambo till en man som har barn sedan tidigare, men det fanns en tid då jag gärna kunde sälja hela konceptet gratis. Men det gäller även perioder med mitt eget barn också.
Varför gnället? när allt fungerar, så behöver man inte gnälla och kräkas, utan det flyter bara på.
Det är när det inte fungerar, och i 9 fall av 10 så är det ofta när pappan brister i sitt föräldraskap.
Det må så vara att man vet att mannen har barn, men när mannen själv tappar bort att han har barn, då han lämpar över föräldraansvaret till den nya, så är det fel (såvida de inte är överens om detta).
Jag håller med helt att man ska skynda långsamt, att man ska skapa sin relation till barnen.
Glöm inte heller att det finns svin av båda könen, det finn pappor och mammor som beter sig illa, som brister i sitt föräldraskap. Bland nya partners finns det också svin av båda könen.
Sedan finns det inte ett sätt att leva, t.ex jag och Brumma har helt olika roller gentemot våra partners barn och likväl så har både hon och jag haft jobbiga perioder. Men vi är båda medvetna om att det är betydligt mer komplicerat att leva med andras barn och med ett ex som påverkar ens val i livet.

Och ofta (väldigt ofta skulle jag nog säga) så kommer det ofta både bra och kreativa svar och den som startat tråden får nya infallsvinklar och klarhet. Det är väl bra, det är väl bättre att man gnäller här och kan bolla tankar istället för att göra det hemma.

Väljer man att bli ihop med någon som redan har barn får man ju för fan acceptera läget eller dra. Svårare än så tycker jag inte att det är.

Personligen skulle jag ALDRIG kunna tänka mig att dejta någon som redan har barn med andra föräldern i livet (annorlunda om de är helt ensamstående). Men om man väljer att göra detta får man ju för fan acceptera läget. Tyvärr är folk idag så jävla egocentriska att de inte kan göra något som inte gynnar dem själva.

Väljer man att bli ihop med någon som redan har barn får man ju för fan acceptera läget eller dra. Svårare än så tycker jag inte att det är.

Personligen skulle jag ALDRIG kunna tänka mig att dejta någon som redan har barn med andra föräldern i livet (annorlunda om de är helt ensamstående). Men om man väljer att göra detta får man ju för fan acceptera läget. Tyvärr är folk idag så jävla egocentriska att de inte kan göra något som inte gynnar dem själva.