Anonym (Inga "bonusar")

Äldre 10 Apr 08:28

166 svar

"Bonusmammor", varför allt gnäll?!

Jag börjar ledsna rejält på att se dessa trådar om hur jobbiga era styvbarn är, hur mycket ni avskyr dem, hur era förhållanden förstörs av dem e.t.c.! Ett litet axplock, och detta är bara från första sidan!

* Ska jag vara barnvakt åt min mans barn?
* rkar inte med styvdottern!
*Avskyr min sambos dotter
*Klarar inte att vara styvmamma!

Och detta är rätt "snälla" rubriker ändå...

När ni ¨blev tillsammans med mannen ni lever med så visste ni att han hade barn, right? Ni var medvetna om att det inte bara skulle vara ni och den här fantastiske mannen som ni prompt vill leva med, utan att det skulle finnas en eller flera personer till med i sammanhanget, eller hur?

Varför tänkte ni er inte för lite mer innan ni flyttade ihop med karl'n? Det klagas och gnälls ofta över att styvbarnen är så jobbiga, att de verkar avsky er o.s.v. Är det så konstigt? Alla barn vill att deras föräldrar ska vara tillsammans, men när ni kommer in i bilden omöjliggör ni det. Kanske tror barnen också, rätt eller fel, att det var på grund av er som mamma och pappa skildes, ännu en orsak att avsky er i deras ögon. Ibland undrar man vilka som är barn och vilka som är vuxna, när ni inte kan inse och ta hänsyn till sådana basala saker!

Ni är de vuxna, de är barnen. Barn kan vara elaka utan att riktigt förstå varför själva. De kan säga "Jag hatar dig!" och agera som om de faktiskt gör de, men innerst inne är de förvirrade, kanske ledsna, de kanske känner en stor sorg över att mamma och pappa inte längre är tillsammans och tusen andra känslor - ingen av de känslorna är dock hat. De vet kanske inte riktigt vad de känner.

De kanske "testar" den här nya vuxna människan som plötsligt kommit in i deras liv utan att någon frågade vad de ville och tyckte, och den vuxna människan reagerar med att tycka att de är jobbiga, att "inte orka med dem", inte "klara av dem"... Stackars ungar!

Innan någon säger "Du är väl inte styvmamma själv" kan jag säga att jo, det är jag. Och jag har varit det i snart 12 år. Så det är inte så att jag sitter och predikar om något jag inte vet något om!

Jag tycker att man ska ha en lång "betänketid" innan man flyttar samman med en man som har barn. Prova att vara hos honom någon helg ibland när barnen är där, för att känna på hur det verkar vara. Ta allt i barnens takt, på deras villkor. Tänk på att de är barn, du är den vuxna. Du ska kunna hantera de eventuella konflikter som uppstår, och kan du inte det finns bara en lösning, och den är inte att mannen väljer bort sina barn till förmån för er som en del vill. Nej, då får ni avstå från den där mannen, eller ha ett särboförhållande tills barnen flyttar hemifrån.

Men sitt inte och gnäll här om hur hemskt allt är och hur mycket ni avskyr era "bonusbarn"! Och kalla dem inte "bonusbarn" och dig "bonusmamma" om ni inte kan fördra varandra - "bonus" är något positivt! Barnen är ingen positivt för dig, och du är sannerligen inget positivt för dem!

sextiotalist

Äldre 10 Apr 12:17

#50

Anonym (Aldrig) skrev 2015-04-10 11:43:33 följande:

Så du menar att du anser inte att du skall behöva ödsla på din tid för att hjälpa till med bonusbarnen för de itne är dina egna?

Då förstår jag att du tycker jag är helt ute och cycklar i det jag skriver

Det var nog helt fel person som du kastade dig över. Brumma har och är en mycket närvarande bonusmamma. Och då är det ordet rätt använd

Anonym (A)

Äldre 10 Apr 12:19

#51

Som bonusmamma så kan jag tycka att man förväntas tassa om kring på tårna och offra allt för barn som inte är mina, som jag enligt biomamman inte ska uppfostra för det gör minnsan hon, har inte sett ett spår av det. Jag gillar mina bonusbarn, men jag läger inte mitt liv på hyllan för dom. När barnen är här så ser jag till att dom har det bra, vi gör roliga saker osv. Men det finns inte en chans att jag ger upp sånt jag vill göra för att någon annan satt barn till världen. Om jag inte mår bra och är glad hur bra förebild är jag då?

Mitt problem ligger dock inte på barnen, det är väl föräldrarna till barnen som bär ansvaret! Jag har sagt vad jag tycker om uppfostran på barnen och det togs inte emot på ett bra sätt från mamman. Vilket jag också kan förstå, jag påpekar något hon har misslyckat fatalt med. Sen jag kom in i bilden så har vi barn som beter sig hyfsat bra vv. Så nä problemet är aldrig barnen, det är bara föräldrarna man egentligen ska ha "agg" mot.

BioBonus

Äldre 10 Apr 12:29

#52

Anonym (Aldrig) skrev 2015-04-10 11:53:55 följande:

Hade jag haft barn och en partner som valt att leva med mig trots det, och som sa åt mig när jag bad om hjäp med barnen, dina barn, ditt liv det har inte med mig att göra. Så hade denne fått packa och gå på direkten. Man blir ihop med hela personens liv inte utvalda delar (enligt mig)

Det är ett förhållningssätt som passar dig. Men det är inte säkert att det passar alla, och det är precis här som många av problemen i trådarna startar. Att folk inte är vidsynta nog att inse att var och en gör på det sätt som passar just dem. Och att det kan vara helt ok ÄVEN om det inte passar dig.
Vill du ha en man som tar fullt föräldraansvar så ska du självklart sträva efter att bilda nyfamilj med en sådan man. Har du inte det behovet så kan du välja att leva med en man som låter dig ta föräldraansvaret och hjälper till om han vill och kan. Inget av det är mer rätt än det andra.
Jag förväntar mig inte att min man per automatik ska gå in och fylla min plats som förälder om jag av någon anledning inte kan. Kan jag inte vabba så frågar jag honom (och kan han så säger han ja), men kan han inte så är det MITT problem att lösa - inte hans. Jag förväntar mig inte att han ska stå vid blåsiga fotbollsplaner kl 8 en lördagsmorgon om han inte vill. Han har rätten att slippa, på samma sätt som jag inte behöver åka med till simhallen med hans barn om jag inte vill.

Anonym (Aldrig)

Äldre 10 Apr 12:43

#53

Brumma skrev 2015-04-10 12:04:24 följande:

MEN det är ett engagemang jag VALT. Jag hade inte kunnat leva med en man som inte lät mig ta ansvar på lika villkor.

Och det är precis det jag menar att man skall göra.
Men att ge sig in i ett förhållande med någon som har barn med inställningen att dennes barn inte skall få påverka mitt liv, anser jag bara är fel.

Tycker inte man skall dela livet med någon som har barn och medvetet välja bort att engegera sig i dennes barns liv för barnen ÄR en stor del av dennes liv. Man kan inte dejta någon med barn och anse att barnen ine existerar för att de tinte är ens egna.

Anonym (Aldrig)

Äldre 10 Apr 12:47

#54

BioBonus skrev 2015-04-10 12:29:57 följande:

Det är ett förhållningssätt som passar dig. Men det är inte säkert att det passar alla, och det är precis här som många av problemen i trådarna startar. Att folk inte är vidsynta nog att inse att var och en gör på det sätt som passar just dem. Och att det kan vara helt ok ÄVEN om det inte passar dig.
Vill du ha en man som tar fullt föräldraansvar så ska du självklart sträva efter att bilda nyfamilj med en sådan man. Har du inte det behovet så kan du välja att leva med en man som låter dig ta föräldraansvaret och hjälper till om han vill och kan. Inget av det är mer rätt än det andra.
Jag förväntar mig inte att min man per automatik ska gå in och fylla min plats som förälder om jag av någon anledning inte kan. Kan jag inte vabba så frågar jag honom (och kan han så säger han ja), men kan han inte så är det MITT problem att lösa - inte hans. Jag förväntar mig inte att han ska stå vid blåsiga fotbollsplaner kl 8 en lördagsmorgon om han inte vill. Han har rätten att slippa, på samma sätt som jag inte behöver åka med till simhallen med hans barn om jag inte vill.

Skulle jag mot all förmodan bli ihop med någon som hade barn (andra föräldern borta helt ur leken) så hade jag sett dem som mina egna och stått där varenda fotbollsmatch och simmat i varenda pool som fanns för att jag valde min partner och dennes liv. Jag valde att dela mitt liv med denne i vått och tort, skulle aldrig drömma om att säga dina barn dina problem, en familj våra problem. Skulle aldrig kunna välja att nu är jag en del i dennes liv, nu är jag det inte. Men som sagt JAG:et går alltid före VI:et idag..

BioBonus

Äldre 10 Apr 12:51

#55

Anonym (Aldrig) skrev 2015-04-10 12:43:37 följande:

Och det är precis det jag menar att man skall göra.
Men att ge sig in i ett förhållande med någon som har barn med inställningen att dennes barn inte skall få påverka mitt liv, anser jag bara är fel.

Tycker inte man skall dela livet med någon som har barn och medvetet välja bort att engegera sig i dennes barns liv för barnen ÄR en stor del av dennes liv. Man kan inte dejta någon med barn och anse att barnen ine existerar för att de tinte är ens egna.

Jo, det är ju precis det man kan. Om den andre parten är med på det upplägget. Hur svårt kan det vara att förstå det? Om man är tydlig med sin inställning och föräldern väljer att gå in i ett förhållande med en ändå, så är det ju frid och fröjd. Alla har väl en egen vilja, även föräldrar?
Och vi kan väl fortsätta att behålla den ganska nyanserade dialog vi har haft hittills - att inte vilja ha ett föräldraansvar är ju inte samma sak som att låtsas om att barnen inte existerar. Det finns lika många olika sätt för folk att förhålla sig till sina partners barn sen tidigare som det finns familjer. OCH DET ÄR HELT OK.

BioBonus

Äldre 10 Apr 12:54

#55

Anonym (Aldrig) skrev 2015-04-10 12:47:45 följande:

Skulle jag mot all förmodan bli ihop med någon som hade barn (andra föräldern borta helt ur leken) så hade jag sett dem som mina egna och stått där varenda fotbollsmatch och simmat i varenda pool som fanns för att jag valde min partner och dennes liv. Jag valde att dela mitt liv med denne i vått och tort, skulle aldrig drömma om att säga dina barn dina problem, en familj våra problem. Skulle aldrig kunna välja att nu är jag en del i dennes liv, nu är jag det inte. Men som sagt JAG:et går alltid före VI:et idag..

Fast nu gör du det så tydligt - kritiserar andras val för att de inte är samma som dina val. Kallar andra för egoistiska för att de inte går all-in och ser andras barn som sina egna. Tråkig inställning och väldigt trångsynt.

Brumma

Äldre 10 Apr 12:56

#56

Anonym (Aldrig) skrev 2015-04-10 12:43:37 följande:

Och det är precis det jag menar att man skall göra.

Men att ge sig in i ett förhållande med någon som har barn med inställningen att dennes barn inte skall få påverka mitt liv, anser jag bara är fel.

Tycker inte man skall dela livet med någon som har barn och medvetet välja bort att engegera sig i dennes barns liv för barnen ÄR en stor del av dennes liv. Man kan inte dejta någon med barn och anse att barnen ine existerar för att de tinte är ens egna.

Nej. Du menar att ditt sätt är det enda. Enbart din åsikt räknas och du kan inte se att saker kan funka alldeles utmärkt även om det görs på annat sätt.

Det är ett ganska inskränkt sätt att tänka.

Det är nog ingen som går in i ett förhållande med ngn som har barn som tror att det inte kommer påverka. Men att bli påverkad och att ta ansvaret är två vitt skilda saker.

Din sista mening - återigen undrar jag vilka dessa bonusmammor är som anser att barnen inte existerar.

Du har väldigt tydligt visat att du har väldigt stora fördomar. Och du fortsätter att spä på den bilden av dig. Lustigt att du ignorerar att du totalt felbedömning mig och försöker få det till att låta som om vi tycker samma...

eld85

Äldre 10 Apr 13:00

#57

Jag vet att för många är det min vs din familj. Jag är glad att jag och min man har fått vår familj att verkligen vara en familj. Vi har inga gemensamma barn, jag har två på 5 och 6, min man har en på 10 år. När han åker till jobbet klockan 06 på morgonen är jag med barnen och skickar iväg till skolan, när jag jobbar kväll, natt är min man där och tar hand om barnen. För oss hade inget annat funkat och vi ser helt ärligt inte ens någon anledning att skaffa något gemensamt barn. Vi älskar alla våra TRE barn och vi är en familj som hjälps åt med allt.

Min bonus är världens bästa storebror till sina småsyskon och en otrolig förebild och jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom i det.

Ess

Äldre 10 Apr 13:05

#58

Anonym (Aldrig) skrev 2015-04-10 10:42:24 följande:

Nej man skall inte acceptera det, men och andra sian kan du inte göra något åt saken än att säga ifrån. Men om hon ändå väljer att skit i det och fortsätta så kan du ju inte utelämna henne ur era liv, då den biologiska knytningen inte går att bryta.

Återigen, jag håller med DIG i det DU skriver, vill inte beblanda det med de andra trådarna och bonusmammornasom jag menar i det jag skriver. (om duförstår hur jag menar)

Visst går det att lämna en oönskad person bakom sig. Den biologiska anknytningen finns bara med barnet och inte till någon annan vuxen i hushållet.

Det går inte att bryta totalt förrän barnen blir myndiga, men det går att minimera kontakten fram tills dess.

Den absolut sista kontakten med mamman var ett brev för ca 8 år sedan som mannen rev oläst.

"Bonusmammor", varför allt gnäll?!

INNEHÅLL