Rädd för vad som väntar...

Hej! Jag förstår precis hur du känner dig! Jag tvekade i 2 år innan jag tillslut bestämde mig för att våga prova IVF, då hade vi försökt att få barn på egen hand i 4 år. Jag började med hormonbehandling (nässpray) den 13/3. En del får besvär av nässprayen men jag tillhör den lyckligt lottade skaran som knappt kände av några biverkningar alls. Lite värmevallningar nattetid, men värre var det inte. Den 2/4 fick jag börja med sprutorna och fick då sluta helt med nässprayen (en del får fortsätta spraya men mindre dos). Nu har jag tagit 9 sprutor och det har gått bra. Maken ger dem för jag vill inte sticka mig själv... Det har blivit en och annan tår vid spruttagning men enbart beroende på min nervositet och inte för att det gjort ont. Nu börjar jag bli nervös för äggplocket som med största sannolikhet blir på onsdag eller torsdag nästa vecka... Det har hjälpt mig mycket att surfa runt här på familjeliv och följa andra som genomgår samma sak. När man läst om tillräckligt många som gjort det så ökar känslan av att om alla dessa tjejer klarar av det här så gör jag det också! Och det kommer du också att göra! :) kram

För mig var det motsatta problemet! Vi gjorde vår utredning hösten 2012 och på grund av vår ålder tyckte gyn att vi skulle sätta upp oss på kö-lista för IVF omgående även om jag var ytterst tveksam. De menade på att den "normala" kö-tiden var ca 6 månader, så vi gjorde det. Sen hade vi sån "tur" att de ringde oss efter bara en månad och erbjöd oss en plats då några andra hoppat av. Så vi åkte på ett första möte och mitt enda minne därifrån är att jag grät hela tiden och så beslöt vi oss för att tacka nej den gången. Ett halvår efter denna traumatiska ;) upplevelse så prövade vi istället att göra inseminering på en privat klinik. Vi gjorde 3 försök under förra året. Tyvärr blev det inget resultat av det men det förberedde mig mentalt för att våga prova IVF. Så jag tror att om du som jag känner oro och tveksamhet så kanske det bara är skönt om du får sommaren på dig att "mogna". Sprutorna är som du säger som diabetessprutor så de sticks inte in så långt och är väldigt enkla att ta. Jag har ju fördelen att min man inte är spruträdd så det är han som får ta dem på mig. Om du frågar min man ang humöret så tycker han nog inte att det är någon större skillnad på mitt humör (men så svänger det också fram och tillbaks i vanliga fall...) :) Klart att du också klarar detta, inga problem! :)

Hej på er! Vill bara säga att ni kommer att klara det och det kommer att vara värt varenda sekund:) Jag är i v34 med mitt första barn efter IVF-försök 2. Jag var så livrädd att aldrig få vara med om det här, nu är det värt varenda tår och rädsla, så kämpa på !! Kram

13 IVF.er och hundratals sprutor! Be din sambo/make ta dem,det gör min och det funkar miljoner ggr bättre. Det är 2-4 veckor med hormoner,det är allt-sen är det över. ÄP gör oftast inte ont,sällan det gör svinont. ET känns inte ö.h.t. Det kommer gå bra för dig!

Hej kära du, jag var PRECIS som du inför vår första behandling men OROA DIG INTE!! Jag var skräckslagen med sjukhusfobi, livrädd för sprutor och all typ av smärta. Jag var så rädd så jag vågade inte ens göra som du - gå in och ta reda på vad jag hade att vänta mig. Istället förberedde jag mig på något som jag trodde var likvärdigt med en cancerbehandling (alla talade ju om hur tufft det var). Ändå hade jag bestämt att jag ville göra det, tänkte att jag väl fick ta det som det kom. Vårt första möte på RMC i Malmö blev dock en katastrof, när jag sa hur rädd och orolig jag var nekade läkaren oss behandling (utan att ta reda på exakt VAD jag var rädd för). Det blev ett stort bråk men till sist valde vi att bekosta vår behandling själva på Öresundskliniken. Och då vände det. Sköterskan där frågade förvånat vad det var som jag var så orolig för med själva behandlingen, och försäkrade att den brukade inte vara några problem.
"Men alla säger ju att det är så jobbigt - är det inte fruktansvärt smärtsamt och hemskt?" sa jag ynkligt. Då förklarade hon att det var väntan EFTERÅT som kunde upplevas som tuff, själva behandlingen brukade de flesta inte klaga så mycket över. Och jag lovar dig - det var inte alls farligt! Jag har nu gått igenom fyra fullskaliga IVF plus två frys. Sprutorna är inte alls farliga, svider lite efteråt bara men jag ber min sambo ge mig dem så jag inte ska se dem och stirra upp mig, ägguttaget som många oroar sig över har i regel inte känts alls (jag har bett om dormikum eller lätt sömnmedel så känns det som en minut istället för tjugo) och efteråt har jag haft lite ont i magen men inte farligt, embryoåterförandet tycker dock just jag är jobbigt men de flesta har inga problem med det. Så försök att inte oroa dig - om någon som jag klarade det klarar alla det! Bemötandet inom kliniken är dock enormt viktigt och vi har aldrig ångrat att vi gick över till Curaöresund för de har varit oerhört förstående och varma mot oss där och det tror jag de är på de flesta ställen. Många privatklinker har inte samma sjukhuskänsla heller. Lycka till!

Min man svimmar nästan av blodprov på sig själv,men det är en helt annan grej att ta sprutor på nån annan. Han klarar det galant.  Vid långa metoden är det en om dagen,vid korta två per dag. Jag tar hela tre,men så gör jag ED också.

Man fryser bara ner embryon som är helt perfekta. Ca 40% av alla som gör IVF får nåt embryo till frysen. Resterande embryon dör eller slängs. En hög med ägg är inget att eftersträva! Dels p.g.a överstimulering och dels p.g.a att kvaliteten oftast blir sämre av jättemånga ägg. 6-12 är lagom,men det kan räcka med färre också. Vid FET tar man inga sprutor. Man kan göra FET ostimulerat vid egen äl eller stimulerat utan egen äl-då med piller.

Långa metoden ska du göra då. Det du undrar över är insemination. Chansen är mycket lägre än vid IVF så har man försökt ett bra tag brukar man gå på IVF direkt. Då har du fler ägg än vid vanlig äl,de odlar äggen och sätter in det bästa embryot. Vid insemination får naturen göra sitt och det är inte alls säkert det funkar.

Det är det värt när du får barn ska du se! 

Då hinner du kanske precis! Man börjar med nässprayen en vecka FÖRE förväntad mens. :)

Jag gjorde den korta metoden utan nässpray. Funkade jättebra. Fick ut 19 ägg. 10 befruktade. Av dessa blev 8st blastocycter. Vi blev gravida på första försöket. Jag var livrädd för äggplocket. Men det kändes inte alls. Morfinet verkade som det skulle. Min man sa till mig att jag oroade mig i onödan. I efterhand fick jag erkänna att jag gjort det. Håller tummarna för dig att det går lika bra. För övrigt är vi nu gravida igen fast på egen hand,helt otroligt. 10 månader efter vår dotters födelse.

Härligt att i är igång nu iaf! Håller tummarna för att det går bra för er! :) Vårt första försök misslyckades... Men på söndag sätter vi in ett ägg från frysen och hoppas på det bästa! :)

Hej!

Vi har också påbörjat vår första behandling i måndags med gonal-f. Var på första VUL igår för att kolla äggblåsor och hade endast två blåsor som hade växt på sig bra. Nästa VUL blir på tisdag, om inte det är fler äggblåsor då så kommer man avbryta behandlingen denna gång, känns så tråkigt!! Har fått höja dosen gonal-f idag. Har ni varit på första VUL än, vad visade det? När började du med sprutorna?

Lycka till!!

Ska ni inte göra icsi? Man tar och injicerar en spermie som ser bra ut i ett bra ägg?

Hur har det gått för dig på ditt ultraljud idag? Jag var ju också iväg idag, fler äggblåsor hade växt på sig, hade två äggblåsor på 27 resp 23 mm, men dem kommer satsa på dem som låg på 12-15 mm. Det bestämdes att göra äggplock på fredag, känns jättekul men nervöst!

Vad kul att du också fick bra resultat! Jag tog min sista orgalutran igår efter fem dagar med den. Vet inte hur du gjorde när du tog den men tryck inte in den långsamt, gör ondare då, tycker jag iaf. Var bestämd och tryck in den snabbt. Jag tycker inte den är så mycket värre en vanliga sprutan.

15-17 mm är ju också bra storlek, de ska ju helst inte vara över 20 mm har jag förstått. Ska du fortsätta med vanliga sprutan också nu då?