Rädd för vad som väntar...

Ett tips är tråden "vi som försäkt ett tag utan plus" Många härliga kvinnor med erfarenhet av IVF, donation av spermie/ägg, långa försök att bli gravida  m.m. Hoppas allt kommer gå bra för er!

Hej! Jag förstår precis hur du känner dig! Jag tvekade i 2 år innan jag tillslut bestämde mig för att våga prova IVF, då hade vi försökt att få barn på egen hand i 4 år. Jag började med hormonbehandling (nässpray) den 13/3. En del får besvär av nässprayen men jag tillhör den lyckligt lottade skaran som knappt kände av några biverkningar alls. Lite värmevallningar nattetid, men värre var det inte. Den 2/4 fick jag börja med sprutorna och fick då sluta helt med nässprayen (en del får fortsätta spraya men mindre dos). Nu har jag tagit 9 sprutor och det har gått bra. Maken ger dem för jag vill inte sticka mig själv... Det har blivit en och annan tår vid spruttagning men enbart beroende på min nervositet och inte för att det gjort ont. Nu börjar jag bli nervös för äggplocket som med största sannolikhet blir på onsdag eller torsdag nästa vecka... Det har hjälpt mig mycket att surfa runt här på familjeliv och följa andra som genomgår samma sak. När man läst om tillräckligt många som gjort det så ökar känslan av att om alla dessa tjejer klarar av det här så gör jag det också! Och det kommer du också att göra! :) kram

Tack för att du vill dela med dig! Hur lång tid tog det för er att få påbörja behandlingen? Som läkaren sa igår så påbörjas nog inte våran behandling förrän i höst. Känns jobbigt att behöva gå hela sommaren och vara nervös och orolig.
Sprutorna pratade vi lite om igår och vi är båda spruträdda så jag vet inte hur vi ska göra. Men är det som en diabetesspruta så är det inte så långt man ska sticka in den så då kanske jag klarar det.
Har du fått mycket humörsvängningar? 
Är det den här vägen som leder till ett barn så ska jag klara av det här!

För mig var det motsatta problemet! Vi gjorde vår utredning hösten 2012 och på grund av vår ålder tyckte gyn att vi skulle sätta upp oss på kö-lista för IVF omgående även om jag var ytterst tveksam. De menade på att den "normala" kö-tiden var ca 6 månader, så vi gjorde det. Sen hade vi sån "tur" att de ringde oss efter bara en månad och erbjöd oss en plats då några andra hoppat av. Så vi åkte på ett första möte och mitt enda minne därifrån är att jag grät hela tiden och så beslöt vi oss för att tacka nej den gången. Ett halvår efter denna traumatiska ;) upplevelse så prövade vi istället att göra inseminering på en privat klinik. Vi gjorde 3 försök under förra året. Tyvärr blev det inget resultat av det men det förberedde mig mentalt för att våga prova IVF. Så jag tror att om du som jag känner oro och tveksamhet så kanske det bara är skönt om du får sommaren på dig att "mogna". Sprutorna är som du säger som diabetessprutor så de sticks inte in så långt och är väldigt enkla att ta. Jag har ju fördelen att min man inte är spruträdd så det är han som får ta dem på mig. Om du frågar min man ang humöret så tycker han nog inte att det är någon större skillnad på mitt humör (men så svänger det också fram och tillbaks i vanliga fall...) :) Klart att du också klarar detta, inga problem! :)

Hej på er! Vill bara säga att ni kommer att klara det och det kommer att vara värt varenda sekund:) Jag är i v34 med mitt första barn efter IVF-försök 2. Jag var så livrädd att aldrig få vara med om det här, nu är det värt varenda tår och rädsla, så kämpa på !! Kram

13 IVF.er och hundratals sprutor! Be din sambo/make ta dem,det gör min och det funkar miljoner ggr bättre. Det är 2-4 veckor med hormoner,det är allt-sen är det över. ÄP gör oftast inte ont,sällan det gör svinont. ET känns inte ö.h.t. Det kommer gå bra för dig!

Hej kära du, jag var PRECIS som du inför vår första behandling men OROA DIG INTE!! Jag var skräckslagen med sjukhusfobi, livrädd för sprutor och all typ av smärta. Jag var så rädd så jag vågade inte ens göra som du - gå in och ta reda på vad jag hade att vänta mig. Istället förberedde jag mig på något som jag trodde var likvärdigt med en cancerbehandling (alla talade ju om hur tufft det var). Ändå hade jag bestämt att jag ville göra det, tänkte att jag väl fick ta det som det kom. Vårt första möte på RMC i Malmö blev dock en katastrof, när jag sa hur rädd och orolig jag var nekade läkaren oss behandling (utan att ta reda på exakt VAD jag var rädd för). Det blev ett stort bråk men till sist valde vi att bekosta vår behandling själva på Öresundskliniken. Och då vände det. Sköterskan där frågade förvånat vad det var som jag var så orolig för med själva behandlingen, och försäkrade att den brukade inte vara några problem.
"Men alla säger ju att det är så jobbigt - är det inte fruktansvärt smärtsamt och hemskt?" sa jag ynkligt. Då förklarade hon att det var väntan EFTERÅT som kunde upplevas som tuff, själva behandlingen brukade de flesta inte klaga så mycket över. Och jag lovar dig - det var inte alls farligt! Jag har nu gått igenom fyra fullskaliga IVF plus två frys. Sprutorna är inte alls farliga, svider lite efteråt bara men jag ber min sambo ge mig dem så jag inte ska se dem och stirra upp mig, ägguttaget som många oroar sig över har i regel inte känts alls (jag har bett om dormikum eller lätt sömnmedel så känns det som en minut istället för tjugo) och efteråt har jag haft lite ont i magen men inte farligt, embryoåterförandet tycker dock just jag är jobbigt men de flesta har inga problem med det. Så försök att inte oroa dig - om någon som jag klarade det klarar alla det! Bemötandet inom kliniken är dock enormt viktigt och vi har aldrig ångrat att vi gick över till Curaöresund för de har varit oerhört förstående och varma mot oss där och det tror jag de är på de flesta ställen. Många privatklinker har inte samma sjukhuskänsla heller. Lycka till!

Jag måste nog försöka acceptera hur läget är för oss. Inte jämföra med alla mina vänner som blir gravida helt plötsligt allihopa på naturlig väg. Jag har läst mycket och hört talas om barn som blir till av provrörsbefruktning men aldrig tänkt tanken att jag själv skulle behöva gå den vägen. Jag tror att allt det här är så nytt, så som du säger så kanske jag behöver sommaren på mig att landa i det här, förbereda mig för vad som komma skall.

Tack! Och stort Grattis till bebisen som ligger och gottar sig där inne :) Vilken underbar känsla det måste vara att äntligen ha lyckats, äntligen få uppleva det där som man längtar efter :)
Jag får försöka hålla humöret och hoppet uppe att vi kommer också komma dit när våran tid är inne. 
När jag läser och hör alla bra historier så tror jag ju på att vi också kommer lyckas!

Eftersom han är lika spruträdd som jag kommer jag nog bara vara ännu räddare om han ska försöka ge mig sprutorna. Så jag kommer nog få tuffa till mig och våga ta dom själv. Hur många sprutor är det per dag?
En fråga, om de plockar ut en hög med ägg och har ett ägg som blir befruktat och stoppas in i mig, resten fryser dom ner. Om det ägget inte tar sig där inne utan man måste ta ett av de frysta äggen, börjar man om med sprutor då? Eller är sprutorna bara till för ägglossningen?