Rädd för vad som väntar...
Jag har visserligen inte varit rädd innan för sprutor eller sjukhus eller så, men jag har gjort 6 hormonstimuleringar och 5 ÄP och 3 ET. Det är jättekonstigt i början, " jaha här sitter jag och sprutar mig själv", men det gör varken ont eller känns nåt särskilt att ge sig sprutor.
Det svåraste skulle jag faktiskt inte säga är behandlingarna utan oron. Oron för att man inte ska få äggblåsor, för att äggen inte ska befruktas eller växa eller överleva som embryo osv osv. Och sedan väntan på att bli gravid, på att göra VUL på att veta att det inte blir missfall. Det är det jobbigaste med hela ivf-cirkusen tycker jag.
Äggplock känns, men man får smärtstillande så det gör inte så ont. Och efteråt är man öm. Sist kändes inte ens ET och att gå på gynbesök som jag tidigare avskytt, bekommer mig inte. Jag tycker att det är lite skönt med nån som kollar att allt är ok snarare .
Det låter konstigt säkert men man vänjer sug. Man vänjer sig vid att må lite illa ibland pga hormoner och att känna efter, men jag har slutat att "gå in så mycket i det" det gör att jag mår sämre. Man kan grotta in sig och tycka synd om sig själv, men man mår inte bättre av det, försök att göra saker du mår bra av i stället och ta långpromenader och sånt. Det tror jag funkar bra för väldigt många :)