Vi orkar inte mer! Om syskonbråk

Våra barn har också bråkat en hel del. Mycket beror på avundsjuka. Vår lösning var att ge mer tid till varje barn med en förälder. Tex att gå på stan och fika med ett av barnen. Det andra är hemma och gör en aktivitet med den andra föräldern. När de får vara ifrån varandra i några timmar blir det roligare att umgås.

Säga ifrån ordentligt med bestämd röst? Visa pondus och beslutsamhet? På din beskrivning låter det som ni mest pratar, barn behöver bli tillsagda med bestämdhet när de gör något fel om prat inte hjälper. Jag menar inte höja rösten och skrika, utan bestämd ton, det är ni som är föräldrar och ni bestämmer vilket beteende ni accepterar.

Prova ta dem isär säg att de inte får vara ALLS med varann förrän de är snälla mot varann och lyssnar på varann du tar ett av barnen din partner den andra och VARJE gång de börjar tjafsa så tar ni dem på varsitt håll och säger SÅ! Nu får ni inte vara med varann igen förrän ni är lugna och lyssnar på varann

Värt ett försök för då kanske de anstränger sig....

Vilka bra tips du har fått här. 
Jag tänkte bara om det går att sära på dom lite längre, kanske att en är hos mor/farföräldrar en natt, så ni får lite lugn och ro och kan ägna er helt åt den andre och sen byter man en annan gång.

Lycka till ts och inte ska ni separera över det här, härda ut och ta stöd av varandra istället, jag lovar även detta går över.

Det är jobbigt men då inser de att de ändå vill vara med den andra till slut... och då bråkar de för att de inte får vara med varann och då förklarar ni att jo det får ni om ni slutar bråka med varann

Ni kan också få dem att hjälpa varann tex sammarbetslekar googla på det

Eller att de ska turas om att komma fram till varann och fråga ska vi vara vänner medans nån av er har det ena barnet hos sig innan de får vara med varann igen.

Det är precis sånt här som får mig att känna mig som en usel förälder. Eller kommetarer som "Jaha, bråkar era barn mycket? Nej hemma hos oss får man varken skrika eller bråka". Det får det att låta som om vi väljer detta och tro mig, det gör vi inte! Både min man och jag är väldigt lugna, tysta och stillsamma så detta är inte ett liv vi vill ha!

Kanske var tonen fel i mitt inlägg för vi säger absolut till på skarpen med pondus och med bestämd ton. Dagligen! Så nej, här tramsas inte från vår sida utan vi gör väldigt klart att man inte får bråka och säger alltid till med bestämd ton.

Tack annars för bra tips. Jag är nog den som har mest pondus och bestämdhet i min röst, kanske måste min man anamma det också men han har lite svår att ta tips frå mig när det kommer till barnuppfostran......

Ang att sära på dem så försöker vi det också. Då gnälls det mest och tjatar om när den andre ska komma hem. De går inte på samma förskola så de är isär hela dagarna. När de sedan träffas på eftermiddagarna är det pussar och kramar men sedan efter 10 minuter så är det igång igen.

Jag har också 2 killar relativt tätt. Det är 22 månader mellan. De är nu 7 och 9.

Sen har vi två tjejer också som är på var sin sida om killarna, de är snart 5 och 11.

Men våran lösning har i många år varit att sära på killarna när det blivit för mycket. Har en åkt och handlat på helgen har man tagit med en av killarna (och ev någon av tjejerna). Vi har också varit noga med motion, i rent trötta-ut-syfte ibland. Har kunnat ägna en lördag åt att gå och köpa godis 4 km bort och hem igen och även om det går att tjafsa ute också blir det inte lika påfrestande. När de kommer hem är de så trötta att de faktiskt är sams 30 minuter iaf :D

Så mina råd. Sära på dem så ofta ni kan, åker någon på ett ärende, ta med ett av barnen. Se till att aktivera dem för uttråkade barn bråkar helt vansinnigt mycket. Sen så låt barnen få göra lite som den andra inte får p g a ålder. Den äldre kan t ex få vara vaken lite längre och då brukar man kunna få lugn och ro och prata. Den yngre kan då också få göra något som den äldre inte får.

Det tycker jag är en jättestyrka med min syskonskara. Att inget någonsin är rättvist. Det går inte ha samma regler för en snart 5-åring och en 11-åring och någonstans måste man då bryta. Ibland är det en som får och tre som inte får och ibland tvärt om. Ibland är det de två äldsta som får och de yngsta inte och tvärtom, ibland bara killarna och ibland bara tjejerna. Men det blir faktiskt väldigt lite bråk om rättvisa (de kan påpeka det ibland bara) när de vet att det aldrig någonsin är rättvist rakt över och ibland gynnar det dig och ibland inte.

Men har ni provat att säga att NI FÅR inte vara med varann om ni bråkar och sen göra det under en lång tid... att ni håller dem isär varje gång de bråkar

Det låter som att ni är inne på rätt spår här tycker jag.
Att dom tjatar när dom är ifrån varandra ser jag som ett mycket gott tecken, då finns det ju en motivation att sköta sig så man slipper vara ifrån varandra.
Var tydlig med varför dom säras på när det är för att dom bråkar och sen stå ut med tjatet.
Ja, jag vet det är jobbigt, men det gäller att vara envisare än vad dom är.