Min 8-åring talar om självmord! Kastade sig framför bil...
I kväll vid nattningen berättade min son 8, snart 9 år, att han sprungit fram framför en bil utanför skolan för c:a 2 veckor sedan för att han inte ville leva längre...och att han i fredags hoppade ner från en hög balkong för att han ville skada sig....
Han har flera gånger sagt att han inte vill leva längre....att han alltid känner sig arg och ledsen med vet inte varför.
För lite sedan hittade jag ett brev hemma som han gömt, hittade det av misstag när jag letade efter en vante, där han skriver att han alltid är ledsen och arg...
Lite kort historik för att ge er en bakgrund.
Vi har en tuff historia bakom oss där där pappan varit en icke närvarande pappa med ett aggressivt humör och bjudit på ständiga besvikelser. Psykiskt och fysiskt våld, alkohol. Men också med bra stunder av "familjelycka".
Nu är vi tillsammans igen efter ett långt uppehåll och han har slutat att dricka men vid minsta motgång kommer de aggressiva tendenserna fram. I dag blev min son så besviken på pappa när han lovat sätta upp studsmattan som skulle gjorts i helgen...men det blev inte av, i dag heller.
Min son berättade att min mammas sambo hade utfört sexuella handlingar på honom när han var tre år. Min mamma tror inte på det utan hävdar att jag har inplanterat detta i min son. Jag såg till att min son fick den bästa behandlingen av traumat som gick att få på en specialistgren inom BUP specialiserad för barn som utsatts för sexuella övergrepp. Min mamma och jag har haft en mkt dysfunktionell relation sedan detta och senast i förra december står hon och skriker kränkande ord till min son utan att respektera när jag säger åt henne att sluta....Hon kallade, skrek närmare bestämt honom för "djurplågare" för att han inte ville gå ut med vår hund när hon var barnvakt. Min son älskar vår hund över allt annat så det var oerhört smärtsamt för honom att höra det från mormor. Han försvarade sig med att skrika "du ljuger jävla fuck you bitch" tillbaka....
Han har varit retad i skolan sedan ettan och jag har upprepade gånger tagit kontakt med skolan men inte fått den hjälp och stöd jag anser att vi behöver. JAg har också varit med i skolan, tagit semesterdagar, för att ta tag i situationen själv och pratat med de barn som retats. Då har det blivit bättre. Skolans psykolog som min son skulle gå till för att "lära sig hantera att inte ta åt sig" när han blev retad har jag inte ett dugg förtroende för. Har kämpat mig igenom skolans handlingsplan med likabehandlingsteamet men inget blev bättra förrän jag själv tog tag i det genom att vara med i skolan.
Att höra att min son inte vill leva och har försökt springa framför en bil och hoppat från hög höjd är naturligtvis oerhört oerhört smärtsamt.
Jag har egentligen igen att vända mig till.... HJÄLP MIG SNÄLLA!!
Vad kan jag göra för min son?
Hur pratar man med barn som har negativa tankar och känslor kring sig själv?
Hur hjälper jag honom på bästa sätt?
Hur pratar man om självmord med barn?
Vart kan jag vända mig att få stöd och hjälp?
Min son och jag har en jättefin relation och han kan prata med mycket med mig men just när det kommer till hans egna känslor sluter hans sig lätt....
TACK på förhand alla vänliga konstruktiva själar därute för att ni vill hjälpa mig!
