Min 8-åring talar om självmord! Kastade sig framför bil...

Kära TS, det gör så ont att läsa om dig o din pojke. Vilket helvete ni lever i.

Jag har likvärdig uppväxt som din pojke. Två alkoholiserade föräldrar (skrev likvärdig, så missuppfatta mig inte med att tro att jag menar det om dig). De skiljde sig när jag var 3 o jag bodde med pappa som var aggressiv o exploderade över minsta lilla. Han slog mig aldrig, men gick bärsärkagång på inredningen när han blev arg vilket ibland skrämde vettet ur mig. Mammas man hon gifte om sig med o fler med honom utnyttjade mig sexuellt. Mobbad genom hela skoltiden o fick alltid höra hur äcklig o värdelös jag var. Hade väldigt få vänner.

Fick ingen vidare hjälp av ngn, hade mina morföräldrar, men de kunde inte ta till sig hur allvarligt läget var.

Försökte flera ggr begå självmord utan att lyckas. Tack o lov för det måste jag säga idag.

Bär än idag, nu när jag är runt medelåldern på mkt ilska o aggressioner vilket jag jobbar mkt med att få bort.

Håller med övriga att du borde exkludera de personer som gör din son illa, fysiskt såväl som psykiskt. Förstår dock även vad EN pappa menar med att sonen kan skuldbelägga sig själv för detta. Tycker du ska prata med BUP om hur du ska göra där.

Ring dem så fort som möjligt, din son behöver proffesionell hjälp o inte av kuratorn som för övrigt skulle behöva ett karriärbyte.

Glöm inte att även du behöver prata ut med ngn, det är lika jobbigt för dig som för din son.

Du verkar vara en omtänksam o bra mor o jag önskar er allt gott o hoppas att ni får hjälp o att din som kommer se allt ljusare på framtiden.

Bara en fundering utöver alla bra tips dom du fått TS.

Hur är pappans roll idag i sonens liv, förutom de gånger irritation/aggression blossar upp hos pappan eller besvikelse hos sonen. Är pappan delaktig i din oro för sonen, känner han till hur sonen mår fullt ut? Stöttar han sonen och visar honom uppskattning idag?

Familjerådgivning för er som vuxna via BUP kanske också vore bra så ni kan hjälpas åt att hjälpa sonen.

Vad jag tycker att du skall göra?

1. Ge din mamma en varning nästa gång hon gör något dumt. Förklara hur hon skall bete sig och säg att om hon bryter mot det så bryter du (och din son) kontakter. Personer som inte kan bete sig bra är inga att ha att göra med. Det är inte lätt att bryta kontakten med sin mamma, men ofta inser man inte hur mycket personen faktiskt påverkade än innan det är gjort.
2. Ni måste lösa det här med pappan. Är det verkligen barnets bästa att ni är tillsammans och att han lever med er? I så fall bör du lyssna noga. Ställ krav på pappan. Förklara att du tror att sonen har påverkats av det och gå tillsammans i familjeterapi. Gärna alla tre från början, men kanske kan sonen och pappan fortsätta utan dig efter ett tag.
3. Ta tag i det här med skolan. Är det verkligen löst nu?
4. Ta sonen till en psykolog/ teraput så att han får bearbeta sådant som inte är bearbetat. Kanske behöver han prata om övergreppet, skolsituationen eller något annat.  Byt psykolog/ teraput tills både du och sonen känner er trygga.
5. Och det viktigaste av allt (fråga mig inte varför denna punkt är sist): KONTAKTA BUP eller dylikt nu! Sonen bör omhändetas/ ha ständig övervakning tills självmordstankarna försvinner!!
Jag vill inte vara elak, men läs denna blogg: ludmilla.se/.
Hennes dotter begick självmord när hon var 14 år. Du kan säkert mejla till henne också!

En dag kan han vara död. Gör allt du kan för att stoppa att han dör i förtid!!! Se mina punkter.

Jag önskar dig all lycka till med son!!
PM:a mig om det är något!

Jag vill också dö när jag var barn, tidiga självmordstankar, självmordsförsök osv. jag var mobbad från dag ett. Jag vet hur det känns när vuxna inte tror en, när man får en BUP-kontakt som inte tar en på allvar. När ens föräldrar inte vekar "bry sig". För det är svårt, att vilja dö som barn. för någonstans vet man att de andra barnen inte känner så. Man börjar skada sig själv, göra allt mer destruktiva saker. Jag fick ofta höra av mina päron att jag skulle försöka vara som alla andra. Att vara annorlunda va inte okej. Någonsin. För dem.

Så mitt första råd, berätta att det är visst okej att vara det. Att det är okej att känna att livet är åt helvete. Att han inte ska skämmas.

Dina andra frågor ska jag försöka svara på..

Vad  kan jag göra för min son?
Bara finns där, oavsett hur svårt det är. Prata med han om hur han känner. Visst kan det va svårt att omformulera till ett barns nivå, men ärligt skippa barn snacket prata bara så han förstår vad du menar.
Hur pratar man med barn som har negativa tankar och känslor kring sig själv?
Han har redan berättat att han inte vill leva, att han försökt att skada sig, han är redan lite "äldre" i huvudet än 8år. För ett barn som är ett barn känner inte såhär. Ta upp vad som är negativt, men ta upp det lätt. Fråga om hans drömmar med livet, vad han skulle vilja göra. För att få honom att se ljuset och känna hoppet måste du få han att vilja leva i framtiden, allt handlar inte så mycket om "nuet". Att ha det tufft och jobbigt med ångest i "nuet" dödar hoppet och det är svårt att se någon framtid.

Hur hjälper jag honom på bästa sätt?
Tro på han. Även om du inte är helt hundra på att hans ord stämmer, så håll med. Visa att du tror på det han säger. För att inte bli betrodd, är det värsta ett barn kan uppleva/vuxen med för den delen.

Hur pratar man om självmord med barn?
Hur du pratar är svårt, men eftersom han redan är "där" så tycker jag personligen att du ska prata på som om han var äldre. Skuldbelägg inte, säg inte heller att du ska dö. Ta inte upp att du kan dö, i självmord, ålder etc. Att få den insikten att du som mamma kan försvinna kan förvirra och omformuleras i hans huvud och skapa mer ångest. Men vad du än gör, skyffla aldrig undan hans självmordstankar. För dem finns, här och nu och kommer dessvärre inte bli bättre om du inte låter han ventilera om varför han vill dö, hur han känner inuti när han känner att han vill dö, vad han tror att döden innebär osv.
Vart kan jag vända mig att få stöd och hjälp
Framför allt BUP, det finns specialister som är grymt duktiga. behåll en stadig kontakt. Om du googlar lite finns även stödgrupper online, för dig om hur du hanterar det här.

De viktigaste är ändå, att du får han att se det positiva, att skapa en nyfikenhet för framtiden. Och att du visar att du tror på honom, med precis allt han säger, stå på hans sida. För även om det inte är sant, tja då var det inte det men om det är sant och du inte trodde på han, de kommer slå rötter hårt. 

Jag är helt ensam, trots en stor släkt o familj, så har jag valt att ta avstånd från dem, då de bara skadade oss.
Din son har det så jobbigt att han inte vill leva längre o du som ska vara hans tryggaste punkt sviker honom genom att tvinga honom att ha med ohälsosamma människor att göra.
För vem skull är du åter tillsammans med någon som misshandlat både dig o sonen?
För vem skull vill du ha med din mor att göra?

Jag är uppväxt i ett helvete.Min far var vidrig på alla sätt o vis.Jag var mobbad i skolan.Jag var konstant rädd o hade ingen att vända mig till.
Jag har mått dåligt hela mitt liv o idag har jag psykiska problem pga detta.

Jag borde väl avsky min far för det han gjorde, eller hans kompisar för det de gjorde, eller på lärarna som såg men inget gjorde, eller på mina klasskompisar.....men den enda jag avskyr/hatar är min mor. hon visste o såg detta men valde för sin skull att stanna kvar hos min far.

Din son behöver hjälp, men även du. För hemmet ska vara en trygg plats för din son, men det är det inte pga dina val.
Skolan ska du anmäla o även en polis o socanmälan hade jag gjort.

Det har gått så långt att ditt barn inte leva......från ett skadat barn till ett annat...snälla sätt hans bästa först!!!!!

Sluta tänka,hoppas o resonera på bekostnad av din sons liv o mående.

 

En kontaktperson till sonen kan vara en bra ide. Någon äldre som kan vara hans trygghet till du har rett upp tillvaron.
Jag funderade på att ha en kontaktperson till mitt barn, men så träffade jag ett äldre par som bor i samma område som vi träffar då o då. 
En familj är dem som gör en gott, inte tvärtom.

Vill bara tacka dig för ditt fina inlägg och tragiska historia som du valde att dela med oss här.

Jag blev nästan gråtfärdig när jag läste hur du haft det, inte minst för alla djupa sår som mobbing har satt, sätter och fortsätter att sätta i oss människor. Tack!

O till trådskaparen vill jag bara säga att jag tänker på er, ber och håller tummarna om vartannat för att det ska gå bra till slut, både för din pojk, och för alla andra människor i lik ande situationer.

Du kanske skulle börja med att få bort alla personer i ditt liv som kränker din son??? Det är ju du som ansvarar för att han inte ska behöva ha det så,det är du som ska se till att han mår bra. Men du går tillbaka till en sådan person istället som är aggressiv och kränkande. Usch och fy säger jag att en del barn får ha det så. Pga att en förälder tillåter det också. Ring bup,soc eller en kurator och se till att din son får hjälp! Och kasta ut alla personer som gör honom illa vare sej det är mormor eller någon annan.

Många mammor tror att det bästa för barnen är att ha två föräldrar, sen kvittar det om pappan är en skitstövel eller inte. Det bästa för alla barn är att bo i ett kärleksfullt hem där de blir sedda. En ensamstående bra förälder kan många ggr vara bra mycket bättre än två dysfunktionella föräldrar, eller en dysfunktionell och en fungerande förälder.

Dumpa mannen. Säg upp kontakten med din mamma. Anmäl kräket som utsatt ditt barn för sexuella övergrepp. Byt skola åt sonen.

Har din son några fritidsintressen? Om han börjar spela fotboll, schack, teater eller något annat kan han hitta vänner där, och sedan börja på deras skola. På så vis känner han några i klassen redan första dagen.

Jag skulle pusha starkt för TEATER. Det är härligt flummigt, man blir accepterad för den man är, man får vara kreativ och får utlopp för sina känslor.  

Hur i hela helvete tänker du när du låter pappan och din mamma vara närvarande i pojkens liv?? Du gör det bästa du kan för att de ska få fortsätta skada honom.

Angående självmordstankarna och de eventuella självmordstankarna så ringer du BUP det första du gör i morgon, om det inte redan är gjort.

Jag blir så ledsen av vad du berättar om din son. 

Det positiva är att han vågar öppna sig för dig. Ta det på allvar och stå upp för honom!!!

Jag tänker att han är världens ensammaste och jag känner så igen mig av vad du berättar om din familj och min egen uppväxt. Jag växte upp i en familj med psykisk misshandel och mobbing under hela skoltiden. Jag jobbade ihop pengar och åkte utomlands i gymnasiet, annars vet jag inte hur det hade slutat, eller jag vet att det hade slutat framför ett tåg.

Det bästa du kan göra är att bryta upp, flytta och ge din son en omstart.

Han skriker på hjälp och du måste göra något. Dessa problem går inte att "prata" bort.

Kram

Snälla, kontakta barnpsykiatrin igen OMGÅENDE så att din son får prata med någon om hans självskadetankar! Jag var exakt likadan, men fick ingen hjälp förrän jag var 14 och jag började skada mig själv och tog en överdos av receptbelagda tabletter. 

Jag vill inte skrämma dig, men när man mår så dåligt och kanske har ångest så kan olyckan vara framme VÄLDIGT fort då man är väldigt impulsiv. 

Det är jättebra att han är ärlig och kan prata med dig, och du är ingen dålig mamma för att din son mår dåligt. Men ni får aldrig ge upp, för det finns hjälp att få! <3

Jag förstår din son, vilket helvete han måste ha.

Du behöver ge kärlek, kärlek, kärlek och ännu mer kärlek! Du behöver backa upp honom. När din mamma skrek sådär elakt åt honom skulle du sagt "Du säger inte ett ord till!" åt henne och om hon ändå inte slutat, slängt ut henne med våld. Många kanske inte håller med mig, och lätt att vara efterklok, men du måste stå på sonens sida och försvara honom!!!

Håller med andra om att gå till BUP ögonblickligen, samt ta bort alla destruktiva människor ur hans liv genom att säga upp bekantskapen, flytta eller vad som helst. Även skola, byt skola om det är möjligt till en trygg, kärleksfull mindre skola som är van att ta hand om problem.

Hallå! Jag har försökt hänga mig 3 gånger, hoppa framför tåg och skart mig i magagen. När jag sa det till min lärare fick jag en otrolig stor hjälp fick ha special lektioner.