Min 8-åring talar om självmord! Kastade sig framför bil...

Ibland är det bättre att vara helt själv än att ha personer som misshandlat en psykiskt i sitt liv. Just nu ser du de psykiska såren din son bär på gjorda av hans far och din mor och du tycker ändå att du måste ha dom i ditt liv. Vem är viktigast, din sons välbefinnande eller att ha två personer som psykiskt misshandlar din son?

INGEN kan hjälpa din son så länge de som misshandlar honom psykiskt tillåts vara i hans liv och det är varje förälders skyldighet att skydda sina barn.

Det gör detsamma hur mycket man säger och visar sitt barn hur mycket man älskar dom. Har de sår i själen och de har tankar på självmord är det svårt att få bort dom.

Jag och min man har alltid visat kärlek och sagt till våra barn att vi älskar dom över allt annat. Ändå har vår dotter dött i självmord när hon var fjorton år och vi såg inga tendenser ens på att hon mådde dåligt. Vi tror att det är internet eller kompisar/skolkamrater som kan vara den bidragande orsaken.

Din son säger iaf att han mår dåligt och du vet vad som orsakar det. SKYDDA honom från det då är mitt enda råd.

Jag blir jätteledsen när jag läser om er situation, så ska han absolut inte behöva ha det..

"Tyvärr" måste jag instämma med de som memmenar att det är bättre att du är själv än med personer som skadar din sons självkänsla så djupt att han inte längre vill leva. Det har redan satt djupa spår i honom som han skulle behöva behandling för nu. Sen.. ska vara helt ärlig. Det spelar ingen roll hur mycket kärlek du visar din son - han kommer att (förmodligen redan) känna sig sviken av dig för att du inte skyddar honom. Han har inget skydd och jag förstår att han måste känna sig helt övergivet.

Det går att klara sig ensam. Tro mig. Har både erfarenhet av att vara i din sons skor och av att ha brytit med pappan till mitt barn och min familj för att skydda mitt barn. Det är jävligt tufft men så värt det med tanke på hur svårt det är att laga en trasig vuxen.

Jag må låta hård men jag är helt ärlig. Det kommer sluta illa för din son annars. Samla dina krafter. Prata med någon, här i tråden (jag pratar och lyssnar gärna också) eller en vän kanske.

Åh, vad ledsamt - för både din son och dig! Jag har tyvärr delvis liknande erfarenheter.

Nu har du redan fått en hel del bra råd och du tycks göra en hel del själv! Jag skulle vilja tipsa om att hjälpa barnet stärka sunda relationer med flera bra vuxna i omgivningen; kanske hans fröken, dina vänner, etc. Att hjälpa honom ha flera trygga vuxna i sin närhet som han kan prata med kan göra gott! Sedan har kommunerna ofta stödprogram till utsatta barn där de får träffa andra barn i liknande sits och prata i grupp, kallas ofta för skilda världar odyl. Det kan också vara skönt för honom att få ventilera i en sluten grupp och få höra att han inte är annorlunda eller konstig!

Lycka till!

Du kan ju börja med att ta bort sådant som skadar ditt barn, som DU har makt över. Du tvingar honom att bo med en man som misshandlat honom och fortfarande är aggressiv. Hade du velat sitta fast i en lägenhet med en labil kamphund som ofta morrar och plötsligt kan hugga dig? Lite den känslan för din son antagligen. Även mormor misshandlar ditt barn och ni fortsätter umgås. Tro fan han är arg och ledsen. Han har noll makt över sitt välbefinnande och ingen som tar det på allvar. Hur ska bup kunna rädda honom när han inte ens är trygg i sitt hem? Du verkar bara vara villig att styra upp det som inte direkt påverkar DIG, dvs skolan. Ta ansvar!

Hur har dagen varit, TS? Vad sade de på BUP?

Kan bara hålla med. Bort med de faktorer som skadar ditt barn och sök hjälp åt honom omedelbart, helst igår.  

Men för fan! Dumpa karln och säg upp kontakten med din häxa till mor. Se sedan till att din son får hjälp. Sluta utsätt honom för en massa skit. Han vill ju ta livet av sig! Vad sitter det i?

Håller med ett flertal här om att du måste utesluta pappan och din mor ur din sons liv. De utgör den största rädslan och otryggheten i pojkens liv.

Tänk dig själv att alltid komma hem från något jobbigt (som i det här fallet skolan) och inte känna sig trygg där heller.

Din son känner sig inte trygg någonstans och ser ingen annan utväg än att ta sitt liv. Det är fruktansvärt.

Han har under hela sin uppväxt blivit utsatt för övergrepp,mobbing och misshandel och behöver nu bryta mönstret helt. Byte av skola, miljö och människor. Han behöver få börja om på nytt med den enda trygghet han vet..DU.

Vet att det kan vara svårt att bara flytta men försök på alla sätt du kan. Och naturligtvis också kontakta en barnpsykolog och någon stödperson som han kan lita på.

Det är lätt för oss alla andra att säga, dumpa hit och dumpa dit.
Men vi vet egentligen inget eller otroligt lite om situationen.

Det vi vet mer eller mindre är att ett barn har skrivit självmordsbrev och faktiskt tagit steget så långt att barnet försökte. Då är saker ganska akuta.

Många har säkert inte upplevt detta och det tillstånd av handlingsförlamning och panik man kan känna som förälder. Man blir otroligt maktlös. DET ÄR ENS BARN!

Även om man nu skulle fantisera om, bort med allt ont ur barnets liv så finns ändå dessa upplevelser kvar. Upplevelserna sitter kvar och även självmordstankarna.
Dessa tankar måste barnet få hjälp med.
Vi vuxna kan sätta ord på våra upplevelser. Det kan vi oftast för att vi har någon form av livserfarenhet. Det har inte ett barn och därmed svårare att sätta ord på händelser och genom det kunna bearbeta.

Kanske inte det bästa ur barnpsykologiskt att börja utesluta människor just nu. Det värsta som kan hända är att barnet känner en massa skuld. Den skulden är inte bra i kombo självmordsförsök. Det brukar leda till ett nytt försök. Eller ökar risken för det väldigt mycket.

Det bästa är nog att BUP tillsammans med mamman och barnet hittar långsiktiga lösningar. Samt att inte förglömma att mamman också behöver stödsamtal i sina upplevelser. Vilket hon så fall får via kurator kontakt på BUP.

Dessutom verkar mamman en positiv person och det är viktigt. Jag förstår henne att man vet inte riktigt vad man ska göra i detta läge. Det blir inte bättre av att belägga en massa skuld på mamman.

Jag har också full förståelse för om mamman inte orkar, har tid eller på annat sätt ge denna tråd någon energi. Det andra är viktigare och det krävdes nog ganska mycket mod att behöva vända sig hit... Men det viktigaste är att mamman vill göra något och faktiskt gör något. 

Att barn försöker och ibland också går hela vägen är något som faktiskt händer. Då är det viktigt att alla positiva människor samlas runt barnet och stödjer barnet. Samt att vi backar upp anhöriga till barnet. Det gör man inte genom att kasta pekpinnar och skuld.

Jag är glad för mammans skull att hon har ett barn som signalerar hjälp. Vågar knappt tänka på alla dem som råkar ut för att förlora sina barn och där det aldrig fanns signaler. Leva med det är nog ett rent helvete.. Alla tankar om,, Varför såg man inte och varför gjorde man inte allt det där.

Fick hjälp via BUP om mitt egna barn och det är jag otroligt tacksam för idag. Många av de faktorer som jag trodde, var inte alls orsaken till att mitt barn mådde så dåligt. Oavsett har mitt barn utvecklats till något väldigt positivt. Det tror inte jag att man fått uppleva utan BUP

Mamman har mitt stöd i detta.