Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Jag tror det har att göra med ofrihet- att vi trots vårt välbärgade samhälle inte får ut det vi behöver av livet. D.v.s. meningsfullhet.

Vi har fastnat i föreställningen att vi måste jobba, jobba , jobba. Men sanningen är ju att många blivit fråntagna möjligheten att göra just det.
Istället går ju folk på "hitte på jobb" som innebär sysselsättning utan mål och mening. Ekvationen stämmer liksom inte när man påstår att vi måste jobba för att hålla igång ekonomin, men detta arbete genererar ju bara meningslöshet. Och det kostar pengar. 

Vi ska känna oss lata- det är ju vad Sverige går ut på. Samtidigt har vi massa saker som faktiskt behöver göras. Vi har en stor grupp med människor som lever med dagliga trakasserier- hundratusentals människor i Sverige utsätts för stalking varje år. Det är klart att det tar på psyket- men vi är ju så underbart underutvecklade när det gäller att ta hand om just vårt psyke. 

Jag är övertygad om att arbete i rätt form är vägen till välbefinnande- men en förutsättning är ju att det handlar om meningsfull sysselsättning.

De som har slussats ut en gång av systemet, kan ha väldigt svårt att hitta en väg tillbaka. Jag har själv ett snart tio år långt utanförskap bakom mig- jag kan inte förkovra mig på grund av att bidragen jag går på inte tillåter mig att göra det, och hur ska jag få en arbetsgivare intresserad utan uppdaterade kunskaper?

Varje försök från min sida att ta mig ur detta, har lett till just utmattningssyndrom- därför att "staten och systemet" påstår sig vilja att jag ska ut i arbete, men incitamenten saknas. Det jag får göra, är att när jag går på en arbetsmarknadsåtgärd, får jag passa på att samtidigt försöka hämta upp min kompetens- för det får jag. 

Men detta innebär för min del att jag sitter med mångdubbelt arbete under dessa perioder- och en löjlig ekonomisk ersättning som utgör 1/3 av vad jag hade i lön för 20 år sedan. Tyvärr innebär denna belastning oftast en tur rakt in i den berömda väggen.

Och så går åren....

Men jag genererar bisarrt nog också en massa annat meningslöst arbete åt andra människor. Nämligen de tjänstemän som sitter på flera olika myndigheter och mäter och analyserar och tar reda på vad jag sysslar med. De får till skillnad från mig, riktiga löner. 

Visst!  Jag behövde hjälp med min stalker som gjorde livet till ett helvete, men det gick ju inte att få hjälp mot den "sjukdomen". jag kämpade mot fanskapet i decennier. Lagstiftningen räckte inte till. vad skulle jag göra? Kontakta Hells Angels? Jag skötte mitt liv och jobbade på, tog hand om barn och anhöriga- ingen hjälp där heller. Så utsattes jag till slut för mordförsök. Och blev ett s.k. brottsoffer på heltid. Har jag inte bett om hjälp? Jo, tusentals gånger. Men kvinnor som inte snällt lägger sig ner och dör för att angriparen vill det, finns inte. Och eftersom jag överlevde finns brottet inte heller....

Ja, jag var också undersköterska, som brände ut mig. Skolade om mig och sitter idag med studieskulder upp över öronen- och kan inte jobba på grund av det här:Har jag skapat denna situation alldeles själv?

Jag anser att du har fel- för det beror ju på varför du är arbetslös- en dålig ekonomi ovanpå arbetslösheten kan göra att du tvingas flytta till ett nytt ställe där det är svårare att få jobb, eller att du inte kan flytta om du erbjuds jobb på annan ort.
Man är inte ledig när man går på a-kassa om du trodde det- man ska sitta och rapportera allt man gör. Det är inte bara negativt - men det tar tid från det man borde göra- söka jobb.Och när man inte jobbar har man inte heller semester- man "jobbar" ju egentligen jämnt...

En annan sak är att arbetsmarknadsåtgärderna är så förbannat ineffektiva- man får ju inte förkovra sig, utan ska söka jobb på samma meriter år ut och år in...

Det är inte alla som gillar att gå hemma och dra- för många har ju jobbet en social betydelse. Tanken att straffa ut arbetslösa är gammal och förlegad. Och dessutom straffas de arbetslösas barn ut. 

Ja, de stämmer med mina erfarenheter av vissa antällda på både 80-och 90-talet. Men det var inte bara de äldre, utan unga människor som satt i rökrummet hela arbetspasset och lät mig och andra "timmisar" ta slitgörat. 

Sedan vet jag inte om man är så förbaskat effektiv nu förtiden-tycker det verkar vara mycket idiotarbete som egentligen inte bidrar till produktivitet.Jag har också jobbat med unga människor inom psykiatrisk vård, och en tydlig skillnad jag märkte var ju att ungdomarna från välbärgade områden var mycket mindre förberedda på små motgångar. Det var de som inte klarade av att pojkvännen eller flickvännen gjorde slut. Medan unga från arbetarklassen kunde vara med om bra mycket tuffare saker och klara sig bättre. 
 

Det förklarar inte varför så många unga drabbas av cancer...Ja, kanske....men det är inte omöjligt att vi har mer cancer på grund av vårt stressade samhälle, för de saker som förr orsakade cancer- som t.ex. farligt arbete- har väl också minskat. Idag har vi robotar som kan göra dessa uppgifter.

Vi vet väldigt lite om vilka epigenetiska effekter stress har på våra gener. En del tror att stress hos ofödda leder till ökade fall av t.ex. autism.

Här i Sverige har vi alla förutsättningar för att bedriva forskning kring t.ex. krigsskador, men troligtvis anses det inte vara intressant, för att vi inte har avrit i krig på länge (förutom de som ger sig av frivilligt i krig).

Men krig är också stress, och vi kanske inte ska vara så säkra på att inte de skador som drabbar många, är av exakt samma sort. Vi är inte resistenta mot psykisk stress.  

Om cancerfallen hos unga ökar för att de skaffar barn sent, så tror jag att det helt enkelt beror på att gifterna helt enkelt ackumuleras i fostren- i barnen alltså. Vuxna kvinnor hinner alltså inte göra sig av med de cancerframkallande ämnena, och när barnen kommer, är de redan s.a.s. dekontaminerade.   

Man måste komma ihåg att det finns mycket man inte ens kan forska på. Och psykisk ohälsa och trauma forskas det knappt alls på , i sammahanget epigenetik. Det görs det däremot i länder som har krig. Jag tror mycket av det fysiska våldet har övergått till psykiskt våld, och att det är mycket farligare än man tror. 

Varför har vi så mycket mobbing på jobbet, förresten?

Jag tror också att väldigt många utsätts för en typ av våld som inte ses i statistiken, därför att det inte går att lagföra för dessa brott. Som t.ex. ekonomiskt våld som nästan bara kvinnojourerna tycks känna till. Det innebär att en människa blir av med antingen sin lön eller inte kan arbeta på grund av en speciell typ av våld i hemmet. Det kan handla om hot mot barnen t.ex. Och då finns det väl inte heller annat att göra än att sjukskriva sig och stanna hemma. 

Ja, men jag för min del kan ju jämföra med att arbeta - och inte bara vanlig heltid utan 60 timmars veckor med både dag-, kvälls- och nattpass och nu gå och stämpla, och för min del är det här mycket mer stressigt. När man gick hem efter sina arbetspass var man ledig, men så känner jag aldrig nu. Det är stressigt att inte känna att man gör någon nytta- fast det är ju egentligen också ganska hysteriskt...

Det känns kränkande att hela tiden behöva "rapportera" vad jag gör, Har funderat på att börja skriva in att jag rånat banken och trycker sedlar på nätterna, för att se om det blir någon reaktion... 

När man stämplar har man inga arbetskompisar heller. Och att sitta med en inkomst som är 1/3 av vad man haft tidigare är inte heller något vidare.

Om man tycker det verkar så slappt och roligt, varför arbetar man då? Hoppa av jobbet och lämna det till  någon som uppskattar det istället, vet jag...