Jag hoppar också in i gänget! 31 år, väntar tredje barnet. Beräknat 6 januari. Hade ett MF i höstas (i vecka 11, så ganska sent). Jag är inte sådär överlycklig än utan vi får se hur det går denna gång, är lite rädd för samma sak igen...mina tidigare barn är 4,5 och 3 år.
Grus grus
Självklart är jag också glad och även tacksam över att vi kan bli gravida hyfsat lätt. Dock gnager den där oroskänslan. I höstas när jag plussade blev jag överlycklig och planerade så stort. Det vågar jag inte den här gången. Ska göra ett privat VUL och se så den lever nån gång här framöver.
Hoppas alla i tråden mår bra! Jag mår bra, än så länge. Är ganska trött dock, men det brukar man väl vara såhär på slutspurten innan sommarledighet ;) jag pluggar 100% och jobbar ca 50% så jag har mig själv att skylla antar jag :)
Grus grus
Jag tänkte boka ett privat VUL i vecka 10. Om det nu går bra tills dess. Hoppas det går vägen den här gången :)
Hej alla brudar!
Har följt den här tråden ivrigt, dock aldrig skrivit, typ. Jag har mått för illa för att kunna tänka typ. Och varit för trött för att ihop ett meddelande. Idag tänkte jag äntligen slänga iväg ett meddelande och beklaga mig lite ;)
Först, beklagar till er alla som fått missfall och oavsett blod (gammalt eller färskt) skulle jag ha kontaktat specialistmödramottagningen där ni bor för ett ultraljud (ta i med HUR oroliga ni är). När jag hade ett MF i vecka 11 i höstas startade det med ljusrosa flytningar som sedan övergick till rejäla blodblandade slemmiga flytningar och sedan en liten "miniförlossning" med kraftig mensvärk och där hinnorna och allt kom ut, sedan "efterblödde" jag ett par veckor, typ avslag. Vid mina fullgångna graviditeter (2 stycken) har jag aldrig blödigt, har dock hört att det är vanligt. Kontakta vården!
Nåväl, nu till läget! Läser att trötthet diskuteras. Jag är i vecka 12+1 idag och väntar tappert på att denna trötthet ska ge med sig, dock har jag mått sjukt illa men det har lugnat ner sig så jag borde vara glad, men nu besväras jag ENORMT av tröttheten som hänger kvar. Suck! Nog har jag varit trött i mina tidigare graviditeter också, men såhär trött kan jag inte minnas...
(tvillingar? hoppas inte).
Mina barn har långledigt (8 veckor) över sommaren och de dagar min sambo är och jobbar (han börjar semestern om 2,5 vecka) känner jag mig som världens sämsta morsa, jag orkar tamejfan ingenting ju. Idag har vi inte varit utanför dörren. Ipads och teve för hela slanten blir det. Igår var vi också inne hela dagen, jag sov i vardagsrummet och vaknade när de slogs och sådär (ni har inte Årets Mama här 
). Klockan 16 orkade jag masa mitt feta arsle till badhuset igår och barnen var överlyckliga.
Jobbar 70 % natt och behöver väl inte ens nämna att jag har ångest och tycker det är asjobbigt. Var sjukskriven ett par veckor i månadsskiftet maj-juni pga kräkningar och trötthet, fick Lergigan Comp och kräktes liiite mindre men klarade inte av att jobba då.
Det känns som att hela livet är satt på paus till jag återkommer till mitt normala glada, effektiva och aktiva liv. SEX månader till bara. Jag har ett hopp om att den här sjukliga tröttman går över till vecka 15 eller nå, jag orkar inte ens dammsuga vardagsrummet nu, knappt hänga en tvätt, är liksom håglös, initiativlös och trött. Stackars mina barn, och min sambo med. Inga fler barn här efter denna kan jag LOVA på HEDERSORD.
Tack för att ni lyssnade på min klagosång. Nu ska jag laga mat och sedan KANSKE jag orkar cykla med barnen till lekparken. Kanske.
Tack för peppen kindofnothing! Barnen (3;1 och 4;7 år) verkar inte lida av att vi gör noll och ingenting. De tjatar inte om att göra något utan lallar på här hemma med diverse upptåg och river ut hela huset du skulle se vårat vardagsrum *tar mig för pannan*
Angående oro så skulle jag försöka släppa den om du inte blöder! Men jag är inte så överdrivet orolig av mig...det finns liksom inga garantier. Försök att lita till att allt är som det ska, oftast är det ju trots allt det 
Znö - jag skriver under på allt du skrivit om tröttheten, jag är ledig 8 veckor från jobbet, vilket ju innebär att barnen är hemma också 
känner mig också som världens sämsta mamma som inte har ngn ork till ngt. Igår em var jag pall i soffan när lilla grabben följde med kompisen hem. Så du är inte ensam om att ha noll energi, du ska se tvätthögarna här hemma. Barnen har inte ett enda plagg i lådorna utan allt ligger i ovikta högar. Jag hoppas det vänder snart.
WiMe06 - mina är 4,5 och 3 så de är lite yngre men kan ändå roa sig själv en del. Nyss hade vi dock världens meltdown (bråk om småsaker som tog oändliga proportioner) de blir lite uttråkade av detta ständiga slappande. Nu kom sambon hem - Thank God!
Den härliga sommaren gör ju inte saken bättre heller tycker jag, det är ruggigt kallt ute tycker jag. Hade det bara varit sol och varmt så hade ungarna lätt klarat sig med poolen ute på trädgården en hel dag och jag hade kunnat ha koll från solstolen. Nu är mina ute i området och laddar batterierna för simskola om en timme. Nu får du vila ut
Hur har ni det med illamående och trötthet? Mitt illamående verkar fasen inte vilja släppa och tröttheten är fortfarande stor, tur man har en liten hemma som sover middag två gånger om dagen så man hinner sova med hehe. Längtar efter sparkar, en liten kula och rul!!! Inte långt kvar till allt de nu :)
trött, håglös och helt matt av bara finnas till.
Fick telefon från läkaren om GBS -streptokocker B i urin. Ska få antibiotika. Någon med erfarenhet kring detta? Hjälper en kur eller kvarstår:återkommer problemen fram till födseln?