mirakelspektakel skrev 2015-11-24 11:11:58 följande:
Jag har gråtit så mkt sen igår kväll att jag typ ser ut som en hög Rudolf med röda mulen. Jag tappade det totalt igår efter förlossningskursen, jag gick dit själv, min sambo har gått förr och tyckte inte de var något att ha och vem är jag att tvinga med honom? Men efter det kände jag mig så fruktansvärt ensam. Han säger att med sina söner så blev det inte verkligt för honom, för än han höll dem i sin famn. Han är en fantastisk pappa.
Men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera ointresset som jag upplever från hans sida. Det blir ju extra tydligt när man ser hur alla andra blivande fäder sitter och klappar på deras partners magar och följer med på alla besök hos BM, är delaktiga i alla inköp och planering som har med bebis att göra. Visst kan han hjälpa till och fixa något om jag ber honom, men han har ingen egen drivkraft eller intresse. Jag fattar att det blir skevt att jag är heltidssjukskriven och typ kan lägga en månad på vilken vagn vi ska köpa, medan han jobbar 100% och tar det största lasset när det kommer till barnen som vi har ca 80%.
Hur intresserade/delaktiga är era partners?
Känner igen mig i allt du säger! Min sambo är en fantastisk pappa på alla sätt, men han har aldrig visat intresse i graviditeten. Har också känt mig så ensam och tittat på alla den där papporna som klappar sina kvinnors mage och ser så stolta ut.
Har talat om detta tusen gånger för honom, och efteråt känns de alltid krystat att han plötsligt lägger en hand på min mage bara sådär. Jag tror att dom har svårt att förstå hur det faktiskt känns för oss och att de liksom redan "finns ett liv för oss" medens de inte börjar förrns bebis är ute för dom. Vi börjar liksom vår tid med vårt nya barn 9 månader innan dem. Om dem inte verkligen har lätt för att knyta an till barnet redan i magen, men vanligast är nog att dom har lite svårt för det. Vilket är otroligt jobbigt för oss ...
