mitthemligajag skrev 2015-12-14 07:57:50 följande:
Blir så blir chockad varje morgon när jag går in här och läser, att inte en enda bebis har kommit till världen än! Hur många aktiva kan vi vara här i tråden? :)
Jag har nog inte accepterat än att det faktiskt kommer hända snart. Blir fortfarande förvånad när det ilar i ljumskarna eller magen rör sig, trots att jag nu vet att huvudet ligger väldigt långt ner och att jag har en hel del sammandragningar. Jag menar, jag har sett dem på en kurva liksom. Antagligen för att smärtan skrämmer mig. Vill inte ens acceptera den lilla smärtan jag har nu, varje gång någon sorts ont kommer blir jag livrädd att det ska stanna kvar, men så försvinner den "alltid".
Jag är inte redo, jag har så mycket kvar jag vill göra, men orken räcker inte alltid så försöker prioritera de saker jag tror jag kommer sakna mest. Denna veckan träffa en vän som jag vet det aldrig kommer bli detsamma med- hon är medvetet barnfri och inte vidare intresserad av lära känna andras barn, all respekt för hennes öppenhet med det tycker jag.
Och bio, jag som älskar bio, men sambon har lovat att jag ska få gå så snart jag känner för det och det funkar för bebis och oss.
Denna veckan slutar jag jobba också- det känns som en enda vecka full av avsked. Som tur är behöver jag inte tömma mitt skåp, det hade bara varit för mycket just nu ihop med min ångest inför förlossningen, hade känts som när min chef plockade bort alla sina saker inför sin cancerbehandling i vintras.
Som tur är är sambon ledig över julhelgerna så vi är lediga tillsammans, känns som något att se fram emot iaf. För jag vägrar tro att bebisen kommer då:)
Nu märker man att folk verkligen räknar bort mig, även min familj: vi firar jul hos er- om du inte ligger på BB. Vi ses på annandagen - om du orkar.
Till sambon- ska du verkligen gå på julbord till helgen? Vågar du det?
Jag hatar det. Verkligen avskyr det. Att bli behandlad som en mindre vetande, överkörd.
Fick en blomma i lördags av en jag jobbat tillsammans med i ett projekt. Och en kram " tack för ett gott samarbete"
Jag ska inte sluta, inte dö, ville jag skrika. Jag kommer tillbaks, vi ska jobba tillsammans i höst igen, med samma projekt, jag ska tom komma på möte under våren.
Jag vill inte ha kramar och blommor och avsked.
Förlåt, idag är verkligen ingen bra dag.