Överdrivet lång sorg över förlorad hund

Ingen som har en tanke? 

Tycker inte det verkar konstigt... Hade en hund som blev sjuk och fick avlivas när jag var nio, sörjde som fan och sen från och till i flera år

Ja, fast jag är ju vuxen.

Förstår inte varför det skulle va konstigt, en hund är en familjemedlem, inte skulle du tycka det va konstigt om det var en förälder eller ett syskon du behövt lämna?

Jo.. fast det är ju ändå "bara" en hund (är det generella resonemanget iaf). Önskar så att jag kunde släppa detta, men hur?

Det är inte konstigt alls att man sörjer en förlorad vän

Hej. Vi tvingades avliva vår hund "Hästen", ja hon hette så, för snart två år sen. Det var det värsta jag har varit med om. Jag blev sjuk av sorg. Alltså sjuk med ångest och hjärtklappning. Grät jämt. Jag höll nog på så i ett år minst. Nu, idag, kan jag tänka på henne utan att gråta. Vi köpte ett nytt Monster en månad efter men jag var helt förstörd iaf. Jag har haft flera hundar innan men ingen av dom har det blivit som det blev med den här. Det går inte förklara. "Hästen" var väldigt speciell och stod mig så nära.

Jag känner vuxna som sörjer sina hundar som antingen har omplacerats eller blivit tvingade till avlivning pga sjukdom. Det ÄR verkligen inte konstigt. En vän till mig drömmer om din älskade hund som hon lät avliva för 1,5 år sen. Hon vaknar gråtande. Så det är inget konstigt. Låt det få vara så.
Kram

Tack alla för era svar. Jag tror att en stor del i det här är att jag har en del uppdämd, obearbetad sorg som kommer upp nu. Fick/tog aldrig riktigt chansen att sörja honom ordentligt tror jag utan fortsatte som om inget hänt i princip. Ville/förväntades inte att sörja direkt efteråt dessvärre. Jag vet att jag kommer över honom snart och bara att få uttrycka detta i text har hjälpt.

En dag ska jag ha en hund eller katt igen men det får vänta. Tror dock att jag aldrig kommer att hitta någon så speciell som den vovven var

Ps, jag trodde inte heller att jag skulle hitta en hund som va så speciell som Hästen, men monstret vi har nu är väldigt speciell och jag älskar henne massor. Hoppas du kommer att få uppleva det, du också.

Härligt att du fått en ny i ditt liv. Så skönt att prata med folk som förstår denna typ av saknad och jag hoppas jag också får uppleva det du har en dag igen.

Jag saknar fortfarande, efter 20 ÅR min första hund. Inte så jag går och tänker på det, men då och då slår det mig. Jag saknar hunden som jag bodde hos för 7 år sedan (den avlivades medan jag bodde där). Jag sörjer min St Bernard som jag tvingades avliva för nästan 10 år sedan, hon var tre, för hon blev sjuk.

Nej, det är inte konstigt, och nej, du är inte ensam.

Tack, behövde verkligen höra det där. Saknar tyvärr någon att ventilera det här med så glad att ni finns.