Finns det fler ensamstående föräldrar som är långtidsjuskrivna el långtidsarbetslösa och har mkt liten el ingen inkomst?
Önskar diskutera och prata med dom som förstår hur det är att ha barn som växer upp på existensminimum i dagens Sverige, där dom flesta andra har en helt annan standard och skillnaden blir så tydlig.
Men jisses, är det alldeles förbjudet att tycka det är jobbigt att inte ha råd med saker?
Folk som inte haft ont om pengar under en längre tid har ofta svårt att förstå hur mycket det påverkar vardagen. Jo man skulle ju spara ihop till en veckas stugsemester i sommar men så lossnade sulan från vinterkängorna och man snubblade och pajade glasögonen. Och de marginalerna finns inte.
Och nu kommer väl nån snusförnuftig jävel och säger att vinterkängor finns på loppis och glasögon kan man få fondbidrag till. Som om att man kan bygga upp hela sin tillvaro på luckor, tillfälligheter, tur. För att inte tala om all tid och energi det tar. Den som inte gnetar röven av sig är lat och får skylla sig själv.
Ursäkta om jag kapade ämnet lite, TS jag förstår dig, det är tungt trist, alla har inte samma förutsättningar men det är svårt att vara den som är sämre lottad. Framför allt när man har barn och vill ge allt som alla andra har. Du har tid och kärlek att ge iaf och det är inte alla medelklasshem som kan erbjuda det.
Men jisses, är det alldeles förbjudet att tycka det är jobbigt att inte ha råd med saker?
Folk som inte haft ont om pengar under en längre tid har ofta svårt att förstå hur mycket det påverkar vardagen. Jo man skulle ju spara ihop till en veckas stugsemester i sommar men så lossnade sulan från vinterkängorna och man snubblade och pajade glasögonen. Och de marginalerna finns inte.
Och nu kommer väl nån snusförnuftig jävel och säger att vinterkängor finns på loppis och glasögon kan man få fondbidrag till. Som om att man kan bygga upp hela sin tillvaro på luckor, tillfälligheter, tur. För att inte tala om all tid och energi det tar. Den som inte gnetar röven av sig är lat och får skylla sig själv.
Ursäkta om jag kapade ämnet lite, TS jag förstår dig, det är tungt trist, alla har inte samma förutsättningar men det är svårt att vara den som är sämre lottad. Framför allt när man har barn och vill ge allt som alla andra har. Du har tid och kärlek att ge iaf och det är inte alla medelklasshem som kan erbjuda det.
Tack alla som skrivit.
Jag kanske var otydligt med syftet med tråden men det var just att ha ett ställe där man kan prata av sig med dom som känner likadant och som varit i likande situation under längre tid.
Jo det är ofta väldigt givande att diskutera med andra i likande situation. Om man har en speciell sjukdom att kunna prata med andra som har liknande, el barn med särskilda behov tex. Inget konstigt el ovanligt alls. Det är många som gör det och det är ofta stärkande för individerna så jag tänkte just något liknande för föräldrar som är långtids fattiga tex sjuk och inte ser en förändring jättenära och att det inte handlar om en kortare tid medans man pluggar el liknande och vet att man har en bättre framtid utan mer "långtids fattig"
Det var inte alls menat som en tråd för att dom som INTE befinner sig där el gör det men INTE ser meningen i att skriva av sig till andra som signaturen Doris tex. Du hittar säkert ett annat forum där det känns meningsfullt för dig att skriva.
Tack alla som skrivit.
Jag kanske var otydligt med syftet med tråden men det var just att ha ett ställe där man kan prata av sig med dom som känner likadant och som varit i likande situation under längre tid.
Jo det är ofta väldigt givande att diskutera med andra i likande situation. Om man har en speciell sjukdom att kunna prata med andra som har liknande, el barn med särskilda behov tex. Inget konstigt el ovanligt alls. Det är många som gör det och det är ofta stärkande för individerna så jag tänkte just något liknande för föräldrar som är långtids fattiga tex sjuk och inte ser en förändring jättenära och att det inte handlar om en kortare tid medans man pluggar el liknande och vet att man har en bättre framtid utan mer "långtids fattig"
Det var inte alls menat som en tråd för att dom som INTE befinner sig där el gör det men INTE ser meningen i att skriva av sig till andra som signaturen Doris tex. Du hittar säkert ett annat forum där det känns meningsfullt för dig att skriva.
Jag lever inte riktigt på minimum, men inte långt över. Har bara deltidsjobb och är ensam med barn. Visst finns det mycket gratisnöjen, men det känns ändå pissigt ibland och det kan vara skönt at prata av sig. Förstår inte varför folk tycker att det var konstigt att TS vil det. . .
Är långtidssjukskriven och inget arbete att gå tillbaka till. Är 100% ensamstående och vi lever på mindre än hälften av existensminimum.
Det är svårt att vara fattig men inte alls så svårt som jag innan föreställt mig det. Eller det är svårt på ett annat sätt än vad jag tidigare trott. Det svåraste är inte att få pengarna att räcka till (även om det är rätt tufft) utan det som är mest knäckande är osäkerheten och oron. Att inte veta varifrån/om pengarna kommer nästa månad, var man ska bo om ett halvår, hur länge sjukdomen/fattigdomen kommer att pågå.
Men inställningen är viktig. Utan rätt mental attityd går man under. Med rätt mental inställning klarar man av att leva på luft och vatten och se det underbara och fina i de små tingen.
Jag har inte alltid levt så här. Och kunde aldrig i mina vildaste fantasier tänka mig att välfärdssystemet är så nedmonterat som det är och att det i princip saknas ett socialt skyddsnät nuförtiden.
Är långtidssjukskriven och inget arbete att gå tillbaka till. Är 100% ensamstående och vi lever på mindre än hälften av existensminimum.
Det är svårt att vara fattig men inte alls så svårt som jag innan föreställt mig det. Eller det är svårt på ett annat sätt än vad jag tidigare trott. Det svåraste är inte att få pengarna att räcka till (även om det är rätt tufft) utan det som är mest knäckande är osäkerheten och oron. Att inte veta varifrån/om pengarna kommer nästa månad, var man ska bo om ett halvår, hur länge sjukdomen/fattigdomen kommer att pågå.
Men inställningen är viktig. Utan rätt mental attityd går man under. Med rätt mental inställning klarar man av att leva på luft och vatten och se det underbara och fina i de små tingen.
Jag har inte alltid levt så här. Och kunde aldrig i mina vildaste fantasier tänka mig att välfärdssystemet är så nedmonterat som det är och att det i princip saknas ett socialt skyddsnät nuförtiden.
Vänta bara tills ni blir pensionärer!
Jag har jobbat hela mitt liv sen jag slutade skolan, och min pension efter skatt är 8.300:- Det blir man inte fet på. Så är det att vara kvinna och ha jobbat i ett tungt och dåligt betalt kvinnoyrke.
Bo och äta måste man, och så mycket mera räcker inte pensionen till. Ska man ha nåt "nytt" i klädväg så är det second hand som gäller. Och varenda krona jag kan spara går till julklappar och födelsedagspresenter till mina sex barnbarn.
Även när man blivit gammal kan man önska sig lite guldkant på tillvaron, som t ex ett restaurangbesök eller någon liten resa, men det är bara att glömma.