Varför vill man bo på landet/i en liten by?

Det är väl bra att några unga stannar kvar i glesbygden? Annars skulle den ju försvinna. Och jag vill gärna bo på landet eller i ett mindre samhälle, dock inte för långt från en storstad. Det finns många som inte vill bo "mitt i smeten" eller i någon förort och det finns många skäl till detta.

Har du frågat?

Det är ju inte bra att skaffa barn bara för att ha något att göra samt bli försörjd av staten. Å andra sidan behövs det fler barn i Sverige.

De jag känner i glesbygden som fick barn tidigt jobbar antingen som undersköterskor eller personliga assistenter, eller så har dig utbildat sig till något eller så blir de försörjda av sin partner. (Ibland har de företag ihop t ex). Upplever inte att det är så vanligt att långvarigt gå på Soc och skaffa barn efter barn, det är nog vanligare i vissa förorter.

Jag har bott så i många år och förstår inte heller varför man vill bo så :) Nu bor jag i stan för första gången i mitt liv och kommer nog aldrig mer bo på landet. Fördelarna med landet var att vi hade nära till skogen och en stor altan med pool. Det kan man ju visserligen även få i stan men då kostar det ju...

Jag bor i en storstad och längtar tillbaka till de by där jag växte upp, som har cirka 5000 invånare. I den byn tar det bara 50 minuter in med bil till innerstaden i Stockholm, det tar 35 minuter till Uppsala och 20 minuter in till närmsta stad som har alla affärer man behöver. =) Jag hatar att bo inne i staden, det är stressigt, det är för jävla mycket trafik, det är skumt folk ute på kvällarna, på en vanlig tisdag går folk klädda som att de ska gå på fest (man klär sig sällan fult och bekvämt) utan det ska alltid se bra ut. Jag förstår inte alls hur man kan vilja skaffa barn i en storstad. Vart ska barnen leka? Vart ska de springa runt och bara vara barn? Man vågar ju knappt ens släppa ut dem pga all trafik. Det enda positiva med en storstad är just det att man har allt i gångs-cykelavstånd, vad mer?

Sedan beror det ju massor på hur man är som person. Jag är en sån som vill ha lugnt och skönt och som bara behöver en affär i närheten, så länge det finns mycket natur och många barn runt omkring så ens egna barn har andra att umgås med. Men i starstaden, nej staaaackars ungar :(

Kan tillägga att vi har både egen villa, stor fin trädgård och landsbygden runt knuten. Det skulle vi aldrig ha råd med om vi bodde närmare storstan. Samtidigt är det inte längre än att vi kan åka in till Stockholm över dagen eller till Uppsala eller Västerås över en kväll, vilket räcker för oss.

Fel och fel... jag menar bara att på landsbygden eller på mindre orter bryr sig folk inte lika mycket om hur de ser ut, de klär sig bekvämt. I storstaden kan folk knappt gå ut utan att stå framför spegeln i en timme och klä sig i de finaste kläderna man har, även om man bara ska till affären... På landbygden är folk.. FOLK, man är på ett mycket mer avslappnat sätt. Folk i storstäder är mer "uptight".

"På Danderyd" som i "på Danderyd sjukhus", det jag ville säga med det är att jag är alltför bekant med Stockholm, jag är ingen sådan som varit i Stockholm en gång och sedan snackar skit. I princip halva min släkt bor i eller kring Stockholm.

Jag bor i en storstad just nu, och som sagt.. jag vill inte bo i en storstad, så asocialt och stressigt. Och avundsjuk? På Stockholm? Verkligen inte, jag är inte avundsjuk på någon som bor i en lägenhet i vilken storstad det än handlar om, jag gillar inte storstäder. Betalar hellre 1 mille för att få flytta ut på glesbygden än att få 1mille för att flytta in till en storstad.

För att slippa oljud, trafik som spelar i ett varje ett varje natt dag eller kväll. Slippa alla människor som pratar, springer som dom gör i stan, kunna klä sig i skitiga mjukisbrallor och gå ut utan att någon ens bryr sig att titta extra på en. I stan känns de som man är mal-placerad, måste gå fin jämt. Tål inte stressen som är i en stad..

Håller med, fattar absolut inte varför folk lägger ner miljoner på att bo i en trång lägenhet mitt i stan... Eller jo jag fattar, det handlar om status. Men de fattar ju inte att alla andra som inte bor i stan tycker att det är sjukt patetiskt :P Vem vill bo i en trång lägenhet mitt i stan fullt med trafik och avgaser, nej förfan!

 

Håller med!
Har bott både på landet och i stora städer, och föredrar landet alla gånger! Bor nu med make och 2 barn 3 mil från närmsta stad, och 1 mil från byskolan. Kommer aldrig att flytta till stan igen.
Tycker inte om att gå i affärer och blir sjuk av stress av tempot i större städer. Här hemma kan vi ha det som vi vill, och se ut som vi vill, utan att bli dömda för det yttre.
Barnen lär sig massor om det som är viktigt - livsvillkoren för människan, var maten kommer ifrån och hur man klarar sig själv. De får möjlighet att tidigt ta stort eget ansvar, och lär känna massor av olika sorters människor i alla åldrar.
Sonen kan köra cross eller 4-hjuling varje dag om han vill, och dottern cyklar runt och fikar med alla ensamma pensionärer i trakten
Vi kan gå till skogen och jaga eller plocka bär och svamp utan att ens behöva ta bilen, och barnen kan leka precis var de vill och hur de vill, utan att behöva ta hänsyn till någon annan.
Älskar min trädgård, och alla goda frukter, bär och grönsaker jag kan skörda där.
Älskar alla djur som lever tätt inpå, både tama och vilda.
Älskar lugnet, tystnaden och den friska luften.
Älskar tryggheten i att känna alla som bor i närheten och att alltid kunna få hjälp och stöd om det behövs.
Älskar enkelheten i att kunna umgås med grannar och vänner utan att behöva bjuda eller bjudas, och att verkligen ha tid och möjlighet att verkligen umgås med människor.
Älskar alla lyckliga stadsbor som kommer på sommaren och njuter av att dela vårt liv.
Älskar alla mörka och tysta vinterkvällar ensam ute i mörkret med hundarna.

Och till TS:
Nej, det finns inte samma utbud i butikerna. Vissa matvaror får man beställa eller bunkra när man har möjlighet. Å andra sidan har vi massor av bra råvaror lättillgängliga som inte finns i stan. Nyskördade grönsaker, frukt, bär och svamp, direkt från skog och trädgård till matbordet. Eget kött, både vilt och tamt. Handlar nog mest om vilka maträtter man är van att laga

Ang jobb så finns inte en enda arbetslös ungdom här omkring. Däremot en massa driftiga egenföretagare och högutbildade som jobbar på distans. Vi tar hand om varandra och hjälper ungdomarna med deras första företag/jobb, så de kan ta över efter de äldre eller utbilda sig. Tipsar om kunder, tar över varandras jobb, fixar boende och resor mm.

Med de råvaror som finns i vårt kök behöver vi inta gå på restaurang. Blir besviken varje gång det ändå händer på att det mesta som serveras är av usel kvalitet... Och alkohol kan man väl dricka hemma istället om man måste?

Friluftsintresse kan vara så mycket mer än att besöka ett grönområde. Att ha ängar och skog runt knuten underlättar om man vill vistas ute mycket. Och för oss som jagar ofta och plockar mycket bär och svamp är det fantastiskt att slipa resa för att komma till skogen.

Bilbunden blir man. Vi tvingas åka till bibliotek, simskola och fotboll. Däremot slipper vi köra till crossbanan eller skogen, vilket hade blivit väldigt ofta för oss om vi bott i en större stad.

Förstår att det finns många som trivs bättre i stan än på landet, och hoppas att de flesta också förstår att det finns de som trivs bättre på landet än i stan.

 Min man jobbar över hela landet med arbetsmiljö/skyddsombudsman så boende i stan eller på landet spelar ingen roll där och jag är revisor. Vår närmsta matbutik är väldigt välsorterad och är det något som inte säljs där så är det bara att fråga så tas det in. Vi har inga direkta intressen som kräver att man bor på landet eller i stan. Har man en bra bil är pendling inga problem.

Bor du 15 minuter från ditt jobb så bor du väl knappast i en stor stad?

TS skrev att det kunde vara minst 15 km till närmaste "stad" - oftast har man ju inte så kort sträcka som 15 km till jobbet när man bor på landet. Jag uppfattade det som att det där med 15km syftade på att det är så långt till närmaste service i form av bank och Ica, typ.

Lyckligt lottade då, om ni inte har en massa grannar som vill åt samma svamp som en. Min erfarenhet är att det brukar vara rätt tuff konkurrens om utrymmet i skogarna närmast stan. Här hemma är ag garanterat ensam om jag går ut i skogen och slipper stressa för att " hinna först".

Nej, jag menar inte den lokala pizzerian. Eftersom just mat är ett av familjens stora intressen brukar vi försöka besöka lite bättre restauranger när vi har möjlighet, för inspiration och matglädje. Men som sagt var så motsvarar det sällan förväntningarna.

Och när det är dåligt vädret så klär vi oss därefter, eller tar bilen till någon inomhusaktivitet, eller sitter inne och myser precis som ni gör i stan

Skjutsandet änder man sig vid. Ingår liksom som en del av livsstilen. Lugnet och naturen när man kommer hem är så värt det!

Vilken sorts service då?

Det fenomenet har jag nog inte sett. Själv var jag 24 när jag fick första barnet men hade då högskoleutbildning och fast jobb.

Däremot i den mellanstora staden i närheten vet jag flera som fått barn i åldrarna 14-19 år.

Vad de jobbar med i byn du besöker är ju omöjligt för oss att svara på eftersom vi inte vet vilken by det handlar om.

Fast där kan jag tycka att an får vara med och styra lite som förälder också. Man kanske inte kan låta barnen gå på vissa fritidsaktiviteter om det inte funkar bra med kollektivtrafik, samåkning etc.

Men det känns inte heller som ett problem specifikt för landet!

Jag bor på landet och jag skulle låta mina barn åka själva med bussen från det att de är ca 8-10 år (såklart beroende på mognadsgrad och om de är själva eller med kompisar), vilket innebär att de skulle kunna få gå på aktiviteter inne i samhället. Hade vi bott i Stockholm eller annan större stad hade jag inte släppt iväg så små barn själva utan de hade fått nöja sig med aktiviteterna i området där vi bott, alternativt att man som förälder fått åka med varje gång. Så även om "stadsföräldrar" inte "bor i bilen" så måste de kanske "bo på tunnelbanan" för att kunna följa med sina barn till fritidsaktiviteter. Inte ända upp i tonåren såklart, en 15 åring kan självklart åka själv, men man måste nog följa med längre än vi måste följa med på landet.

Härikring där jag bor är det också vanligt att 15 åringar åker själva med mopeder och epatraktorer så om föräldrarna inte vill skjutsa jämt finns det lösningar.

Okej, jag skulle nog inte våga chansa.... Buss kanske, det känns mer "kontrollerat". Men på tunnelbanorna finns ingen som har koll och det är så mycket skumt folk (mycket bra folk också naturligtvis!), men det skulle vara så lätt att lura med sig barnen eller skada dem för folk som vill.

Olyckor kan hända när om helst och var som helst och precis som du säger är det inte hela världen att åka fel. Men jag skulle inte riskera att mina barn träffade "fel person". En tunnelbaneresa blir i det sammanhanget "lång" eftersom ingen ansvarig vuxen kan säga var, när eller hur de försvunnit. Det behöver ju inte ens skett på tunnelbanan, risken är nog tom större att det sker på vägen till/från stationen.

och även om det inte går så långt som att barnen skadas eller kidnappas så är det obehagligt att möta ungdomsgäng och parkbänksalkoholister, det kan jag tom tycka som vuxen så det är inget jag vill att så "små" barn ska behöva göra ensamma