Min dotter heter Disträ

Efter att ha kollat på inläggen en gång till, vill jag tillägga detta. Nej, jag tror inte att detta är vanligt, om jag jämför med hur jag uppfattar sonens kompisar. Jag har självdiagnostiserat att sonen har en liten släng av aspergers (finns på pappans sida). Just nu finns det ingen anledning att få detta bekräftat, han mår bra. Och ett enda inlägg stämmer inte in på honom, han tappar inte bort saker. Får han med sig en grej till skolan för att byta ut mot något annat, blir han alltid förvirrad och tar med allt hem igen sen, i stället för att riskera att glömma något.

1. Självdiagnostiseringar är ingenting värt.

2. Inte alla barn som är disträa har aspergers.

stämmer väldigt bra in på vår dotter som också är 9. Hon glömmer saker hela tiden, och tappar bort saker. Eller hon tror att hon tappat bort sina saker och blir helt hysterisk och gråter att dem är borta för alltid... så ligger det hon letar efter på köksbordet eller hennes skrivbord. Fastnar lätt i saker som tvprogram eller annat som intresserar henne. Att klä på sig och samtidigt titta på tv funkar inte alls. Då får man påminna flera gånger. Så glömmer hon ändå strumporna... 
Hon står på kö för att utredas för ADHD och inom autismspektrat.  

1. Sant, men min son har några typiska aspergers drag, fast saknar de flesta. Dessutom har hans pappa och storebror aspergers. Jag är inte ute efter att mina iakttagelser ska vara "värt" någonting, jag försöker bara beskriva situationen eftersom någon annan i tråden nämnt aspergers, ADHD etc. En barnpsykolog som känner sonen väl, men inte är specialist på aspergers, vill varken bekräfta eller utesluta "en släng av aspergers". Det är en obekräftad möjlighet. Inget skulle ju ändras om sonen fick en etikett. 2. Naturligtvis. Det har jag inte påstått, jag känner åtminstone 3 väldigt disträa barn som inte har en antydan till aspergers. Det känns lite som att du försöker idiotförklara mig, vilket verkar lite onödigt och off topic. 3. Vad vill du egentligen med dina pekpinnar? Du påpekar ganska självklara saker.

Men Gud vad folk utreder sina barn för minsta lilla grej. Vissa har sämre korttidsminne bara, gäller även barn!

Om det inte beror på stress; att man allteftersom blir disträ och senildement beror på att man tillbringar alltmer tid vid TV-skärmsmedia. Men symptomen som även följer är sedan fler och än värre, som t.ex. personlighetsförändringar, aggressivitet samt en långsam förtvining av hjärnan... ... Vänliga hälsningar, Pentra

Nu är inte att dottern är disträ den enda anledningen till utredning. Finns hur många andra tecken som helst. Själv har jag adhd och vi är väldigt lika. Jag har bett om en utredning för att min dotter ska få den hjälp hon behöver.

Haha när jag läste denna tråden blev jag påmind om min kusin som vid detta tillfälle kanske var 6-7 år. Vi hade badat och hans mamm håller upp ett par kalsonger han ska kliva i, varpå han fortsätter dagdrömma och trär in armen i kallingarna.

Vet inte varför men detta roar mig oerhört, speciellt om man känner honom. =)

Förmodligen har barnen som utreds fler svårigheter än att de är disträa. Att skriva att barnet utreds för exempelvis adhd tolkar jag som ett sätt att berätta att det korta minnet hos barnet är en del i en större problematik.

Simultankapacitet 

Min son var också väldigt disträ i den åldern.
Det gick över sedan.

Roligt att läsa om allas disträa barn, jag sitter här och ler 

Kan vara adhd, jag var och är sådan som vuxen också. Även mitt äldre barn. Även maken. Sedan föddes mitt yngre barn, och där flyter allt på lätt hela tiden. Han gör sig klar till skolan, tar på sig rena kläder, tappar nästan aldrig bort något, håller reda på läxor och skolböcker, minns saker som idrottskläder själv sedan han var 7, inga problem i skolan.Det enda han inte vill är att duscha regelbundet då det är tråkigt.

Han är helt enkelt neurotypisk i en familj där alla andra inte är det. 

Hej,

Om du känner dig orolig så tycker jag att du ska gå vidare med en eventuell utredning. Jag sållar mig dock till skaran av människor som tycker att alltför mycket, mer eller mindre "mänskligt" tvunget måste förklaras med diagnoser. Det är verkligen en enorm skara människor med olika diagnoser runtomkring oss idag. Vilket jag inte tror är hela sanningen faktiskt.

Men. Jag känner väl igen det du beskriver i både vår tioåring och vår tolvåring. Grabbar båda två som närmst har huvudet under armen. Det går i perioder, men just nu är det särskilt tioåringen som är "upp i det blå". Han glömmer massvis, hör ungefär hälften av vad man säger till honom och dagdrömmer för det mesta. Om jag tror det är onormalt? Inte det minsta.

/Linda

Men behövs verkligen en diagnos och en etikett på något som lika gärna kan vara ett personlighetsdrag?

Ni med barn som har eller utreder diagnosen ADHD och/eller Aspergers har era barn krupit innan de lärde sig gå?

Det verkar som att barn i den åldern har en liten disträ period? 
Har din dotter alltid varit sådan, eller är det något som har kommit nyligen? Har någon av föräldrarna (eller någon annan nära släkting) någon diagnos? 

Det du berättar om din dotter låter väldigt likt mig både som barn och som vuxen. Jag utreds just nu för adhd, och jag ser liknande symtom hos min 5-åriga dotter. 

Både jag och min dotter (som nu utreds för adhd) lärde oss krypa innan vi gick. Vi var båda väldigt tidiga dessutom, började krypa vid 6 mån och gå vid 8 mån, om det nu har någon betydelse. Varför undrar du det? :)

Vissa är mer disträa än andra. Så är det ju bara. Utan att de har någon diagnos eller något fel. I vissa perioder är det värre. Barn i 8-9 årsåldern har ofta en period med sämre arbetsminne pga att andra förmågor i hjärnan utvecklas så i den åldern kan det vara vanligare att glömma vad man håller på med mitt i. Jämför med barn i 6-årsåldern där det är vanligt att bli sämre i koordinationen ett tag medan hjärnan tar ett utvecklingssprång och kroppen växer. Man skämtar ibland om att sexåringar kan ramla på stället medan de står. På samma sätt kan 8-9åringar glömma vad de håller på med när de byter rum. Det kan ju även äldre göra och särskilt om man har mycket omkring sig. Vissa tappar lättare koncentrationen än andra. Och det är helt ok Består det så kommer hon nog att lära sig kompenserande strategier med tiden. 

 

Jag är och har alltid vatt så, men å andra sidan ska jag utredas för adhd och har två släktingar som är likadana som har adhd.

Säger inte att din dotter har adhd bara för det, för man kan ju ha problem med bara en eller några saker som är typiskt för adhd utan att ha det, vid adhd måste man ha ganska många olika sorters problem.

Men om du upplever att hon har flera andra problem som är vanliga för adhd eller någon annan diagnos så kan ju vara uppmärksam.

När jag läst era inlägg, samt diskuterat detta med vänner och familj så har jag kommit fram till en gemensam sak och det är "teknik".
Dagens samhälle är så prylbelagt att man nästan kan kräkas, i stort sett alla ungar från 6 års ålder har en egen telefon, surfplatta, dator eller dylikt, eller i alla fall tillgång till en. Betygen kryper längre och längre ner i åldrarna, utseendefixeringen är brutal bland barnen. 

Det är som att det inte är tillåtet att vara barn, man måste växa upp snabbare än blixten och tankarna far omkring som en ensam strumpa i en tvättmaskin som kör centrifug. Ungarna idag är pressade, antingen att bli något bra, eller se bra ut.

Skulle inte förvåna mig om en enorm våg av ätstörningar slår till på våra 9 åringar om 4 år. 

"Alla de vuxna var övertygade om att de kunde se, att alla deras barn hade ADHD."