"Pressade" min man till ett JA i förtid

Jag skulle verkligen behöva lite synpunkter från någon utomstående. 

Min man och jag har varit tillsammans sedan år 2011 och sedan en månad tillbaka har vi bestämt oss för att börja försöka skaffa barn nästa vår (2016). Jag har självklart varit helt överlycklig sedan vi satte ett datum och jag har verkligen försökt övertala mig själv om att vara nöjd över att min man nu äntligen känner sig redo att börja försöka om mindre än ett år. 

Min man vill gärna ha allting planerat innan vi ens börjar försöka och eftersom han är helt övertygad om att vi kommer att lyckas på första eller andra försöket vill han att vi ska vänta till mars-april nästa år. Jag känner dock att det är alldeles för lång tid kvar och det tär på mig att vänta längre än jag redan har gjort.

I förrgår brast det för mig och jag började gråta över att jag kommer att vara 28 år när barnet föds, även om vi skulle lyckas bli gravida på första försöket. Jag vet ju självklart att 28 år inte är någon ålder i sig, men för mig går det någon typ av smärtgräns där eftersom jag då har längtat efter barn i nästan tio år och min barnlängtan har varit väldigt intensiv i över fem år nu (sedan jag träffade min man). Jag försökte även förklara för honom att det känns som att varje månad som går utan att jag blir gravid känns som totalt bortslösad tid och att ingenting känns riktigt meningsfullt i skuggan av min starka längtan efter barn. 

I vanliga fall är jag en väldigt glad, positiv och driftig person med en stor uppskattning för livet (även som barnlös) och det är ju den tjejen han blev kär i och gifte sig med. Nu kan jag ibland känna att livet helt börjar förlora sitt värde, vilket skrämmer mig som annars alltid är otroligt tacksam för allt jag har och för min underbara man. Det har t.o.m gått så långt att jag i svaga ögonblick har övervägt att "lura till mig" ett barn - något som jag självklart aldrig skulle göra då det går helt emot min personliga moral.  

Han sa att han självklart hade märkt hur jag blivit annorlunda och mer nedstämd i perioder, att det bara blir värre ju längre tiden går och att jag inte är lika glad som jag brukar vara. Han sa också att han inte står ut med att jag mår så dåligt över en sak som detta och att han inte orkar med att jag bryter ihop för ingenting och inte kan glädjas åt något. Till slut föreslog han att jag skulle ta ut min p-stav nu direkt så att vi kan börja försöka så snart som möjligt. 

Jag var tydlig med att jag inte ville tvinga honom till någonting, men jag förklarade också att innan jag har tagit ut min p-stav, hunnit få någorlunda regelbunden mens igen och hunnit äta extra folsyra i minst en eller två månader så har ju redan större delen av sommaren gått innan vi ens har kommit igång med de aktiva försöken. Sedan tar det ju ytterligare nio månader till innan barnet föds, plus den/de månader det tar innan vi lyckas, så även om jag tar ut p-staven imorgon kommer vi inte att få barn förrän tidigast om ett år. Han verkade lugnare när jag lade fram det så men jag har fortfarande mycket dåligt samvete över att ha pressat honom.

Jag älskar min man och vill absolut inte tvinga honom till någonting men jag vet samtidigt att han gör vad som helst för att slippa se mig såhär olycklig. Han är ju också högst medveten om att jag har väntat på att han ska bli redo sedan jag var 22 år gammal (nu har jag fullt 26 år).

Jag skulle önska att jag bara kunde stänga av tankarna på barn fram till nästa år precis som vi hade bestämt men jag kan verkligen inte kontrollera hur jag känner inför det här och jag får helt otroligt mycket ångest så fort jag tänker på att jag inte redan är gravid. Bortsett från mitt dåliga samvete har jag nog dessutom aldrig mått så bra som jag gjort sedan han sa att vi kunde börja försöka direkt. 

Är det fel av mig att använda den här typen av "känslomässig utpressning" (även om det inte alls är menat så) eller är det ok att låta sin man övertalas på det här sättet?

(Jag ber om ursäkt att denna TS blev så lång, hoppas någon orkat läsa.)