Hjälp, jag är kär i en annan man

Har varit iven liknande situation som du. Jag var verkligen kär i honom och övervägde på allvar att lämna min man.

Men...av olika anledningar blev det inte så. För mig är det fortfarande helt otänkbart att sitta ner med barnen och berätta att man tänker rasera deras trygghet för att jag är kär. Jag har liksom svårt att säga nej till mina barn om de verkligen vill något i vanliga fall. Hatar när de är ledsna och att jag skulle vara den som orsakar det...det finns ju bara inte.

Men jag minns att jag tänkte att det löser sig, många har gått igenom detta förut osv. Och det är ju sant. Jag kan bara tala för mig och jag är glad att jag är kvar. Min man vet ingenting (nu blir det moralpanik).

Det var jättejättejobbigt i början. En annan sak att bli dumpad eller så men när båda egentligen vill är det tufft. Jag insåg efter ett tag att jag vill vara med min man. Det är enkelt och tryggt och jag älskar honom. Det är också enkelt tryggt och väldigt ospännnde. Men jag valde det. Vi har ett bra förhållande men antar att det var en svacka just då. Det har blivit bättre efter det.

Min man och jag har förstås pratat om otrohet generellt. Vi är överens om att om otroheten inte leder till att den otrogna vill skiljas så vill vi inte veta. Det man inte vet far man inte illa av. Han har vid flera tillfällen sagt att han inte skulle skilja sig ändå så det är bara onödigt att dra upp det.

Det är precis så som du beskriver. Jag har en kompis som jobbar på samma ställe som min man och hon säger att det ofta är de som visar intresse för min man. Han är ganska ofta iväg med jobbet.

Vi har däremot inget öppet förhållande på så sätt att det inte skulle vara okej om det kommer fram. Om han nu skulle komma och säga "jag var otrogen för tre år sedan jag vill vara ärlig och berätta" så hade jag tänkt att han haft dåligt samvete under tre år och nu vill han bikta sig för mig för att må bättre. Nej tack! Jag har det bra som jag har det. Det man inte vet far man inte illa av och så länge han väljer att komma hem till mig så är jag nöjd.

Vad var det som gjorde att du föll för kollegan? Vad är det han har som du lockas av?

Hur ser du på att ha dina barn varannan vecka? Eller hur ni nu skulle komma överens. Kan du tänka dig att vara utan dem?

Varför har förhållandet inte varit så jättebra under en tid? Är det något du kan/vill jobba på?

För min del lockades jag av att han jag föll för var yngre och levde ett fritt liv. Fritt fram att ta en öl direkt efter jobbet osv. Sånt som inte jag kan. Sen så klart spännande med en ny person som gav mig så mycket uppmärksamhet och bekräftelse. Inget att bygga ett förhållande på direkt.

När jag tittade på förhållandet med min man så såg jag att jag under för lång tid varit lite för snäll med uppdelningen av hemarbetet. Mina helger gick åt till att ta hand om tvätt och städning medan han var iväg med barnen på deras aktiviteter. I början var det skönt med egentid hemma men sen blev det för tråkigt. Vi hade också varit dåliga på att vårda förhållandet. För mycket föräldrar, för lite man-hustru. Vi har pratat om et och gjort vissa förändringar. Det har varit bra.

Det som fick mig att avstå den andra var tanken på barnen. Både att jag inte skulle få träffa dem lika mycket men också att de skulle bli så ledsna av en separation. Min man hade också blivit jätteledsen. Det var jobbigt att avsluta. Så tomt. Men sakta blev det bättre och klumpen i magen försvann. Jag kunde se på min man med andra ögon. Han är faktiskt riktigt bra. Jag är glad att jag Stannade kvar även om jag ibland drabbas av väldigt dåligt samvete.

Jag tror inte att det är så att det alltid kommer fram. Man hör ju bara om de fall där det kommer fram.

På vilket sätt för ditt inlägg tråden vidare? Tycker du att du svarar på TS frågor? Har du något belägg för det du skriver? Du pratar om en ganska stor del av befolkningen.

Kan ni inte starta en egen tråd så vi kan diskutera det tråden handlar om? Ts har skrivit att hon vet att hon gör fel.

Fast det ts frågade efter var "Ni som varit i liknande situation, hur gjorde ni? Lämnade ni eller stannade ni kvar?" Hon har inte frågat efter att någon ska klappa henne på huvudet. Men det ni skriver är ju inga svar på frågorna. Eller?
Men jag har väl inte bett någon att hålla tyst? Alltid någon som ska hamna på den nivån i diskussioner.
Om du inte ens ser vad man kan diskutera skulle jag föreslå att du inte ger dig in i diskussionen heller.

Ts undrar hur andra har gjort. Inte hur alla som aldrig skulle hamna i den situationen tycker att hon bör göra. Jag tänker mig att hon efterfrågar självupplevda historier. Till exempel, jag valde min älskare allt blev toppen, jag valde min älskare allt blev dåligt, jag valde min man och ångrar mig osv. Kanske till och med lite från andra sidan min fru var otrogen varken jag eller barnen vill träffa henne.

Det hon inte efterfrågan är en massa moraliserande pekpinnar av folk som inte på något sätt bidrar med en historia.

Sen är det ju inte säkert att ts har varit så delaktig i alla otrohetstrådar som du är. Du vet inte hur alla fall slutar, utge dig inte för det.

Jag gjorde ju det andra valet och stannade kvar. Vi har hittat tillbaka till varandra. Jag tror att känslor kan komma och gå i olika perioder. Är helt övertygad om att barnen inte märkt något. Mannen har inte gjort det.