Hjälp, jag är kär i en annan man

Gör det saken med acceptabel om den lurade parten aldrig märker av det? Är han inte fortfarande lurad? Vad är det som ger TS rättigheten att sitta till doms över hela deras förhållande? Att tycka att det är dåligt utan att försöka göra något åt det eller ens upplysa mannen om det? Att söka efter och hitta en ersättare men hon fortfarande vill ha mannen som backup?

Om det nu är "true love" varför kan hon inte stå för det då? Är det för att hon inväntar rätt tillfälle för att göra umgänget med barnen och hennes och pappans kommunikation ska vara riktigt infekterad?

Vad är det TS vill? Ha historier där allt blivit guld och gröna skogar? Att mannen blivit glad över att ha blivit bedragen och varit jättehjälpsam i separationen?Det tror jag alla här förstår att då lever man i en villfarelse.

Du Anonym (Sara) hittade tillbaka till din man efter din otrohet. Skulle du göra samma sak om du fick chans att göra om det med den erfarenhet du har idag? Att vara otrogen för att sedan fortsätta med din man menar jag.

Livet är hårt och ibland finns inga bra val när man satt sig själv i skiten, det är där och då man visar vilken slags människa man är. Är man den som försöker komman undan eller är man den som står rakryggad och tar konsekvenserna av sitt handlande? Vilken slags människa är det man vill att barnen har som förebild, hur skulle man vilja att de gjorde? För de gör som man gör, inte som man säger, de är väldigt ärliga i det avseendet.

Nej, knappast. Visa mig en undersökning som visar det. Många har nog VARIT otrogna någon gång, det betyder inte att de är det eller har varit det i nuvarande förhållande. Välkommen tillbaka förresten.

Otroheten är som en sjukdom för förhållandet, dvs. den bryter ner förhållandet även om den bedragne inget får veta. 

Såvida TS partner inte är en robot, så kommer han märka att något inte stämmer, han kanske inte märker det till 100%  

TS har varit otrogen och begått en handling som påverkat henne mentalt. Hon kan omöjligt vara samma person hon skulle har varit om hon inte hade varit otrogen. Som otrogen har hon förändrats, hon har blivit något mer spänd, nervös, rädd, försiktig, fundersam osv.

Det räcker med en liten förändring i beteendet för att mannen ska märka det, även om han inte ens reflekterar över det. Detta resulterar i förhållandet skiftar karaktär om än bara lite.

Det är inte alltid enkelt att upptäcka otrohet, men du kan omöjligt vara samma person som du skulle ha varit om du inte hade varit otrogen. Alla reagerar olika, vissa blir nervösa och fundersamma, andra blir glada och uppsluppna, den gemensamma nämnaren är att en liten förändring av ditt beteende har skett. 

Vad vet du om din mans beteende? han kanske spelar med och låtsas som om han inget misstänker för att konfrontera dig vid ett senare tillfälle. Kanske är han konflikträdd och drar sig för att ta upp ditt snedsteg eller så har även han en affär vid sidan om. 

En av anledningarna till att jag skriver här är att jag vill påverka folk, få dem att ta rätt beslut.

I det här fallet är jag övertygad om att TS är på rätt spår när hon berättar att hon tänker vara ärlig och avslöja otroheten för sin sambo. Många som har skrivit i den här tråden har önskat henne lycka till. 

I början av tråden tyckte jag inte om TS alls, men nu gillar jag henne även om hon har varit otrogen.

Ska jag slå någon eller ska jag inte slå någon, vilket är rätt och vilket är fel?

Ska man eller ska man inte bedra sin partner, vilket är rätt och vilket är fel?

På vilket sätt skulle det vara grått?

Verkligheten kan visst vara väldigt svartvit, tex handlingar är svartvita, om TS hade struntat i att bedra sin man hade hon antagligen inte haft de problemen hon har idag, det säger hon tom själv. På vilket sätt skulle det vara grått?

Det här är en sån typisk misstolkning av uttrycket "allt är inte svart eller vitt", många verkar tolka det som att allt är en enda grå sörja, det är det inte, uttrycket säger att vissa saker är svartvita andra inte, dvs ganska mycket i världen är faktiskt svartvitt.

Om man slåss för att klara livhanken så kallas det självförsvar och då har man heller inget annat val, det är därför det även lagen gör skillnad mellan misshandel och självförsvar. Den stora skillnaden är att det då inte är du som slår det första slaget utan slår efter att du själv blivit slagen.

Ja det är fel att vara otrogen för att man inte trivs i sitt förhållande eftersom det finns andra sätt att avsluta förhållanden på än att bedra sin partner, det är ju inte direkt så att man inte hart något annat val än att hoppa i säng med den nye. Man kan ju om man vill avsluta det man redan har först och sen inleda något med den nye?

Partner får oxå en chans att träffa någon ny om man avslutar förhållandet utan svek, eller hur? Det är väl klart bäst för alla? Jag menar att den ene avslutar förhållandet genom att bedra den andre är väl knappast bäst för båda? Det är ju bara bäst för den som bedrar inte för den som blir bedragen?

Om man inte lyckas ta sig ur sitt förhållande utan hjälp av någon annan så är väl det ens eget fel och inte sin partners? Man kan väl knappast rättfärdiga otrohet för att man själv är för svag eller bekväm för att orka lämna sitt förhållande? En möjlig undantag är väl kvinnor som lever med kvinnomisshandlare och är psykologiskt nedbrutna, men i annat fall anser jag inte att det är berättigat att avsluta ett förhållande genom att bedra sin partner för att det är enklast så för en själv.

I ditt exempel med kvinnan från Afghanistan så håller jag med dig om om att det är berättigat eftersom det handlade om mer eller mindre ren överlevnad och mannen redan brutit alla löften genom att misshandla henne, men det är ju ett väldigt extremt fall och kan knappast jämföras med en vanligt otrohet i Sverige där någon kärar ner sig i en kollega, kompis, granne, etc? TS till exempel blir väl varken misshandlad eller illa behandlad av sin partner?

Nej jag har inte sagt att det inte finns gråzoner , jag har däremot sagt att uttrycket "allt är inte svart eller vitt" inte innebär att allt är en enda gråzon. Det finns väldigt mycket som faktisk är svartvitt, bla handlingar, en handling i sig är svartvit antingen så gör man det eller så gör man det inte, däremot är anledningarna och hur man förhåller sig till en viss handling väldigt varierande (gråa).

Om någon bedrar dig och du vill att han inte säger det så gäller det bara dig, det är din önskan och gäller endast dig, vad gäller tex din man så borde det vara upp till honom själv att avgöra om han vill eller inte veta, inte dig. Han är väl en egen individ med egna känslor och tankar? Detsamma gäller TS man. Har personen uttryckligen sagt att han inte vill veta så får man såklart respektera det, då är det det som gäller. Däremot är det fel att ge sig själv rätten att avgöra om personen ska eller inte ska få veta baserat för vad man själv vill.

Om man inte vet vad den andre vill så får man försöka luska reda på det eller gissa, och med tanke på att de allra flesta verkar vilja veta så tror jag att oddsen för att man prickar rätt genom att berätta är ganska stora. Dessutom tror jag att de flesta i långa förhållanden har en hyfsat bra uppfattning om vad deras partner står i frågan. Men tyvärr så sätter man ofta sig själv före den andres vilja, man hittar alla möjliga anledningar till varför den andre mår bäst av att inte veta baserat som sagt på vad som passar en själv bäst.

Jag menar är det inte ett ganska märkligt sammanträffande att de allra flesta som blivit bedragna och även de flesta som inte har erfarit det röstar för att man ska få veta medan de allra flesta som själv är eller varit otrogna är övertygade om att just deras partner inte vill veta eller mår bäst av att inte veta? Det verkar finnas en ganska uppenbar diskrepans där?

Japp, det bästa vore väl om TS tar reda på vad han vill, om hon inte redan vet det dvs, men om hon tänker chansa så tror jag hon chansar rätt genom att berätta eftersom det är vad de allra flesta vill.

Dessutom i TS fall så tänker hon tydligen avsluta sitt förhållande med sin man, och då är det kanske bra om hon säger av vilken anledning hon gör det så han sen inte går omkring och tror att det beror på att han gjort något.

I grunden handlar det väl om en ganska enkelt princip, att behandla sina närmaste med hänsyn och respekt, att tänka även på deras känslor inte bara sina egna. Jag tycker det är väldigt synd att man ska behöva avsluta ett lång förhållande med en person genom att bete sig illa mot den, varför inte bara försöka göra det så snyggt som möjligt? Om inte annat för barnens skull, jag menar även som skilda måste man ju samarbeta med varandra kring barnen, blir inte det klart enklare om man avslutat förhållandet på ett schysst sätt?