Hjälp, jag är kär i en annan man

Och du snurrar hela tiden in dig på att alla ska vara helt neutrala i alla frågor, eller rättare sagt låtsas vara neutrala för även din ställning i frågan skiner igenom trotts dina försök att verka neutral, Jag ser inget som helst fel i att säga vad man tycker i olika frågor och det innebär även att säga vad man själv anser en person ska göra för val. 

Fast att vråla ut att hon hoppas isäng med någon är väl inte detsamma som att INTE skuldbelägga och förklara på rätt sätt?

En 6 åring kanske kan svälja "mamma och pappa älskar inte varandra" iaf ett tag, men tror du en 12-14 åring skulle godta den förklaringen? Och tror du inte ett sånt intetsägande svar kommer väcka följdfrågor som....ok, men varför är pappa så arg eller ledsen för?

Barn är mycket smartare än vad man tror och de är väldigt bra på att känna av vibbar oavsett hur duktiga föräldrarna är på att dölja sina konflikter, de har dessutom en väldigt livlig fantasi och kan få för sig alla möjliga saker om de inte får svar på sina frågor, tex kan de inbilla sig att allt är deras fel... därför är det viktigt att de får ett svar som DE är nöjda med inte ett svar som föräldrarna är nöjda med. Syftet med att förklara är väl ändå att stilla dess nyfikenhet / farhågor och känna sig trygga och slippa sväva i ovisshet? Att då dra till lögner eller svar som är så generella att de inte säger något gör ingen nytta öht?

Tro mig , det är en helt annan slags ilska mellan att bli bedragen och att bli dumpad, att bli dumpad är svårt nog, att dessutom bli förnedrad och lurad (vilket en otrohet ofta upplevs som) är en helt annan femma. Det är betydligt svårare att samarbeta med en person man är jäkligt förbannad på och som man inte litar på för fem öre. Otrohet för sällan med sig någon direkt positiv dimension till skilsmässor oavsett sk bakomliggande orsaker.

Förutsatt att barnen är tillräckligt gamla för att förstå de olika faktorerna varför ska den ene föräldern delta i att och mörka / ljuga för sina barn och riskera att sin relation till sina barn för att dölja den andre förälderns misstag?

Problemet med lögner är att har man väl börjat ljuga så måste man hålla sig till lögnen alt komplettera med nya lögner för att upprätthålla den gamla. Om frågan dyker upp flera ggr (vilket den ofta gör)  i takt med att barnen växer och får en bättre förståelse för sin omgivning och relationer så blir det ju ganska svårt att upprätthålla en gammal lögn utan att snärja in sig i fler lögner. Därför tror jag att det är bättre att försöka hålla sig så nära sanningen det går om det kommer frågor, givetvis på en nivå som barnen kan förstå och utan att smutskasta den andre föräldern.

För ett tag sen fanns det en tråd där just detta scenario hade utspelat sig, där kvinnan hade varit otrogen och flyttat ihop men sin nya kärlek, och där båda föräldrarna hade hjälpts åt att mörka sanningen för dem. 10 år senare så kommer sanningen fram och båda föräldrarna hamnar i konflikt med barnen, barnen ville inte längre träffa sin mamma och var rejält förbannade på pappan för att ha hjälp sin mamma att ljuga för dem.

Men som sagt, allt beror på hur gamla barnen är. Jag tror man får räkna med att frågan kommer upp flera ggr under barnens uppväxt och då är det kanske bra att man har med det i åtanke när man förklarar första gången.

Finns säkert undantag för allt, men man kan nog ganska lugnt påstå att få människor uppskattar att bli ljugna för, även barn. Om de ställer frågor så förväntar de sig ett ärligt svar inte en massa lögner eller halvsanningar

Ser eller ingen poäng i att sitta och ljuga för sina barn, visst jag kan hålla med om att man inte ska säga saker de inte är mogna nog att förstå, men att sitta och ljuga för barn eller tonåringar som är tillräckligt stora för att förstå känns inte ok, vem är det man försöker skydda egentligen? Barnen eller den som klantat sig?

Ja otrohet uppstår av en mängd anledningar , bla problem i förhållande. Jag har iof aldrig påstått att man ska gå in på detaljer om sexakten eller detaljer öht, jag har skrivit att man ska hålla sig så nära sanningen man kan och på en nivå som barnen kan ta till sig beroende på ålder. Men det är en väldigt stor skillnad mellan att säga "mamma och pappa älskar inte varandra" och att säga att mamma varit otrogen eller begått ett misstag som fick pappa att bli arg och ledsen....i det ena fallet medger man att någon begått ett misstag i det andra fallet gör man det inte... och i inget av fallen behöver man gå in på detaljer kring exakt hur sexakten utspelade sig eller visa upp en egen inspelad film med älskaren i HD format.

Ja det är lämpligt att vara ärlig mot sina barn, det är lämpligt att vara ärlig mot alla som står en nära, det är väldigt olämpligt att ljuga för människor som litar på en för egen vinnings skull.

Gösses människa , har du ingen stolthet?, ok att vara förlåtande men det här är ju löjligt. Du kanske älskar henne men hon älskar bevisligen inte dig tillräckligt mycket för att låta bli att träffa den andre mannen... allvarligt... hon lämnar kidsen ensamma hemma för åka iväg till den andre mannen?...kom igen nu... den andre mannen har prio 1 i allt... han går före dig och era barn.

Håller med någon annan som skrivit... du förtjänar bättre...

Vore självrespekt ett bättre ordval? Brukar det inte låta så att har man ingen respekt för sig själv kommer ingen annan ha det heller?

Och jag tycker man ska agera efter sina barns bästa, att lämna sina ungar ensamma hemma för att smyga iväg till älskaren är under all kritik, det handlar alltså inte bara om att hon sätter älskaren före sin mans bästa utan även om att hon sätter honom före sina barns bästa..

Att agera efter stolthet kan vara fel ibland men inte alltid, eftersom det innebär att man agerar på ett sätt som gör det lättare för en att leva med sig själv senare. att lägga sig platt och låta sig bli förudmjukad är något som jag tror tär på självförtroendet och självkänslan.

Tex kan jag hålla med om att det inte är bra att dra på en gång så fort frugan varit otrogen om man har barn, men i detta fall så har TS trotts att hon blivit påkommen och fått en andra chans valt att fortsätta ljuga för sin man och dessutom försummat sina barn för älskarens skull... vilket jag tycker tyder på att hon fullkomligen skiter i både man och barn och sätter sin älskare före allt.

Exakt hur många chanser tycker du att TS man ska ge henne? Ska han acceptera att hon försummar ungarna för älskarens skull?

Jag håller med dig! Det är så enkelt att utifrån ropa "ingen självrespekt", men har man en vision om en familj som man har startat upp tillsammans med någon annan och kanske har trott på den i många år så är det inte så lätt att verkligen inse vad som händer hos den andras sida. Jag var så chockad att jag sa till min fru den kvällen hon berättat att hon hade träffat en ny man att jag ville att vi skulle fortsätta att ha en bra relation, för jag kunde inte tänka mig att vi inte skulle hitta på saker tillsammans med våra barn längre.

Tyvärr visade det sig att hon blivit koko i huvudet av sin nyförälskelse och den sista tiden vi bodde ihop innan vi lyckats sälja huset (det var bara några veckor) så hade hon öppet telefon- och SMS-kontakt med sin nya och stack iväg på resor över helgerna med honom medan jag var hemma med barnen. Jag vädjade till henne att hålla det lite lågt med honom tills jag hade fått en chans att landa i allt, och att vi hade flyttat isär. Men hon klarade inte av det och till slut fick jag hota henne med att "om du inte slutar smeta in ditt nya förhållande i nyllet på mig" så kommer vi inte att kunna fortsätta ha en bra relation.

Droppen kom när hon bjöd hem honom på middag en kväll till vårt gemensamma hem. Jag var hos min syster när jag fick reda på det, och blev totalt vansinnig. Jag åkte hem och sa till henne att han ska vara borta när jag kommer hem. Sen gjorde jag klart för henne att vi från och med nu var ovänner och att jag skulle flytta hem till syrran varannan vecka (jag skulle få mitt nya boende sex veckor senare), och att de veckor jag var hemma med barnen kunde hon bo var fan hon ville, men inte hemma. Hon fick bo hos en kompis. När väl huset var sålt och vi bodde isär såg jag till att hålla henne mycket kort, och att vi bara hade SMS-kontakt när det gällde barnen. Jag ville inte veta nåt annat om hennes liv. Det var enda sättet för mig att så småningom börja må bra igen.

Vad jag ville säga med detta var att folk kanske tycker att jag också inte hade någon självrespekt, men vad det handlade om för mig var att jag ville försöka rädda det som kunde räddas för framtiden. Jag ville kunna vara vän med mina barns mamma, och gav henne lite tid att "hänga på". Nu gjorde hon inte det, och det kom till en punkt där jag bröt rakt av.

Ja, visst kan det vara bättre men nog finns det en gräns till vad man ska tillåta andra människor göra mot en själv? Sedan kan jag tycka när jag läser TS mans inlägg att det inte är för att han vill se det nyktert på saken utan för att han älskar TS så pass mycket att han inte kan. 

Tack! Jo, det var ett rent helvete och pga att jag sett henne som en godhjärtad vän och partner i så många år så var det svårt att i början få in att hon hade förändrats och inte "var på min sida" längre. Jag förstod verkligen inte vad som hänt med henne.

Historien fick en vändning efter ca ett år. Jag hade haft en ny flickvän och gjort slut med henne och kände mig självvalt singel och starkare. För mitt ex var det värre. Hennes man visade sig vara en kontrollerande, manipulativ och kriminell idiot och hon var olycklig. När förälskelsebubblan lagt sig hade hon "vaknat upp" och insett hur hon behandlat mig och fått dåligt samvete. Jag var fortsatt mycket kort mot henne i våra kommunikationer, och barnbytet skedde på dagiset.

En dag ringde hon och grät och var mycket ångerfull. Gräset hade inte varit grönare på andra sidan. Hon saknade att ha mig som vän och att hitta på saker tillsammans med barnen. Jag sa till henne att om vi skulle kunna hitta tillbaka till någon form av vänskapsrelation så var det familjerådgivning som gällde först. Hon gick med på allt, och vi pratade mycket. När vi pratade om hur hon betett sig var hon knäckt och förstod inte hur hon kunnat behandla mig som hon gjort. Det var mycket tårar från bådas sidor. Tydligen gör nyförälskelsebubblan ofta att man beter sig illa mot sitt ex, för man kan inte hantera det på något annat sätt. Jag har sett många liknande fall. Detta hände 2011. Nu har jag förlåtit henne.