Hjälp, jag är kär i en annan man

Ska jag slå någon eller ska jag inte slå någon, vilket är rätt och vilket är fel?
Ska man eller ska man inte bedra sin partner, vilket är rätt och vilket är fel?
På vilket sätt skulle det vara grått?

Verkligheten kan visst vara väldigt svartvit, tex handlingar är svartvita, om TS hade struntat i att bedra sin man hade hon antagligen inte haft de problemen hon har idag, det säger hon tom själv. På vilket sätt skulle det vara grått?

Det här är en sån typisk misstolkning av uttrycket "allt är inte svart eller vitt", många verkar tolka det som att allt är en enda grå sörja, det är det inte, uttrycket säger att vissa saker är svartvita andra inte, dvs ganska mycket i världen är faktiskt svartvitt.

Om man slåss för att klara livhanken så kallas det självförsvar och då har man heller inget annat val, det är därför det även lagen gör skillnad mellan misshandel och självförsvar. Den stora skillnaden är att det då inte är du som slår det första slaget utan slår efter att du själv blivit slagen.

Ja det är fel att vara otrogen för att man inte trivs i sitt förhållande eftersom det finns andra sätt att avsluta förhållanden på än att bedra sin partner, det är ju inte direkt så att man inte hart något annat val än att hoppa i säng med den nye. Man kan ju om man vill avsluta det man redan har först och sen inleda något med den nye?

Partner får oxå en chans att träffa någon ny om man avslutar förhållandet utan svek, eller hur? Det är väl klart bäst för alla? Jag menar att den ene avslutar förhållandet genom att bedra den andre är väl knappast bäst för båda? Det är ju bara bäst för den som bedrar inte för den som blir bedragen?

Om man inte lyckas ta sig ur sitt förhållande utan hjälp av någon annan så är väl det ens eget fel och inte sin partners? Man kan väl knappast rättfärdiga otrohet för att man själv är för svag eller bekväm för att orka lämna sitt förhållande? En möjlig undantag är väl kvinnor som lever med kvinnomisshandlare och är psykologiskt nedbrutna, men i annat fall anser jag inte att det är berättigat att avsluta ett förhållande genom att bedra sin partner för att det är enklast så för en själv.

I ditt exempel med kvinnan från Afghanistan så håller jag med dig om om att det är berättigat eftersom det handlade om mer eller mindre ren överlevnad och mannen redan brutit alla löften genom att misshandla henne, men det är ju ett väldigt extremt fall och kan knappast jämföras med en vanligt otrohet i Sverige där någon kärar ner sig i en kollega, kompis, granne, etc? TS till exempel blir väl varken misshandlad eller illa behandlad av sin partner?

Fast nu blandar du åter igen ihop känslor och handlingar. Kärlek är säkert jättefint att få uppleva. Men frågan handlar inte om man får eller inte får uppleva kärlek utan om det ger automatiskt ger en rätt att bete sig som ett arsel mot sin partner? Måste man genast bedra sin partner för att man råkar bli kär? Är det helt omöjligt att avsluta det man redan har och sen ägna sig åt sin nya kärlek?

Ilska är oxå en jättestark känsla om än kanske inte lika trevlig som kärlek men kan säkert upplevas minst lika starkt. Men vi anser för det mesta att oavsett hur arg man blir så är det ändå inte befogat att gå lös på andra människor utan man förväntas kunna hantera sin ilska på bättre sätt. Varför skulle kärlek (en annan känsla) vara ett undantag? Vad är det som gör kärlek så speciellt att det rättfärdigar att bete sig hur illa man vill mot en annan människa?

Nej jag har inte sagt att det inte finns gråzoner , jag har däremot sagt att uttrycket "allt är inte svart eller vitt" inte innebär att allt är en enda gråzon. Det finns väldigt mycket som faktisk är svartvitt, bla handlingar, en handling i sig är svartvit antingen så gör man det eller så gör man det inte, däremot är anledningarna och hur man förhåller sig till en viss handling väldigt varierande (gråa).

Om någon bedrar dig och du vill att han inte säger det så gäller det bara dig, det är din önskan och gäller endast dig, vad gäller tex din man så borde det vara upp till honom själv att avgöra om han vill eller inte veta, inte dig. Han är väl en egen individ med egna känslor och tankar? Detsamma gäller TS man. Har personen uttryckligen sagt att han inte vill veta så får man såklart respektera det, då är det det som gäller. Däremot är det fel att ge sig själv rätten att avgöra om personen ska eller inte ska få veta baserat för vad man själv vill.

Om man inte vet vad den andre vill så får man försöka luska reda på det eller gissa, och med tanke på att de allra flesta verkar vilja veta så tror jag att oddsen för att man prickar rätt genom att berätta är ganska stora. Dessutom tror jag att de flesta i långa förhållanden har en hyfsat bra uppfattning om vad deras partner står i frågan. Men tyvärr så sätter man ofta sig själv före den andres vilja, man hittar alla möjliga anledningar till varför den andre mår bäst av att inte veta baserat som sagt på vad som passar en själv bäst.

Jag menar är det inte ett ganska märkligt sammanträffande att de allra flesta som blivit bedragna och även de flesta som inte har erfarit det röstar för att man ska få veta medan de allra flesta som själv är eller varit otrogna är övertygade om att just deras partner inte vill veta eller mår bäst av att inte veta? Det verkar finnas en ganska uppenbar diskrepans där?

Japp, det bästa vore väl om TS tar reda på vad han vill, om hon inte redan vet det dvs, men om hon tänker chansa så tror jag hon chansar rätt genom att berätta eftersom det är vad de allra flesta vill.

Dessutom i TS fall så tänker hon tydligen avsluta sitt förhållande med sin man, och då är det kanske bra om hon säger av vilken anledning hon gör det så han sen inte går omkring och tror att det beror på att han gjort något.

I grunden handlar det väl om en ganska enkelt princip, att behandla sina närmaste med hänsyn och respekt, att tänka även på deras känslor inte bara sina egna. Jag tycker det är väldigt synd att man ska behöva avsluta ett lång förhållande med en person genom att bete sig illa mot den, varför inte bara försöka göra det så snyggt som möjligt? Om inte annat för barnens skull, jag menar även som skilda måste man ju samarbeta med varandra kring barnen, blir inte det klart enklare om man avslutat förhållandet på ett schysst sätt?

Fast att bli "förkrossad" är bara halva sanningen, visst ingen tycker det är kul att bli bedragen, men många anser att leva i en lögn är ett klart värre öde än att få reda på att ens partner varit otrogen.

Vad är värst, att få reda på att ens partner varit otrogen eller att leva med en partner som älskar någon annan, som ser en som ett andrahandsval, som bedrar en med någon annan, som stannar bara för barnens skull... är det verkligen ett förhållande värt namnet? Kan man kalla det för ett förhållande öht? Hade du själv velat leva med någon som kände så?

Jag tycker din mamma har både rätt och fel, hon har en poäng i att det många ggr kan vara ganska dumt att offra allt för en förälskelse eftersom förälskelser många ggr kan vara temporära och till sin natur sätter rationellt tänkande ur spel och liknar till stor del ett missbruk ( man blir hög på kicken och bekräftelsen, får abstinens när man inte får dem, sätter rationellt tänkande ur spel och drar igång belöningssystemet) . Frågan är vad som händer när man kommit ur sitt missbruk? När känslorna svalnat, förälskelsen försvunnit och man upptäcker att man offrat allt man hade för vadå? En dröm? Och när drömmen inte längre är aktuell och det enda som återstår är konsekvenserna av ens val (en partner som gått vidare, delad vårdnad, etc) så är det nog inget roligt uppvaknande. Om man ångrar sitt val dvs.

Å andra sidan kan det faktiskt hända att den nye visar sig vara ett bättre val, det är inte alltid man prickar rätt första gången, men det lär du inte märka förrän du levt med honom ett tag.  Jag vet inte om du svarat på frågan än, så jag ställer den igen... är den andre mannen också i ett förhållande eller är han singel? Anledningen till att jag frågar är att om han är i ett förhållande så brottas han kanske med samma tankar som du och en framtid med honom är inte lika säkert, det skulle inte vara den första gången i världshistorien en man får kalla fötter efter att älskarinnan redan tagit steget och det är kanske värt att ta med i ekvationen. Om du tänker lämna ditt förhållande för en framtid med honom så bör du kanske förvissa dig om att den möjligheten verkligen finns?

Hur du ska hantera saker med din man beror på vad det är du vill, om du är säker på att du hellre vill vara med den andre mannen och vet att han vill detsamma så tycker jag du ska avsluta ditt förhållande och satsa på den andre, även om det senare skulle visa sig vara fel val så tror jag det kommer vara omöjligt att ha ett fungerande förhållande med din man så länge du känner så. Om du däremot är osäker så tycker jag du ska köra med öppna kort med din man, förklara läget precis som den är ink otroheten och se hur din man ställer sig till det. Om han är villigt att ge ert förhållande en andra chans så kan ni kanske komma fram till vad du / ni vill med hjälp av familjeterapi.

Och du snurrar hela tiden in dig på att alla ska vara helt neutrala i alla frågor, eller rättare sagt låtsas vara neutrala för även din ställning i frågan skiner igenom trotts dina försök att verka neutral, Jag ser inget som helst fel i att säga vad man tycker i olika frågor och det innebär även att säga vad man själv anser en person ska göra för val. 

Nja, håller delvist med men den enes lycka behöver inte nödvändigtvis vara barnens lycka, om TS är kär och galen i den nya mannen så känns det säker fint för henne men för barnen betyder han inte ett skit, de känner inte ens till hans existens, vid en eventuell skilsmässa kommer de inte ha någon som helst nytta av att mamma är kär, för dem innebär det inget annat än slutet för deras nuvarande liv, med både mamma och pappa vid sin sida och början på en ny tillvaro där de får pendla mellan två hushåll och inte längre har båda föräldrarna vid sin sida, bonusförälder, bonussyskon, etc...på sikt kommer de kanske dra nytta av att mamma mår bra, men det går inte att förneka att de kommer få betala ett  högt pris för det.

Självklart håller jag med dig om att man inte ska hålla ihop för barnens skull, det mår ingen bra av, ink barnen, men att påstå att sin egen lycka per automatik är barnens lycka tycker jag är ganska oansvarigt, inget fel i att söka sin egen lycka men man bör nog vara medveten om vad det innebär för ens närmaste och skilja på sina egna känslor och barnens känslor.

Som tur är verkar TS vara medveten om det och tänker efter ordentlig, att hoppa på ett nytt tåg varje gång man blir förälskad för att "ta ansvar för sin egen lycka" är inte alltid optimalt för barnen, jag har sett ett par rena skräckscenarier i min bekantskapskrets där kvinnor hoppa från den till den andra mannen mannen i rask takt, och varje gång var det "den rätta", en annan skaffade tom barn med varje stjärna, resultatet blev 4 barn med 4 olika pappor,  hur skulle det kunna vara fel, hon var kär och lycklig varje gång? Man lever ju bara en gång? För henne kändes det säkert rätt , men för barnen var det antagligen mindre kul att växa upp så.

Barn är inga möbler eller husdjur som man bara plockar med sig var man än går, de är egna individer med ena tankar , känslor och drömmar. Därför kan det vara en bar idé att de får förklarat för sig varför mamma och pappa tar beslut som kommer påverka deras liv drastiskt.

Föräldrarnas privatliv är privat så länge det inte påverkar barnen, om det påverkar barnen drastiskt så är det inte längre privat.

Exakt vad man man ska säga till barnen beror på deras ålder och vad de kan ta till sig, är de små förstår det inte vad sex och otrohet innebär, är de äldre så är de ganska väl medvetna om vad det är och man kan förvänta sig att de kan lägga ihop 2 och 2. Dock kan man nog förvänta sig att frågan kommer komma upp med jämna mellanrum och att sitta och ljuga för dem är ingen bra idé, det kan straffa sig rejält senare. 

Jag tror att det är en bra idé att hålla sig så nära sanningen som möjligt utan att skuldbelägga den andre föräldern och välja orden till den nivå barnen klarar av att förstå. Att generalisera allt för mycket lämnar bara en massa obesvarade frågor som kan leda till osäkerhet hos barnen.

Fast att vråla ut att hon hoppas isäng med någon är väl inte detsamma som att INTE skuldbelägga och förklara på rätt sätt?

En 6 åring kanske kan svälja "mamma och pappa älskar inte varandra" iaf ett tag, men tror du en 12-14 åring skulle godta den förklaringen? Och tror du inte ett sånt intetsägande svar kommer väcka följdfrågor som....ok, men varför är pappa så arg eller ledsen för?

Barn är mycket smartare än vad man tror och de är väldigt bra på att känna av vibbar oavsett hur duktiga föräldrarna är på att dölja sina konflikter, de har dessutom en väldigt livlig fantasi och kan få för sig alla möjliga saker om de inte får svar på sina frågor, tex kan de inbilla sig att allt är deras fel... därför är det viktigt att de får ett svar som DE är nöjda med inte ett svar som föräldrarna är nöjda med. Syftet med att förklara är väl ändå att stilla dess nyfikenhet / farhågor och känna sig trygga och slippa sväva i ovisshet? Att då dra till lögner eller svar som är så generella att de inte säger något gör ingen nytta öht?