Man 1973 skrev 2015-06-17 12:58:38 följande:
Jag håller med dig! Det är så enkelt att utifrån ropa "ingen självrespekt", men har man en vision om en familj som man har startat upp tillsammans med någon annan och kanske har trott på den i många år så är det inte så lätt att verkligen inse vad som händer hos den andras sida. Jag var så chockad att jag sa till min fru den kvällen hon berättat att hon hade träffat en ny man att jag ville att vi skulle fortsätta att ha en bra relation, för jag kunde inte tänka mig att vi inte skulle hitta på saker tillsammans med våra barn längre.
Tyvärr visade det sig att hon blivit koko i huvudet av sin nyförälskelse och den sista tiden vi bodde ihop innan vi lyckats sälja huset (det var bara några veckor) så hade hon öppet telefon- och SMS-kontakt med sin nya och stack iväg på resor över helgerna med honom medan jag var hemma med barnen. Jag vädjade till henne att hålla det lite lågt med honom tills jag hade fått en chans att landa i allt, och att vi hade flyttat isär. Men hon klarade inte av det och till slut fick jag hota henne med att "om du inte slutar smeta in ditt nya förhållande i nyllet på mig" så kommer vi inte att kunna fortsätta ha en bra relation.
Droppen kom när hon bjöd hem honom på middag en kväll till vårt gemensamma hem. Jag var hos min syster när jag fick reda på det, och blev totalt vansinnig. Jag åkte hem och sa till henne att han ska vara borta när jag kommer hem. Sen gjorde jag klart för henne att vi från och med nu var ovänner och att jag skulle flytta hem till syrran varannan vecka (jag skulle få mitt nya boende sex veckor senare), och att de veckor jag var hemma med barnen kunde hon bo var fan hon ville, men inte hemma. Hon fick bo hos en kompis. När väl huset var sålt och vi bodde isär såg jag till att hålla henne mycket kort, och att vi bara hade SMS-kontakt när det gällde barnen. Jag ville inte veta nåt annat om hennes liv. Det var enda sättet för mig att så småningom börja må bra igen.
Vad jag ville säga med detta var att folk kanske tycker att jag också inte hade någon självrespekt, men vad det handlade om för mig var att jag ville försöka rädda det som kunde räddas för framtiden. Jag ville kunna vara vän med mina barns mamma, och gav henne lite tid att "hänga på". Nu gjorde hon inte det, och det kom till en punkt där jag bröt rakt av.
Känner igen det där, mitt ex agerade på ett liknande sätt. Hon förälskade sig i en kollega, var otrogen, inte så kul men förståeligt, fick en andra chans , satt på FR och i ett halvår,och påstod sig vilja rädda förhållandet med tårar och hela kitet, ett halvår senare kommer det fram att hon fortsatt träffa sin älskare hela tiden och det blev en skilsmässa.
När jag frågade varför, varför sitta och skådespela och ljuga i ett halvår när allt hon behövt göra var att vara ärlig med vad hon kände så kunde vi avslutat förhållandet på ett värdigare sätt och ungarna hade sluppit ett halvårs helvete.... så hade hon inget svar på det.
Även där så gick det inget vidare med den nya stjärnan, han visade sig vara nygift och hade lovat guld och gröna skogar för att få ligga, hon var inte heller den enda som gått på det, han var tydligen lite av tuppen på hönsgården på kontoret.
Någon ursäkt eller förklaring fick jag aldrig och förväntar mig heller inte att få det såhär 5 år senare, båda har gått vidare och lämnat det bakom oss, jag lever i ett nytt förhållande, hon är singel. Vi har ett väldigt bra samarbete kring barnen om än kyligt, jag har accepterat, läkt och gått vidare men inte glömt och drar gränsen ganska hårt vid endast sånt som rör barnen. Hyser inte längre någon ilska mot henne vilket jag gjorde i början men hela hennes agerande, hur hon hanterade krisen fick mig att ändra uppfattning om henne helt och hållet, hon är inte längre en person jag skulle kunna tänka mig vara vän med. Hon är våra barns mamma, varken mer eller mindre.
Jag tror människor som förälskar sig blir fartblinda och tappar kontakten med verkligheten, far fram som en ångvält med huvudet i molnen och beter sig på ett sätt som är väldigt destruktivt för deras omgivning (många ggr för dem själva med). När de vaknar upp ur sin rosa fluffiga dröm och konfronteras med förödelsen de lämnat bakom sig är det nog inget roligt uppvaknande.
Personligen tror jag att det är alldeles för tidigt för TS och hennes man att göra ett nytt försök, jag tror att så länge hon är förälskad i den andre mannen så kommer inget som sägs mellan henne och hennes man att göra någon verkan, jag tror TS måste vakna ur sitt rus och vara förmögen att se världen med nyktra ögon och inte genom rosa glasögon för att öht kunna tänka och agera rationellt. Fört då tror jag de kan börja göra något konstruktivt åt problemen.
