Tjejen har kraftig PMS, hjälp en förvirrad pojkvän

Det finns hjälp att få om hon går till en läkare.

PMS är vidrigt. Det är inte, som många verkar tro, okej att använda PMS som ursäkt för att bete sig hur som helst - verkligen inte. MEN med det sagt: Jag och många andra upplever tyvärr att vi kan bli nästan personlighetsförändrade under den perioden. Och ja, mina känslor för min partner kan... förändras. Och sedan, när mensen kommer, älskar jag honom till månen och tillbaka igen. Det är bisarrt.

TS: Du och din tjej behöver prata om hennes PMS - när hon INTE har den. Är hon medveten om sitt problem? Som någon sa finns det mediciner att pröva om hon vill och om besvären är för svåra.

Svårt att svara på hur du "bör" bete dig när hon har PMS, för det är så olika från person till person. Jag vill helst vara ifred och vill absolut inte veta av några som helst krav, men det är ju jag. Hon måste förklara för dig vad hon (åtminstone tror att hon) behöver när det är så här. Ert gemensamma fokus måste vara att både du och hon ska må så bra det går även när hon är hormonell.

Och innan nån hoppar på mig: Det är som sagt INTE okej att bete sig hur som och skylla på PMS. Men det finns PMS som är så svår att den oundvikligen kommer ut/fram på olika sätt.

Alltså... min kvinnliga sida säger att PMS är inte kul för någon part, och PMS är något som drabbar många kvinnor i större eller mindre utstreckning.

Min manliga sida vill bara säga åt alla kvinnor med överdriven PMS att skärpa sig och hålla käften..

Sedan vet jag också att en del kvinnor använder PMS som ursäkt att få vara elaka/själviska en vecka i månaden. Sen använder de mensen till samma sak. Sorry, guys, men drabbas ni av en sån hjälper inga mediciner i världen.

Men, men. Som Tines sa, säg åt henne att uppsöka läkare. Vill hon inte det så kan man ju gissa vilken slags PMS hon har.....

Nu finns det väl iofs olika möjliga skäl till att vilja undvika medicin. Jag har själv svår PMS och har länge funderat på antidepp mot den, men jag drar mig för det då biverkningar är mycket vanliga. Den här våren har jag tränat mycket och tycker att det hjälper väldigt bra, så just nu känns det ändå rätt okej. Bara som exempel.

Men ja, om TS tjej absolut inte vill diskutera sin PMS, kännas vid att den är ett problem och göra sitt bästa för att hitta lösningar är hon ju ett problem i sig. Så att säga. Menar mest att det är lite väl svartvitt att säga "ät medicin då, annars fejkar du ju bara!"

Fast att uppsöka läkare är inte synonymt med att börja medicinera. Det kan absolut vara att få hjälp att hitta strategier som din, även om du hittade den själv.

Min poäng var väl snarare att man ska möta och lösa problemet, än att faktiskt gå till en bokstavlig läkare. =)

Tackar för detta.

Som sagt, detta är av en annan grad än vad som tidigare har varit. Därav att jag inte har tagit upp det med henne tidigare, men ska göra det när hon återgår till sitt vanliga jag igen.

Hon har haft det väldigt stressat på jobbet sista tiden och jag kan tänka mig att det spelar stor roll i det hela.

Märks ändå att hon gärna vill vara ifred vilket jag respekterar, trots "utbrotten" som kommer lite då och då på mig. Man har ju "lärt" leva med detta under en längre, vilket jag tror många killar håller med om.

Folk som läser detta får gärna berätta om sina upplevelser, både från herrarna och kvinnorna.

Jag tycker det är rätt intressant hur man kan förändras så pass mycket ändå under denna tiden, hur man är mot vänner, partner eller bara bekanta.

Helt enig!

Sen är det ju faktiskt inte alltid så medicin är värt det.

Själv har jag PMDD - alltså inte "PMS" och det enda de säger åt mig att göra är att äta antidepp. Så då testar jag det och upptäcker glatt att ja, den tar bort PMDD'n under de fyra dagarna - men den tar ju för helvete bort ALLA känslor resten av månaden också. 

Så min stackars pojkvän (för det är synd om honom) har fått lära sig att fyra dagar i månaden ersätts hans snälla om än lite kyliga och avlägsna flickvän med ett känslomässigt vrak som skriker och gråter och vill dö och hatar allt och blir arg för ingenting och behandlar honom som skit. 

Det är ju liksom inte som att jag väljer att bete mig illa - utan det är som vilken depression som helst, fast med kortare stubin. Man kan inte, man orkar inte, allt är jävligt - saker gör ONT, ingenting är bra, saker är skit och hela livet ett värdelöst misslyckande. 

Nu talar jag alltså om PMDD - jag har ingen aning om hur din tjej känner sig och/eller tänker. (en.wikipedia.org/wiki/Premenstrual_dysphoric_disorder)

Jo, det är synd om honom också - men samtidigt så har han ett val. Han kan säga "jag klarar inte det här längre, hejdå" - jag skulle inte klandra honom. Grejen är bara den att jag inte KAN förändra de känslorna heller. Utom med en medicin som gör mig så känslokall att jag inte ens är kapabel att känna att jag alls tycker om honom.

"Sjukdomsinsikt" (om det nu får räknas som sjukdom...) är nog, som i mycket annat, bland det viktigaste. 

Ta upp det med henne när hon INTE har PMS - helst veckan efter mens eller så. Eller, om hon är defensiv, se till att hon "Råkar" se en artikel/film/liknande på ämnet av en väl-regisserad "slump"

Lycka till!

Här finns massor av tips om hur man kan få bukt med sin pms, från tidningen Kommunalarbetaren:

www.ka.se/sa-kan-du-lindra-din-pms

Hur gammal är flickvännen i fråga? Jag har blivit mycket bättre med åren. Inte i humöret men att faktiskt reflektera ett varv till s a s.

Om någon (någon är ju ofta den man lever med, men även kollegor, vänner och sånt som kommer i ens väg) gör något som får en arg och/eller ledsen så kan jag numera se sambandet med vilken dag i månaden det är och inse att jag mest troligt överreagerar, att jag kanske ska vänta en dag eller två med att hugga huvudet av personen och att det är bäst att jag bara kniper igen och dra mig undan lite tills jag kan bete mig som folk igen.

Det kunde jag inte när jag var yngre, då agerade jag direkt på känslan utan att på något sätt fundera på varför den lilla petitessen kändes så gigantisk just idag.

Jag skulle ligga lågt under tiden hon har PMS men prata om det senare, fråga hur hon upplever det och vad hon tror går göra åt saken.

Jag umgicks väldigt mycket med en kille när jag pluggade på universitet. Vi pratade någon gång om det här och jag sa något i stil med "Gud vad skönt att jag inte märker av något på humöret innan jag får mens" (för det gjorde jag inte då, jag kopplade inte alls). Han bara stirrade på mig och började asgarva och upplyste mig sen om att jag typ var grinigast i stan i flera dagar. Häpp så kan det gå när man inte har någon självinsikt :)