Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

Det kan ju vara intressant att veta ungefär ålder och hur gamla ditt/dina barn är.
Både jag och Biobonus har ju äldre barn, är lite äldre.
Själv ser jag den fördelen att jag har ett förhållande som fungerat i över 20 år, och då mitt enda samboförhållande (så din teori att jag valsat runt med en massa karlar och har barn till höger och vänster stämmer inte alls).
Jag är väldigt säker på att vårt förhållande fungerar för att vi prioriterar alla lika högt här hemma, dvs alla är ettor, här kommer alla först och därmed är alla sedda och hörda. Vår gemensamma har tidigt lärt sig att det finns 4 personer till kring honom som är lika viktiga. Ibland har han fått backa för sina äldre syskon eller hans föräldrar och ibland har någon annan fått backa för vårt barns skull.

Nej, lite äldre, inte gammal, men du skrev att din barn snart var utflugna, så jag misstänker att du inte är 25 längre
 (så du inte blir alltför sur på mig )

Nu har inte det varit ett heltidsarbete att ha barn för mig (jag har ju arbetat sedan grabben var ett år, det har varit mitt heltidsarbete).
Men hade jag haft det som heltidsarbete (dvs hemmafru) då hade jag nog avskytt detta liv

Aha, jag förstår.
Men jag vet att jag numera är onormal, sorglig, det är synd om mig och troligen bitter och elak också.
Tur att mitt barn inte delar den uppfattningen, han säger ofta att han är glad att han har de föräldrarna han har, vi är i varje fall lite vettiga (för det mesta) till skillnad från andra föräldrar.,

Jag ser redan idag att jag har lyckats rätt bra. Vårt barn är en självständig, kreativ yngling som gillar sina föräldrar och fungerar bra i skolan och med vänner. Han är väldigt klok, gillar att prata och ventilera funderingar med sina föräldrar.
Ser på sambons äldre barn (kring 30) som klarat sig väldigt bra i livet.
Nu vet jag inte om de kommer skaffa familj, men jag kanske inte delar din uppfattning, men för mig är inte lyckat föräldraskap att ens barn skaffar familj, utan för mig är det att de vågar göra de val i livet som de vill göra.

Jag känner inte igen den bilden, men så har jag bara ett barn, som varit väldigt lätt att vägleda.

Det är lugnt, om du läste vad jag skrev så har jag en tonåring som blir myndig i år och numera har jag stor frihet.
Däremot så är jag nu med i ett projekt som kräver mycket resor, så ridningen får jag skjuta på ett par år
Det var när jag fick barn jag fick offra detta, och ja, det var ledsamt. Men nu är det historia (det var ju som svar om man behövde offra något när man fick barn)

Vet du, jag anser nog att när man är vuxen är man ansvarig för sitt eget mående, i varje fall om man inte haft en dysfunktionell uppväxt.

Jag har väldigt svårt för de som beskyller ens egna dåliga val och mående på sina föräldrar och sin barndom, när man är vuxen.
Självklart är det en helt annan sak om man som barn upplevt något traumatisk eller vuxit upp med dysfunktionella föräldrar. Men barn som är uppvuxna med normalstörda föräldrar, de har ett eget ansvar över sitt eget mående och sina egna val

Du var väldigt snabb själv hitta på saker om mig. Trots att jag varit medlem så pass så länge att de flesta i det här fallet borde veta (om de läst mina svar)
Jag är en kvinna, 50+, ett barn (myndig i år), ett långt samboförhållande (sedan över 20 år), sambon har två barn sedan tidigare som är omkring 30.
Du skrev att jag har flera barn, valsat omkring i olika förhållande (och fattar inte ens varifrån du fått detta) så du är rätt bra på att hitta på saker om folk du också

Ur vad du skrev (inlägg 210)
"Och visst har din/dina tidigare relationer inte hållit utan ersatts av en ny sambo/pojkvän.
Varför inte erkänna att pojkvänner du haft har bytts ut mot nya i dina tidigare förhållanden?  Dina tidigare älsklingar är ju en del av statistiken över avbrutna förhållanden".

Du påstår ju att jag har ersatt pojkvänner med varandra och jag har tidiga älsklingar som ska vara statistik över avbrutna förhållande.
Det senare tolkade jag som barn (eftersom jag kallar de där hemma för stora och lilla älsklingen)

Jag tycker nog att man kan lära sig av de som har långa relationer (och om man ser ur barnperspektiv så är det bra för barnens uppväxt att ha föräldrar som är stabila och älskar varandra och håller ihop)

För mig skulle det vara en mardröm, så illa tycker jag om sådant. Nej, jag hade nog inte ens sett en fotbollsmatch om mitt barn spelat fotboll. Hade han velat spela fotboll så hade jag förklarat det för honom, att han fick gärna spela, men jag kommer inte titta på någon match.
Jag kan nog säga att jag tycker så illa om det att jag hellre städar offentliga toaletter än tittar på något sådant.
Tack och lov var vi föräldrar förbjudna att vara med under simundervisningen, passade mig utmärkt, för då handlade jag istället