5-åring kan inte säga förlåt

Det där har väldigt mycket med föräldrarna att göra. Jag har aldrig tvingat en unge att säga förlåt, utan i stället har jag försökt föregå med gott exempel och dessutom pratat lite om vad "förlåt" innebär. Det har lett till att mina barn har sagt förlåt frivilligt när de menat det, men vägrat när de inte alls varit ledsna för vad de gjort. I mina ögon har det inte varit problem med det.
Andra föräldrar gör på andra sätt. Jag vet många som hotar, mutar och straffar för att få barnen att säga förlåt i tid och otid. Tyvärr finns det då barn som uppfattar det som att de får göra precis vad som helst och ändå komma undan med det, genom att helt enkelt be om ursäkt efteråt.

Vad är syftet med att han ska säga förlåt utan att mena det? Det ni lär honom genom det blir att ordet "förlåt" blir ett tomt ord utan innebörd och att det snarare handlar om en maktkamp mellan honom och er två än att få personen han gjort något illa att känna sig bättre.

Hur ofta säger ni själva "förlåt" till honom?

Är förskollärare, har träffat hundratals barn. Jag skulle säga att det vanligaste är att det är svårt att säga förlåt. Vissa barn gör det helt automatiskt (vissa menar det dessutom!), men de allra, allra flesta tycker att det är jobbigt och har olika strategier för att slippa.

Jag tror inte på att försöka tvinga fram ett förlåt. Jag brukar ta båda barnen nära, prata med det barn som fått ta värsta smällen eller vad det nu är som hänt, sätta ord på var det gör ont osv. Sedan fråga barnet om det vill att vi ska blåsa, och så uppmuntra det andra barnet att hjälpa till så det ska kännas bättre för kompisen.

På samma sätt om det är en konflikt utan slag. Försöka prata, reda ut vad som hänt, hjälpa barnen att lyssna på den andras version. Och så hitta något som gör att man blir vänner igen. Jag hjälper dem att formulera orden, tex  "Då kan man säga "Oj, det var dumt. Jag ska inte göra så igen!"".

Jag tänker att de lär sig strategier att bli vänner igen. En kan vara att säga förlåt, man kan också trösta genom att blåsa. Eller säga att man förstår att det blev tokigt och att man inte ska göra så igen. Vitsen är ju att man ska kunna fortsätta vara vänner, inte att någon ska säga ordet förlåt.

För mig har det viktigaste varit att lära sig visa förlåt. Inte att säga ordet. När barnet kan visa förlåt, så kommer ordet lättare.

Om Kalle har gjort något dumt mot Pelle, som verkligen behöver att Kalle ska be om förlåtelse, då kan man kanske prata med Kalle och fråga honom vad han vill göra för att visa Pelle att han menar att det var dumt gjort. Ofta har de kreativa lösningar.

Ibland behöver man inte heller eftersträva att säga förlåt, utan jag körde, "ta varandra i hand nu och försök att komma överens", det blev ju som ett förlåt det också

Håller med övriga som säger att man inte kan tvinga fram ordet förlåt. Det blir ju obrukbart om det inte kommer inifrån. Jag tror han känner sig pressad och är fortfarande i affekt. Ge honom tid så kanske förlåtet kommer senare. Sen handlar det inte om att till varje pris säga förlåt utan att GÖRA förlåt. Vissa barn ger en kram, ett leende eller säger nåt snällt så det andra barnet förstår att det handlar om försoning. Och att föregå med gott exempel är a och o. Säger ni vuxna förlåt till honom när ni gör fel?

Det är ju det som är syftet med att förlåta, det är att uppnå försoning, som du skriver, göra förlåt är ofta en bättre väg än att säga förlåt, speciellt när de är så små och när man lärt sig göra förlåt, så blir ordet lättare att säga

Självklart tvingar inte vi honom att säga förlåt var och varannan dag. Vi tar ofta avstånd när det uppstår konflikter och ser hur de löser det. Men när det uppstår ett sånt bråk att den ena fått in en sån smäll att den andra gråter i panik pga smärta då passar sig en ursäkt väldigt fint tycker jag.

För stt svara på era frågor angående om vi ber om ursäkt till honom. Självklart gör vi det? Varför skulle vi inte? En så enkel sak som att man råkar stöta till någon, då säger man förlåt. Kommer någon och ber om hjälp, plocka ner något (eller vad som helst), men sedan får komma och säga till igen för att man glömt av, då säger man förlåt, det var inte meningen att ni fick vänta. Vid "större" händelser, som att man busat med honom men man råkat ta i för hårt eller trampa på tån eller vad som, så brukar jag ta honom i knät och be om ursäkt och blåsa och "vagga" lite. Sen så är det över. Ganska dåliga exempel från min sida men "förlåt" förekommer väldigt ofta och är inget stort och märkvärdigt ord utan väldigt lättvindigt hos oss. Vi vuxna använder det och även 7 åringen säger det på väldigt passande tillfällen.

Låter smart att införa "göra" förlåt. Undrar mest hur man inför det?. Tänker mest att då kommer man få hjälpa till med att hitta på något som han kan göra för att "ursäkta" (tex. Du kanske kan rita en teckning, du kanske kan krama osv) då är det ju inte heller hans vilja? Väldigt lätt för honom att kunna ursäkta genom att göra en handling men det är väl inte säkert han menar det då heller? Så förstår inte riktigt skillnaden. Menar man det inte så menar man det väl varken med ett "förlåt" eller med en kram.

Poängen är att det ska komma från honom själv och att han själv menar det snarare än att någon annan säger åt honom vad han ska göra. Ni måste se till att det inte handlar om en maktkamp där han ska göra som ni vill, utan få honom att känna att han vill göra rätt för sig.

Jag hade tagit upp det under icke-laddade tillfällen. Kanske bara som ett samtal, eller att utgå från en bok/saga som handlar om någon annan så att det inte blir ett personligt påhopp, eller kanske ett rollspel där han får komma på slutet. Låt honom komma på strategier för hur man kan göra om man råkat vara dum mot någon och låt honom själv komma på varför man ska göra det.

Så vad gör vi om det inte kommer självmant? Vid ett tillfälle då det krävs en ursäkt, oavsett om det då är säga eller göra, och vi inte ska pusha på alls, då är jag helt säker på att det inte kommer komma någon. Då kommer han bara vara glad att han slapp. För att man ber om ursäkt vet han ju och det är ju ibland något han har krävt från brorsan när han blivit själv ledsen. Är precis som det bara inte kommer ut även om han vill.

Med mina har det kommit helt naturligt och spontant att man fått ett förlåt och det är väl så att det just ska komma naturligt när dom fått begrepp om vad som är rätt eller fel, grunderna lär dom ju sig av omgivningen men självaste empatin och etiken är ju en mognadssak.

Men att tvinga och nöta låter lite knäppt tycker jag. Ser jag till mig själv och om någon skulle kräva ett förlåt blev det tvärnit, aldrig att någon skulle få ur mig ett förlåt om det inte kom från hjärtat på mig, på ett trotsigt barn blir det nog tvärnit och en tvärnit på det, ja efter en tvärnit, tror många föräldrar glömmer att barn är människor det med...

Jag har en av fyra som har haft jättesvårt med förlåt och som även har svårt att erkänna att han har fel.

Men jag har varit stenhård. Man säger förlåt. Har inte hotat eller tvingat men det händer ingenting annat föränn han sagt förlåt. Han får sitta och vänta och känna efter men efter någon timme av "jag vill ..." och "kan vi göra ..." och svaret konsekvent varit "absolut, när du sagt förlåt så kan vi...." så brukar det hända. Sen är det ju kanske inte jätteinlevelse på ett sånt framtvingat förlåt men jag tycker ändå det är bra träning och det har gått lättare och lättare med åren, han inser ju själv att det är lika bra att få det gjort.

Sen kan man, efteråt eller någon dag senare prata igenom det hela. Han har svårast för att säga förlåt när det s a s är olycksfall i arbetet. När han känner att det inte var hans fel. Som när han skjutit ett skott med fotbollen och det träffar grannungen som precis i samma sekund kommer runt knuten. Då har jag bekräftat att det var en olyckshändelse, jag är inte arg på honom, grannarna är inte arga på honom men det kan ff vara skönt för den som har ont i huvudet att få ett "förlåt det var inte meningen" Att säga förlåt betyder inte att man tar på sig all världens skuld för det inträffade. Det börjar nu så smått gå in (han är 9 år) 

Min 4 åring ber om ursäkt då och då. Inte alltid, men hon verkar ha förstått det och ber om ursäkt när hon uppenbarligen tycker att hon gjorde något galet. "Förlåt, det var mitt fel/inte meningen" brukar hon säga.

Men vi har aldrig tvingat fram ett förlåt, utan mer kört "hur tror du det känns för din lillasyster om hon inte får vara med? Hur hade du känt om hon sagt så om dig?" Osv. Det verkar ha fungerat. Samt att vi ber om ursäkt när vi gjort fel.

Jobba med empatiövningar och kanske även be förskolan att jobba extra med empati med honom. För det är väl inte själva ordet ni vill att han ska slänga ur sig, utan att han ska mena och känna innebörden av det? Det låter även som att han just nu har en väldigt negativ association till ordet "förlåt", vilken behöver arbetas bort innan han kommer känna sig bekväm i att säga det.