Cyanea skrev 2015-07-07 16:03:03 följande:
Klart att vi alla hoppas och önskar detta också. Tror du att det är kul att känna att man inte helhjärtat kan glädjas över andras lycka? Tror du att det är ett val? Hade det inte varit väldigt mycket lättare på alla sätt och vis om det var så enkelt? Och jag förstår heller inte vad du menar med att inte unna någon annan lycka. Om jag inte unnade någon annan sin lycka hade jag väl gjort mitt bästa för att förstöra den istället för att förflytta mig ut ekvationen och lämna plats för dem att få lov att vara genuint glada utan den deprimerade personen?
Menar du att man ska tvinga sig att verka glad för den andres skull bara för att det gör någon annan ledsen om man inte gör det? Jag säger inte att man ska vara otrevlig eller ställa till med en scen, absolut inte. Men om jag mår fruktansvärt över min situation, ska jag åsidosätta mig själv för att göra någon annan glad, trots att det kanske är jag som håller på att gå under och den andre mår ganska bra? Är mitt liv mindre värt än någon annans?
Om du tänker ett steg längre så ser du på situationen från bådes situation, inte bara den ofrivilligt barnlöses. Jag har inte sagt att man inte får känna på ett eller annat vis, har jag det? Det jag däremot har skrivit om hur det kan kännas för den som har lätt för att bli gravid och som möts av den reaktionen du säger är ok och ska vara fullt förståeligt av omgivningen, även för dom som inte vet varför man reagerar som man gör.
Precis som en ofrivilligt barnlös kan känna sorg och bitterhet över att inte lyckas när folk i ens omgivning lyckas, så kan den som lyckas känna sorg och känna att ens vän/svägerska/syster/kusin/eller-vad-det-nu-är inte unnar en att få vara gravid eller lycklig över ens egna graviditet när denne reagerar med att ta avstånd.
I många fall hos dom som mår riktigt dåligt av sin ofrivilliga barnlöshet finns det en syn på att om de inte lyckas ska ingen annan heller lyckas. Man mår jättedåligt men man vill inte berätta för sin omgivning varför man mår dåligt eller vad det är man går igenom. Trots det ska omgivningen tassa på tå och förstå. Många tycker även att de som är gravida inte ska få lägga in bilder från UL eller statusuppdateringar på FB om sina krämpor eller bebisen födsel eller liknande. Detta anser inte jag vara sunt. Mår man så dåligt att man inte kan unna andra att få det man själv vill ha så behöver man söka hjälp. Inte för omgivningens skull, utan främst för sin partners och sin egen skull. Mestadels sin egen. Jag säger inte att man inte får känna så, jag säger att man inte ska behöva, och därför ska man söka hjälp. Och att man ska vara öppen med vad man går igenom om man vill att folk i ens omgivning ska ha en möjlighet att visa hänsyn och förstå varför man reagerar som man gör.
Sedan så kan man alltid försöka vända på det hela när folk i ens omgivning lyckas. Man kan försöka tänka lite längre och inte bara fokusera på att de lyckats, men inte en själv, utan fokusera på det som är bra. Som tex att man kan försöka få vara med om graviditet, förlossning, bebis och allt det som hör till på nära håll, att man får möjlighet att uppleva, träna och se hur saker och ting är och på så vis bli ännu bättre förberedd till den dagen man själv får sitt efterlängtade barn. Det är inte lätt, det påstår jag inte! Men det gör livet betydligt lättare att leva och sorgen blir lättare att hantera. Och på så vis blir det enklare på sikt, det vet jag av egen erfarenhet. Erfarenhet från dels att ha varit ofrivilligt barnlös, med utredningar och upprepade ivf:er, med allt vad det innebär med sorg, längtan etc, dels från att ha en i min närhet som varken kunde se på mig, umgås med mig eller höra min röst för att jag var gravid. Och denne person var en person jag stått nära, en person som jag träffade dagligen.
